Av Inger Waern har tidigare utkommit:
Möten med änglar (Libris, 1998, 2001)
Angels Everywhere (Guideposts, 1998, New York, USA)
Ljus från himlen (Libris, 2006)
Engler iblant oss (Genesis, 2008, Norge)
Jag såg en ängel (Libris, 2010, 2012)
Änglar som gäster (Semnos, 2014)
Himlen öppnar fönstret (Semnos, 2016)
Änglabreven (Semnos, 2018)
Guds änglar vill hjälpa dig (Semnos, 2021)
ÄNGLARNA VAKAR ÖVER DIG
Inger Waern
Copyright © 2025 Inger Waern
Utgiven av Semnos Förlag, Värnamo
Omslag: Sara Källner
Tryck: Scandbook, Falun 2025
ISBN: 978-91-89856-48-6
Inledning
”Du förmedlar i det du skriver”, profeterade resandepredikanten Rune Månsson över mig för en del år sedan. ”Håll inte igen!” uppmanades jag. Det är precis så jag vill göra. Därför fortsätter uppgiften i ännu en bok. Jag har nu skrivit min åttonde bok. Året är 2025 och sedan min start den 2 juni 1993 har det nu gått 32 år. Jag trodde då att det gällde en bok, men så bra att jag trodde fel.
Många tidningar ville lyfta fram mitt skrivande och mina böcker, och fortfarande blir det någon intervju i någon tidning då och då. I början ville både radio och tv vara med och jag tar tacksamt emot alla som vill uppmärksamma böckerna. Författarskapet tar mig fortfarande ut som föredragshållare och det är både intressant och roligt – och det vill jag inte sluta med. De flesta föredragen har jag i olika församlingsgrupper, men också i föreningar samt under andra engagemang. Jag har rört mig från Härnösand i norr till Lund i söder. Jag är glad över vad jag blev kallad att göra.
Uppgiften kom mitt i en tid av utbrändhet. Det innefattar att man är uttröttad på alla plan. Då funderade jag mycket över livet och några ord i mitt inre bröt av mina sorgsna tankar. Drygt en månad senare, en junidag hemma i köket, kom den glädjande nyheten. Det jag var satt att utföra, var att jag skulle
samla in människors upplevelser av ljus, änglar och bönesvar.
Jag sade mitt JA och avslutade med den himmelska kärleken som fyllde hela mig från topp till tå. Fortfarande har jag lätt att minnas det jag upplevde just den glädjedagen.
Allt sedan dess har många människor varit i kontakt med mig. Ibland är det där jag har föredrag. Andra kontaktar mig på andra sätt som den här boken kommer att berätta mer om. Jag gör som det är meningen och förmedlar berättelserna vidare i böckerna som fått en stor krets av läsare. Några som kontaktat mig har varit helt nya och som blivit vänner till mig, andra är vänner som hör av sig ibland. Arbetet styrker mig och ger mig ett rikt innehåll i livet.
Ibland pausar jag från skrivandet, för jag har också annat att göra. När jag aktivt är i gång med att samla berättelser, skriver eller håller föredrag upplever jag att jag lever nära Gud. Då kan det komma en tanke som jag behöver skriva upp. När jag är på promenad eller där jag sover är det bra att ha ett litet anteckningsblock och penna nära till hands.
När något ska sägas används mitt vardagsspråk, det svenska språket. Ibland kan det komma något personligt tilltal, eller så kan det komma något som kan nämnas för andras uppmuntran. Och ibland upplever jag också att Gud talar med en ordföljd som jag inte själv använder mig av. Då vet jag att orden inte kommer från mig själv.
I slutet av boken berättar jag olika episoder och annat som betyder väldigt mycket för mig. Du som genom åren har följt mig genom böckerna har säkert läst att det händer en del omkring mig, och jag tror att änglarna är med och ständigt vakar över mig. Ibland halkar och snubblar jag. En gång föll jag i en fin affär i Götene bara några veckor före jul 2024. Allt gick så fort. En kant i golvet fick mig att snubbla och jag föll rakt framlänges på en tom golvyta. Jag fick hjälp att resa
mig upp då ytan var kantad med hyllor med glas, porslin och keramik. Jag var chockad efter det fallet, för det hade kunnat sluta väldigt illa.
Som ni förstår handlar den här boken om många fina berättelser om hur änglarna vakar över oss. Den innehåller även en hel del andra berättelser som jag också vill ha med till mångas uppmuntran, glädje och tröst.
Det går lätt att få tag i mig, för mina kontaktuppgifter är som tidigare längst bak i boken.
Inger Waern
Det kom ett brev på posten och innehållet berörde mig väldigt starkt.
Änglaatmosfär av frid och helighet
Hej Inger!
Läser Himlen öppnar fönstret, en fantastisk bra bok. Bokspråket sköljer in i mitt inre och skapar bilder i färg. Livet på landsbygden känns välbekant och är något som intresserar mig. Min pappa växte upp på ett torp i Vilhelmina, en socken i södra Lappland. Där är nu mitt ”paradis” och jag är ofta där på lediga stunder. Jag vill förmedla en upplevelse från september 2018. Jag och min yngste son (M) var i vårt paradis och höstnatten var stjärnklar. Huset ligger avsides, en kilometer till närmaste granne. Jag sov i den nedre delen av stugan och min son sov i ett litet loft en trappa upp. Ångest och oro plågade mig, en förtvivlan och fruktan för morgondagen. Tankarna var hos min son, som vilade i sin ensamhet. Han var som en liten fågel med bruten vinge. Depression och tvångstankar var vardag för sonen.
Plötsligt en natt, klockan visade på 02.00, omslöt en atmosfär av frid och helighet mig. Gud visade mig en syn. Jag kunde se sonen sova i sin bädd omgiven av ett ljus som var så svårt att beskriva. Konturer av änglar och änglavingar målade sig allt klarare omkring honom. Efter någon minut var rummet fyllt av änglar. En mild ljuvlig röst hördes och jag kommer aldrig någonsin glömma den vackra rösten som sa: ”Jag har
(M) i mina händer!”
Förkrossad och berörd grät jag mig igenom höstnatten, slumrade till mot morgonen. Solljuset värmde det frostiga gräset. Gudsnärvaron i vildmarken förändrade min livsresa in i det eviga. Carpe Diem, fånga dagen, och ta vara på det vackra. Vår himmelske Fader håller oss i sina händer!
Hur gick det sedan? Per svarar i brevet:
Jag har fått flera bönesvar. Först blev min son mycket bättre. Sedan fick han jobb på ett hundpensionat. Och nu håller han på att ta körkort. Jag har fortfarande mycket svårt att framföra min upplevelse muntligt för jag blir alltför berörd. Men att skriva min berättelse till dig Inger och berätta min anekdot känns fridsamt. Tack Inger för dina fina och bra böcker. Jag tackar Gud att det finns människor som bär ett ljus i en mörk tid! Gud välsigne dig och hela din familj.
Varmaste hälsningar
Per
Åter kom en fin berättelse skickad till mig via e-post. Jag tog gärna emot den för att ge vidare till läsarna. Kvinnan hade hittat adressen på min hemsida. Hon avslutade med att hon önskade vara anonym och jag respekterar valet helt och fullt.
Herren gav ett löfte
Så efterlängtad han var vår förstfödde. En pigg och glad liten kille. Han började gå vid 14 månaders ålder och ganska snart anade jag att något inte stämde. Något verkade fel när han rörde ena benet. På barnavårdscentralen trodde man att han kanske ramlat och att det skulle gå över. Så småningom förstod man att det var något som måste utredas. Vi fick remiss till Östra Sjukhuset i Göteborg och många undersökningar och provtagningar vidtogs.
När man inte hittat någon orsak till hans problem så skulle en speciell röntgen göras. På hans 1,5-årsdag skrevs han in som dagpatient på en avdelning där han fick en säng på en sal tillsammans med andra barn. I efterhand har jag fått det bekräftat, som jag förstod redan då, att man skulle se om det fanns tumörer i hans lilla kropp. Så fruktansvärt det var! Min mamma var med som stöd och hjälp och det var jag tacksam för. Vår lille son kände tack och lov inte av sitt problem utan for energiskt runt med sin droppställning.
Så öppnades dörren till salen och ronden kom in. De var många doktorer i salen och jag upplevde att det blev mörkt där jag satt på en liten barnstol i ett hörn. När de kom fram till oss frågade en läkare: ”Vad har vi här?” Den som jag uppfattade som överläkare svarade: ”Det är det här fallet vi hade uppe på
vårt möte i morse.” Jag kände det som om all skräck i världen slog sina klor i mig. Så rädd blev jag! Jag förstod ju att man inte tog upp vilka fall som helst på sina möten.
Så hörde jag en annan röst: ”Herren har rört vid honom.”
Helt klart och tydligt hördes det. Alla fortsatte att prata som om inget hade hänt. Jag tyckte det var konstigt, men då förstod jag att det bara var jag som hört rösten. Aldrig har jag tvivlat på det jag hörde. Så tydligt var det! Dessutom sa jag aldrig
Herren på den tiden utan bara Gud och Jesus. Inga tumörer hittades. Diagnosen blev ledgångsreumatism.
Allt har inte varit självklart och enkelt, men flera gånger har jag fått se att Han som lovat vara med oss alla dagar, Han håller sitt löfte!
All ära till Gud!
Mamma
I kyrkan jag går till fanns en tid då många berättade om viktiga händelser som har hänt dem i livet. Det var många människor som var intressanta och när jag lyssnade på en äldre dam på 90 år var jag inte sen att fråga om jag kunde få ta med hennes berättelser till nästa bok. Hon blev glad över att jag frågade och efter en inspelning hemma hos mig kunde jag sedan skriva ut texterna nedan.
Gud hör även små barns böner
Jag har alltid trott på Gud ända sedan jag var riktigt liten. Hur det kommer sig beror på mitt allra första bönesvar, där kan man se att Gud gör under. Vår mamma låg sjuk med hög feber. Min lillasyster var tre och jag var fem år. Då sa min yngre syster: ”Mamma ska jag läsa ett Guds ord för dig?”
”Ja, gör du det”, sa mamma. Vi hade lärt oss att Bibeln var Guds ord. Min syster tog fram en liten pall, satte sig och läste en vers som kanske mamma lärt oss, eller om hon hört om den i söndagsskolan. Jag bad också: ”Gode Gud gör mamma frisk för du vet att vi behöver henne, amen!” Mammas feber gick ner, hon steg upp, var frisk och kunde vara precis som vanligt. Gud hör även små barns böner.
Gud sände en ängel
En annan gång som jag minns att Jesu hjälp är nära hände när jag skulle ta realexamen i Skara. Jag hade varit ganska dålig i matematik och vi hade en lärare som inte kunde undervisa bra. Så hade vi kommit fram till det sista provet. På den tiden var det så att om man inte klarade sista räkneprovet blev man inte godkänd utan var tvungen att gå om sista terminen. Jag
var så rädd inför det sista räkneprovet.
På morgonen innan jag skulle åka med tåget från Götene till Skara sa jag till mamma: ”Mamma nu måste du be till Gud att han hjälper mig, för jag klarar inte detta.” ”Ja, det ska jag göra”, sa mamma.
Jag åkte iväg till skolan och kom in i stora aulan. Vi fick våra tilldelade papper, men när jag läste första talet förstod jag inte hur jag skulle räkna. Men så plötsligt tänkte jag: ”Så kanske man kan göra”, och det blev i alla fall ett svar. Jag räknade och svarade på alla talen.
När vi kom ut ur aulan jämförde jag svaren med kompisarna. ”Det där är rätt”, sa en kompis som kunde matematik väldigt bra. Han fortsatte att titta på mina svar: ”där har du rätt och där”. Nämen, jag har nog klarat mig tänkte jag.
När jag kom hem rusade jag till mamma: ”Jag tror att jag har klarat mig!” ”Ja, jag vet”, sa mamma. ”För när jag bad såg jag hur en ljus gestalt gick fram i rummet. Han tog din penna och skrev.” Tala om änglahjälp! Jag prisar Gud för varje tillfälle när han har varit mig nära.
Ge femtiolappen!
Jag höll på att utbilda mig till sjuksköterska i Göteborg och då fick vi 60 kronor i bidrag. Det var två sedlar, en femtiolapp och en tia. Jag liftade, för jag hade inte råd att köpa tågbiljett hem till Götene, men hem kom jag i alla fall. En eftermiddag var jag på missionsmöte under Göteneveckan, som brukade vara förr i tiden. Tiden för missionskollekten närmade sig och jag hade tagit upp tian för att lägga den i boxen. Då sade det inom mig: ”Ge femtiolappen!” Nej, tänkte jag, det kan jag inte göra. För då har jag bara en tia kvar
att leva på hela månaden. Det är omöjligt, det går bara inte.
”Ge femtiolappen!” sa det åter inom mig. Kollektboxen kom närmare och närmare och jag blev alltmer nervös. Till slut slet jag upp plånboken och bytte ut tian mot femtiolappen. Då lade sig ett lugn i mitt hjärta. Jag frågade Gud: är det du som sagt detta då hjälper du mig resten av månaden också. Visserligen hade vi mat, tvätt och bostad ordnad, men strumpor skulle vi hålla oss med själva. De skulle alltid vara hela och fina då man gick på sjuksköterskeskolan.
Jag tänkte att jag måste lifta tillbaka till Göteborg, för jag hade inga pengar till biljetten. Jag kom till Vara, där hade jag fastrar som drev ett bageri. Jag gick in och hälsade och när jag suttit där en stund kom en av mina farbröder fram till mig. Han sa: ”Nu ska jag följa dig till tåget.” Nej, tåget kunde jag ju inte ta. Jag var tvungen att berätta precis som det var.
Min farbror köpte biljetten och jag kom ner till Göteborg. Jag kunde bjuda alla mina kompisar på sjuksköterskeskolan på allt möjligt gott som fanns i kartongen som fastrarna skickade med mig. Och kan ni tänka er, inte en enda maska gick på mina strumpor på hela månaden. Så jag tror att Gud också kan hålla strumpor hela.
Tro på det du lärt dig som barn!
När jag var i fyrtioårsåldern var det ganska jobbigt. Min man reste mycket i sin tjänst och jag var ensam med fyra barn. Jag hade många uppgifter i församlingen samtidigt som jag var sjuksköterska. Ibland när jag var på distriktet i Stora Mellösa, där vi bodde då, fick jag ta med mig två av barnen. De fick rita och måla i ett rum intill. När jag skulle ut på landet till patienter satt de kvar i bilen medan jag gjorde besöket. Det
hände också att de fick följa med in och det berodde på vad jag skulle göra hos patienten.
Med allt detta arbete och ansvar tog jag helt slut och till och med min tro på Gud började vackla. Jag gjorde så många dumma saker, som att ställa in disken i kylskåpet. Jag bar mig så idiotiskt åt att jag till slut inte ville leva. Jag hade sömntabletter och hade tagit några stycken för att få sova ordentligt.
När min man kom hem blev han helt förskräckt. Jag fick samtala med en terapeut över min situation. En dag när jag gick hemma i köket kom en röst som tydligt sa: ”Febe! Tro på det du lärt dig som barn!” Men vad är detta? tänkte jag. Så kom det en gång till: ”Febe! Tro på det du lärt dig som barn!” Jag gick fram till fönstret och tittade ut så försiktigt. Är det någon som vet hur jag mår och känner till min belägenhet? Rösten kom åter en tredje gång: ”Febe! Tro på det du lärt dig som barn!”
Vad hade jag lärt mig? Jo, att Gud älskar alla människor och att Jesus har kommit och dött för att vi ska få frid och evigt liv. Då sa jag: ”Men Gud, finns du? Jag som nästan inte trott på dig den senaste tiden.” Och så sjönk jag ner på en stol.
Jag bad till Gud på nytt i mitt liv: ”Ta mitt hjärta gör det helt och rent så jag får känna att du finns.” Då förnam jag att i mitt tomma hjärta växte det fram som tunna trådar som jag försiktigt började vandra på. Senare fick jag förbön både av min man och i församlingen.
När jag åkte in för att berätta om upplevelsen för min terapeut sa hon: ”O, tänk om alla fått uppleva detta som fru Liljegren har gjort. Då avslutar vi behandlingen här.” Jag åkte hem och Gud gav mig styrka. Sedan dess har Gud hjälpt mig.
Gud har ju sina åsikter och sin vilja vad han ska göra. En gång när jag bad i kyrkan sade det inom mig: ”Jag ger dig min nåd.” Jag kom att tänka på en sång: Min nåd är bättre än liv. Då tackade jag Gud för nåden i stället för det där bekymret
jag nu hade och som jag bad till Gud för.
För omkring 30 år sedan hade jag det också jobbigt. Det var för mycket omkring mig samtidigt som vi upplevde bekymmer i familjen. På pingstdagen detta år var det en person i församlingen som fick ett tungotal med uttydning. Tilltalet handlade om precis mitt liv som det var just då. Det slutade med: ”Jag ska leda dig steg för steg.” Jag var överväldigad och tänkte: men Gud är detta till mig?
Efteråt gick jag fram till vår pastor. ”Det här tilltalet. Jag kände det som det var till mig. Var det till mig?” Han sa med sin allvarliga stämma: ”Ja, det var till dig”. Den här pastorn hade Guds Ande i sig. Sedan har Gud lett mig steg för steg. Ibland är det så att kraften inte kommer förrän jag tar steget, för då får vi uppleva välsignelsens glädje.
Febe
