– Detta att samarbeta med ett gäng där alla vet precis vad de ska göra och där ledningen fungerar väl, är fantastiskt, fastslår hon. Ann-Kristin Lundmark är specialiserad just på sorgearbetet i samband med närståendes bortgång, förväntad eller hastig och oväntad. Sina erfarenheter har hon samlat i boken ”Sorgens olika ansikten”. Hon menar att frågor som har med sorg och död att göra borde ges mer utrymme exempelvis i samband med olika utbildningar för räddningspersonal. – Jag bläddrade nyss i en relativt nyutkommen bok om krishantering i kris- och katastrofsammanhang. Ordet ”död” fanns inte med i denna tjocka bok. – För att bli riktigt bra i sådana här hjälpsammanhang måste man även ha funderat kring existentiella frågor och sitt eget förhållande till döden. – Det här gäller självfallet inte bara personal inom blåljus- och annan räddningsverksamhet, påpekar Ann-Kristin Lundmark. – Under åren har jag hört många vittna om möten med läkare som varit livrädda för den som förlorat ett barn, haft suicid i familjen eller annat som varit svårt och traumatiskt. För Samverkan 112:s läsare ber vi henne gå igenom ”det viktigaste” i sorgearbetet kring näras bortgång. – Till en början med handlar det ju här inte om någon sjukdom. Sorgen är en naturlig reaktion som måste få ta plats och tid. – Kunskap om dess olika faser är till stor hjälp. Sorg är alltid svår för den eller de som drabbas. Man brukar skilja mellan ”normal sorg” och ”svårare sorg”. – Det första är när exempelvis en riktigt gammal person avlider, kanske efter en tids sjukdom. Begreppet ”svårare sorg” används vid olyckor eller andra händelser som sker snabbt och inte har kunnat förutses.
Sorgens olika faser I sin bok redogör Ann-Kristin Lundmark systematiskt för de olika faser som brukar följa på dödsfall. Den första kallar hon ”chockfasen” och hon skiljer mellan ”förväntad död” och ”icke- förväntad död”. – Chockfasen kan pågå alltifrån en kort stund till en vecka. Den är naturligtvis svårare när det handlar om en plötslig olycka än om en person som redan sedan länge varit svårt sjuk. www.s112.se
– Man kan betrakta chockfasen som att den sörjande får en kortvarig frist från att ta in verkligheten. Så följer ”reaktionsfasen”. Mycket av det praktiska och kanske även begravningen ligger då vanligtvis bakom en. – Nu måste man få reagera på det som hänt! påpekar Ann-Kristin Lundmark och tillägger att det kan ske på många olika sätt. – Man kan bli ledsen eller arg och ibland även likna ett barn, det vill säga ha mycket stort behov av tröst och kanske inte heller vill sova ensam under en tid. Det är mycket viktigt att inte hoppa över den här fasen. – Förr kunde ju exempelvis barn som deltagit i en begravning utan att gråta efteråt få höra att de varit ”duktig flicka” eller ”duktig pojke”. – Idag vet vi så mycket mer, inte minst om hur kroppen reagerar när den inte får uttrycka sorg. En morgon kan man exempelvis vakna med smärtor i en arm eller en axel och förstår inte varför. Det är också under den här fasen skuldkänslor tenderar att komma, likt ett brev på posten. – De måste också få komma upp, även sådant som psykologin kallar ”magiskt tänkande”. – En överlevande som mist familjemedlemmar kan tänka att ”Hade jag bara inte bokat det där planet till Thailand...”. – Den sista fasen i kriskurvan är ”nyorienteringsfasen” och den får vi, enligt Ann-Kristin Lundmark, leva med livet ut. – Man måste acceptera att man är någon som drabbats och kunna leva med det. Det betyder inte att man ”godkänner” det inträffade, men anpassar sig till fakta.
var möjligt och då är det inte så roligt att märka hur orken börjar tryta. – En sorts ”kränkning”, menar du? – Ja, det kan man nästan säga. Kvinnor verkar generellt ha det litet lättare på den här punkten. – I och med klimakteriet och menstruationens upphörande får vi ju klara signaler om kroppens åldrande. Sorg är, betonar Ann-Kristin Lundmark åter, verkligen inte någon sjukdom. Men som vi konstaterat kan man bli sjuk, såväl fysiskt som mentalt, om inte ledsnaden och saknaden och smärtan får fritt utlopp.
NÄR LIVET ÅTERVÄNDER
Ann-Kristin Lundmark såg gärna att vi i Sverige fick en ”sorgombudsman”. – Sorgefrågorna hör för närvarande inte hemma någonstans, de är ingens ansvarsområde. Sorg är en normal reaktion och kan inte räknas till sjukvård och frågorna kan inte heller betecknas som friskvård. – Det kanske är dags för en sorg ombudsman. Viktiga frågor för en sådan vore bland annat att förändra sjukvårdsutbildningar så att alla i hela vårdapparaten får mera kunskaper. – Vi behöver även sorgmottagningar i alla kommuner. Det skulle vara till stor hjälp för drabbade och hjälpare och bli till något som förändrar på riktigt. ■
En förutsättning för att kunna gå in i nyorienteringsfasen är att vi har kunnat sörja ordentligt. Hur vet man att man börjat komma in i nyorienteringsfasen?
– När livet återvänder, du skrattar plötsligt med magen och ser åter blommorna på marken. Och du börjar kunna njuta av livet igen utan att genast känna skuld. Ålderstrappan, som förr brukade hänga på väggen i en del hem, har ju sedan länge tagits ned. Men sörjer exempelvis äldre i någon bemärkelse på annat sätt än de yngre? – Det är väldigt individuellt. En grupp som tycks ha svårt för tankar på döden är män över 60. – De har fötts in i en tid då nästan allt
bra med professionell terapihjälp Även om det nu alltså inte alls handlar om en ”sjukdom”, bör man söka professionell hjälp vid långvarig och svår sorg som inte vill gå över? – Det tycker jag absolut. Man behöver vanligtvis inte vara särskilt välbärgad för att få exempelvis en kortare tids terapi. – Vårdcentraler har kontakter och i en del hemförsäkringar ingår ersättning för kortare terapier. – Även kyrkan erbjuder en hel del stöd till personer i krisfaser. Vårt samtal går mot sitt slut och intervjuaren förundras över hur vi, trots ämnet, upprepade gånger bägge fallit i skratt. – Ja, men så är det, fastslår Ann-Kristin Lundmark som hjälpt många såväl i terapi som genom sin bok. – Det är inte alls farligt, tvärtom nyttigt och bra att tala om döden. Litet är det kanske som med trollen, ut med dem ur garderoben så är de nog inte så farliga som man trott (skratt)!
”sorgombudsman”
samverkan 112 nr 1 2019
25