60 patrick rothfuss Manet såg på honom och knackade strängt med sejdeln en gång till. Skrattande hällde Sim upp resten av sitt öl i Manets sejdel. ”Jag tycker hur som helst bättre om björnbärsbrännvin.” ”Hans nåd Poncington tycker ännu mer om sin skatt”, sade Manet. ”Och människor tycker om underhållning. Och skatteindrivaren tycker om att inte bli förgiftad och lagd i en grund grav bakom gamla kvarnen.” Han tog en munfull öl. ”Och på så vis slutar det bra för alla.” Wil iakttog samtalet med sin allvarliga, mörka blick. ”Då förstår jag bättre.” ”Det har inte alltid så där praktiska orsaker”, sade jag. ”Threpe vill uppriktigt hjälpa musiker att utveckla sin konst. Vissa adelsmän behandlar sina artister som hästar i ett stall.” Jag suckade. ”Men till och med det vore bättre än det jag har nu, för det är ingenting.” ”Du ska inte sälja dig billigt”, sade Sim glatt. ”Vänta tills du får en bra mecenat. Det förtjänar du. Du är lika bra som alla andra musiker här.” Jag teg, för stolt för att berätta sanningen för dem. Jag var fattig på ett sätt som de andra knappt kunde förstå. Sim kom från en aturisk adelssläkt och Wils familj var yllehandlare från Ralien. De trodde att fattig betydde att man inte kunde gå ut och dricka så ofta som man ville. Med terminsavgiften framför mig vågade jag inte slösa bort ens en bucklig penning. Jag kunde inte köpa ljus, bläck eller papper. Jag hade inga smycken att pantsätta, inget underhåll, inga föräldrar att skriva hem till. Ingen respektabel penningutlånare skulle ge mig ens en flisa. Det var knappast förvånande, eftersom jag var en rotlös, föräldralös edema ruh vars ägodelar fick plats i en segeldukssäck. Det skulle inte behöva vara någon stor säck heller. Jag reste mig upp innan samtalet fick möjlighet att förirra sig in på otrevliga marker. ”Det är dags att jag spelar lite.” Jag tog mitt lutfodral och gick fram till Stanchion, som satt vid hörnet av bardisken. ”Vad har du åt oss i kväll?” frågade han och drog handen över huvudet. ”En överraskning.” Stanchion, som varit på väg att resa sig, hejdade sig. ”Är det en överraskning av det slag som kommer att orsaka upplopp eller få folk att sätta eld på min krog?” frågade han. Leende skakade jag på huvudet. ”Bra.” Han log och började gå fram mot scenen. ”I så fall tycker jag om överraskningar.”
Rothfus En vis mans fruktan 1 inl.indd 60
11-09-02 13.26.35