Gabriella Bering
PAPPAS SISTA VÅR
EN SORGESÅNG
gabriella
bering
Pappas sista vår
en sorgesång
Pappas sista vår
© Gabriella Bering 2025
Blue Publishing www.blue.se
Inlagan är satt med Berling Nova Text Pro
på Munken Print Cream
Rubrikteckensnitt: Calluna Sans
omslagsdesign Hannah Luck
Tryck ScandinavianBook, Danmark 2025
is B n 978-91-89963-06-1
Tack min älskade Jonathan för all uppmuntran och stöd i tillkomsten av denna bok.
I dödens väntrum 9
Minnena 11
I love you 13
Din röst 17
Lämna 19
Hej pappa! 21
Pappahänder 27
Tankar 28
Tårar 30
Alltid här 32
Sen 35
Den vackraste stunden 36
Vinterkväll 38
Det mesta är tomrum 39
Guds rike 42
Humlan 44
Var är du? 46
Dina sista ord 49
En sista gång 52
Varma små kroppar 54
Kärlekens Antarktis 55
Huset 57
Albatrosser 59
Vi åkte till Funäsdalen 62
Det börjar gå upp för mig 67
Minnenas bad 68
För en kort sekund 69
Jag tänker på döden 71
Novembernatt 72
Vi är i Funäsdalen 75
Decemberkväll 78
Vad hände med allt? 80
Din musik 83
Pappa, finns du kvar? 86
En dröm 88
Hej pappa, nr 2 89
I dina andetag 91
Brevet 92
Som i en film 95
Epilog 97
10. trösterik tanke. All tid so m finns, likt spåren på en LP -skiva. Den finns redan där, det är vi so m förflyttar oss i den, som spetsen på spåravläsaren.
Pappa, du finns kvar. Alla tankar du tänkt, alla känslor du känt, alla ord som du sagt, alla stunder du haft.
Minnena
Det närmar sig nu. Minnena väller fram i mig, som en fors.
»Pappa, jag kommer att berätta om dig för mina barn. Du kommer finnas kvar.
Kommer du ihåg när vi åkte längdskidor i skogen när vi var små? Vi hade tagit med oss en apelsin och åt den i kanten av spåret. Du sa att apelsiner smakar godast utomhus på vintern.
Kommer du ihåg när vi åkte slalom när vi var
små, i Funäsdalen? Du hade rosa Atomicskidor. Jag hade likadana fast jättesmå.
Kommer du ihåg när du och mamma åkte längdskidor, tre mil?«
Pappa, som glider längre och längre bort, in i sig själv, men fortfarande är nåbar, ler. Jag trodde inte att han kunde det längre. Men han ler. Han ler när han minns minnena som forsar fram i mig. Hur kan han minnas samma saker som jag? Jag visste inte att han mindes, dessa minnen som är inpräntade med bläck i mig nånstans i lökens
Pappahänder
Du sitter bredvid mig nu. Du tittar på dina pappahänder som du håller framför dig, spretar med fingrarna, handflatorna vända uppåt. Du tittar på dina händer, som om de skulle ge dig svar på något du funderar över. Du gjorde så, när du tänkte pappa, när det var något du behövde lösa. Du bad dina händer om råd.
Du sitter så nu pappa. Du dök upp här bredvid mig, när tårar rann vid tanken på dig, av längtan efter dig. För jag längtar efter dig pappa. Du är här nu, och jag saknar dig. Det är ofattbart. Jag kan inte förstå att du är borta. Du är inte borta.
Du är ju här, med mig, nu. Jag längtar efter dig. I min längtan är du här. Pappa, jag kan inte förstå det, jag kan inte förstå det. Du är ju här. Du var ju här.
Sen Så länge hade jag föreställt mig hur det skulle kännas sen, när du var död. Och nu är du det. Du är i himlen nu pappa.
Jag vill åka till björken. För jag längtar efter dig pappa. Jag längtar. Allt det jag skriver är ord. Känslan i mig är kärlek. Och längtan. Vad jag skulle säga om jag träffade dig nu?
»Jag älskar dig pappa. Jag älskar dig. Och jag saknar dig.« Fast du vet redan det.
Vi ses sen pappa, för vi är alla stjärnstoft, delar av samma stora medvetande; universum.
Det mesta är tomrum
Du gav mig ett sätt att tänka som ingen annan gav. Som ingen annan kunde ge. Jag tänker på balkongen, på sjunde våningen, i Torremolinos, en sommarkväll för 25 år sedan. Vi satt där. Det hade börjat skymma så som det gör i södra Europa om kvällarna, när vi satt och åt middag.
»Det mest är ju tomrum«, sa du. Du sa det så självklart, som i förbifarten, som att det var allmänt känt fakta som inte behövde någon närmare förklaring och egentligen inte gav utrymme för någon vidare diskussion eller kunde bli emotsagt. Vilket det är, det är allmänt känt fakta, men det var det inte för mig, för jag var 11 år gammal och visste inte så mycket om kvantmekanik.
»Hur då?« Jag frågade trots att jag var rädd för att jag inte skulle förstå svaret.
»Jo, en atom består av elektroner som snurrar runt en kärna bestående av neutroner och protoner. Men vad finns det mellan elektronerna? Och vad finns i en proton? Kvarkar. Vad finns mellan
40. kvarkarna? Tomrum. Så när vi sitter här på balkongen är det mesta tomrum, en illusion. Och, för att dra det längre, vad är ens en elektron? En negativ laddning med ett spinn. Vad är det? Jag menar, går den att ta på? Vad är materia när de minsta beståndsdelarna är en laddning? Absolut, det finns krafter mellan laddningarna, men, vad är materia egentligen? Laddningar med krafter emellan.«
Jag tittade ned på stenplattorna på balkonggolvet. Det svindlade för mina ögon. Balkongen, om det mesta är tomrum, finns den ens?
I mitt sinne var balkongen borta och jag svävade ute i luften. Och jag då? Om det mesta var tomrum, vad är då jag?
Han hade fångat mig, fångat min hjärna, fångat min föreställningsvärld, fångat mig, lockat in mig i en värld i världen, in i en värld utöver den vanliga materiella världen jag oftast befann mig i.Den här världen var så mycket mer spännande. Det fanns inga gränser, inga ramar, inga hinder.
»Luften är fri« leker barnen på skolgården när de ställer sig obehagligt nära någon och menar att de har rätt att stå kvar, för luften äger ingen, den är fri.
Tanken är fri. I min nya värld var tanken fri och det fanns inga gränser för vad jag kunde
41. tänka eller föreställa mig. Allt fanns. Allt finns.
Du gav mig tillgång till en värld få får tillgång till och jag är så innerligt tacksam för det. Tack, pappa. Tack för att du bjöd in mig till din värld som också blev min. Den värld där vi befann oss när vi umgicks som vuxna. Det vi tänker kommer aldrig att helt kunna förklara den. Världen. Vi kommer aldrig förstå helt. Och gott så.
Vad innebär det att ta farväl av en älskad förälder?
Hur hanterar vi minnen, tid och kärlek när någon är på väg att för alltid lämna oss?
I ett ljust rum, där vårens liv spirar utanför fönstret, vävs minnen och ögonblick av närhet samman i en innerlig skildring av kärlek, förlust och det osynliga band som förbinder oss med dem vi älskar, bortom tid och rum. Av händer som möts i en sista beröring och av det som förblir när orden tar slut.
Det här är en berättelse om förlust – och det som aldrig förloras. Pappas sista vår är en dotters sorgesång över en älskad far.
