Berndt Sehlstedt Mäster och trädgårdskvinnorna
Uppropet på Adelsnäs Trädgårdsskola hade gått bra för den långe Gustav Klingberg. Föreståndare Rosenberg hade hållit en längre introduktionsföreläsning. Eleverna hade sedan installerat sig på sina rum i skolbyggnaden på Västantorp vid den vackra Bysjön strax utanför tätorten Åtvidaberg. Årskurs 1926–1928 till vilken Gustav nu tillhörde, skulle precis som tidigare årskullar få möta Trädgårdsskolans grundare och skolstyrelseordförande, baron Theodor Adelswärd.
Det var på lördagsmorgonen under elevernas introduktionsvecka som baronen anlände i en stor Mercedes-Benz rattad av privatchaufför i uniform och ridstövlar. Resan hade inte varit lång. Baron Adelswärd bodde med sin familj i det stora slottet Adelsnäs på andra sidan Bysjön. Från Trädgårdsskolan på Västantorp utanför Åtvidabergs samhälle kunde man skymta den grå slottsfasaden mitt över vattnet. Fågelvägen kunde det väl vara knappt en kilometer dit.
Theodor Adelswärd var ingen okänd person för Gustav. Han hade hört en hel del om honom hemma i Askersund. Pastor Berg som var politiskt frisinnad, liksom många andra missionsförbundare, brukade tala i de mest beundrande ordalag om ”baronen”. Dels hade Adelswärd, strax före världskriget, varit finansminister i liberalen Karl Staaffs regering. En regering som beskylldes av kung Gustav V för att vara antimilitaristisk och just därför stöddes av en samvetsöm vapenvägrare som pastor Berg. Dels för att ”baronen” med framsynthet och socialt ansvarstagande byggt mönstersamhället Åtvidaberg med dess välkända industrier för kontorsmöbler, arbetarbostäder som löneförmån, en småskalig och luftig stadsplan med skolor, sjukvård, badinrättning, bryggeri och mejeri och mycket mer. Dessutom hade han ekonomiskt stöttat folkrörelserna i samhället. Bygget av Åtvidabergs missionskyrka hade möjliggjorts genom baronens generösa bistånd.
Att landets främste arkitekt, Isak Gustaf Clason, svarat för ritningarna var helt donatorns förtjänst. Enligt pastor Berg hade Adelswärd till och med varit på väg att bli medlem i församlingen. Mellan baronen och Åtvidabergs kyrkoherde rådde nämligen konstant kyla.
Trädgårdsskolan var ett annat av baronens många framgångsrika projekt. Förutom att skolan försåg Sverige med utexaminerade trädgårdsmästare, gav den samtidigt Adelswärd och Åtvidaberg flera fördelar. Trädgårdseleverna blev, inom ramen för sin utbildning, kvalificerad arbetskraft på Adelsnäs slottspark och trädgårdsanläggning och dessutom en tillgång för villa- och trädgårdsstaden Åtvidaberg som Adelswärd efter engelsk förebild planlagt och drivit fram med hjälp av landets främsta arkitekter. Eleverna var behjälpliga med både anläggandet av villornas köksträdgårdar och med underhåll i form av fruktträdsbeskärningar på våren.
Nu satt baron Adelswärd i lärarkatedern med de tio nya trädgårdseleverna framför sig. Han var sig precis lik från bilderna i tidningarna. Gustav hade sett Adelswärds porträtt när han bläddrat i Nerikes Allehanda. Pipskägget, mustaschen och de smalbågade glasögonen stämde exakt med den officiella bilden av baronen på Adelsnäs. Adelswärd tog fram en struken, bländvit näsduk ur kavajfickan samtidigt som han långsamt och eftertänksamt tog av sig glasögonen. Medan han mycket omsorgsfullt putsade dem fylldes rummet av en kompakt tystnad. Till sist satt glasögonen åter på plats och han kunde hälsa ”mina nya och fina trädgårdsmästarelever” varmt välkomna till skolan.
Det var lite av missionsförbundspredikant över baronen. Han kunde hålla den röda tråden och hålla den levande. Medan han gav sina alldeles personliga reflektioner över betydelsen av ”sådd och skörd”, både i överförd och i bokstavlig bemärkelse, lät han blicken vandra från elev till elev.
Det märktes att hans skötebarn var villa- och trädgårdsstaden i Åtvidaberg. Han återkom till den flera gånger i sitt tal. Gustav, som
satt i pulpeten alldeles framför baronen, förstod att det fanns en tydlig koppling mellan de små pittoreska husens ägare och deras arbetsgivare i slottet Adelsnäs på andra sidan Bysjön.
– I trädgårdsstadens täppor växer det och gror, sa baronen och fortsatte:
– Minns, mina herrar trädgårdsmästarelever, att en strävsam trädgårdsodlare och egnahemsbyggare också blir en god arbetare. Trädgårdskonsten förädlar oss. Ni har en mycket viktig uppgift i fostran av vårt land och folk.
Oväntat gjorde Adelswärd en jämförelse mellan Åtvidaberg och landet Sverige.
– För mig är lilla Åtvidaberg en modell för ett blomstrande Sverige. Företag och industri kan tillsammans med det arbetande folket skapa ett mönsterland där alla känner samhörighet och gemenskap. Detta börjar i stolthet över egnahemmet med sin trädgårdstäppa. Mina herrar, ert uppdrag är att sprida god odlingskunskap ut över Sverige. Därmed tycktes baronen vara färdig med sin föreläsning. Han reste sig bakom katedern, tog några steg mot dörren, men hejdade sig plötsligt, såg ut över lektionssalen och sa:
– Jag vill att ni alla gör en levnadsbeskrivning med tonvikt på personer som betytt särskilt mycket för ert livsval att bli trädgårdsmästare. Föreståndare Rosenberg samlar in elevernas krior senast onsdag och överlämnar dem till mig. De berättelser jag finner mest intressanta vill jag gärna se som diskussionsunderlag för er elever under lektionstid. Samtal är ett utmärkt inslag i alla former av lärande och i demokratisk skolning.
Baron Adelswärd lämnade Trädgårdsskolan i Västantorp som han anlänt, i sin svarta Mercedes-Benz.
Gustav greps nästan av panik. Han var van att använda sina händer och sitt skapande i växthus och odlingssängar. Inte för att författa krior. Och vem hade haft inflytande över hans livsval? Vem hade väckt hans intresse för blommor, frukt, bär och grönsaker? Ingeborg i Askersund förstås.
Augusta Cassel måste han givetvis också ha med.
Stjernsunds slott ligger vid sjön Alsen. Foto: Jonas Gylling.
Augusta Cassel, matriarken på Stjernsund. Foto: Kungliga Vitterhetsakademien.
kapitel 7
Undervisningen vid Trädgårdsskolan var kostnadsfri. Husrum och mat stod också skolan för. Eleverna hade i sin tur förpliktelser gentemot Baroniet, Adelswärds egendom. Skötseln av den stora parken kring slottet Adelsnäs liksom dess trädgård, på andra sidan Bysjön från Trädgårdsskolan räknat, föll på trädgårdseleverna. Dessutom stod de till tjänst för anläggningsarbeten och skötsel av Åtvidabergs Trädgårdsstads egnahemstomter.
Konkurrensen om elevplatserna på Västantorp trädgårdsmästarskola var hård. Endast tio elever togs in varje år till den tvååriga kursen. Kurserna överlappade varandra. Den äldre kursen befann sig under utbildning samtidigt med den yngre kursen under ett år. Augusta Cassels rekommendationsbrev till baron Adelswärd tillsammans med Gustavs egen ansökan hade resulterat i en eftertraktad elevplats och han tillhörde nu årskurs 1926–1928. Parallellt fanns de äldre eleverna ur kursen 1925–1927 på skolan. Vissa lektioner var gemensamma för de båda kurserna. Gustav uppskattade dessa sammanhållna lektioner och praktiska övningar. Då samlades hela tjugo elever i lektionssalen vilka undervisades av trädgårdsskolans lärare. Skolchefen Karl Rosengren och hans lärarkollega, agronomen Gösta Alfvén, undervisade i många ämnen: jordarts- och gödsellära, trädgårds- och parkanläggningskonst, blomsterodling på fritt land och under glas, blomsterodling på kalljord, fruktkännedom, dränering, men även i välskrivning, matematik, bokhålleri och affärskorrespondens.
Gustav uppskattade skolhuset på Västantorp. Han blev glad varje gång han fick träda in till dagens lektioner genom den ståtliga skolentrén som omramades av sina utskurna och målade dekorationer. De föreställde kraftiga, stiliserade solrosor i krukor. Ingen kunde
missa att man trädde in i en trädgårdsskola. Var det dessutom gemensam lektion med den äldre årskursen så fanns Anna Malke bland eleverna. Anna var söt på ett annorlunda vis. Hennes mörka hår var kortklippt och luggen ramade fint in hennes nätta och runda ansikte med de bruna lite vemodiga ögonen. Dessutom var hon klädd i långbyxor. Varken kort hår eller långbyxor var tillåtet för flickorna han kände i Askersund. Där gällde Margaretaflätor eller knut i nacken och kjol – även vid trädgårdsarbete. Hade inte hans mor uttryckt sig nedlåtande om flickor som klippt sitt hår kort? ”Det är bara dåliga flickor som klipper sig och shinglar håret”, hade hon visst sagt.
Anna Malke var som flicka unik på Västantorp. I den massivt manliga dominansen bland eleverna väckte förstås en kvinna uppmärksamhet. Det ryktades att det var baron Adelswärds hustru, friherrinnan Louise Adelswärd, som övertalat sin man att vika en plats till Anna.
Gustav brukade under lektionerna sitta snett bakom Anna. Han hade då möjlighet att titta på henne i smyg. Ibland kunde han drömma sig bort. Fantisera om hur det kunde vara att hålla armen om henne. Ge henne en kyss på kinden. Var det bara han som såg henne på det här viset? Av hans manliga klasskamrater hade de flesta, till skillnad från honom, fästmör på hemorten. En och annan var redan förlovad. Kamraten han delade rum med var en flitig brevskrivare hem till fästmön i Kisa. Kunde det vara förklaringen till att de flesta tycktes se Anna som en elev bland andra elever?
Kunskapsmässigt tillhörde Anna det övre skiktet. Det märktes att hon hade läshuvud. Kombinerat med ett gott handlag med det praktiska i växthus, drivbänkar och friland, skulle hon bli en utomordentlig trädgårdsmästare. Med goda förkunskaper och fallenhet för trädgårdsarbete satte hon sig i respekt bland sina kurskamrater – och lärarna. I övrigt var hon mycket en gåta. Hon var frimodig och talför under lektioner och praktiska övningar. Men däremellan registrerade hon mer än deltog.
Adelsnäs med slott och park var makarna Theodor och Louise Adelswärds gemensamma projekt. Foto: Berndt Sehlstedt.
Trädgårdsskolan Västantorp står kvar i orubbat skick men är i dag golf- restaurang. Arkitektens idé om solrosor kring entrén var en påminnelse om husets funktion. Foto: Berndt Sehlstedt.
vare sig det var baronens villa med stor trädgård eller de anställdas egnahem med täppa, ritade av landets främsta arkitekter och trädgårdsmästare, en viktig del av människans livskvalitet.
Hela Åtvidaberg var ursprungligen en stolt vision, till stora delar förverkligad, i baronens huvud. Konceptet handlade om att industrin koncentrerades till samhällets centrala delar, därefter kom serviceanläggningar med butiker, badhus, skolor och offentliga anläggningar och utanför det trädgårdsstaden med egnahem och trädgårdar.
Anna som bar långbyxor hade inga problem att cykla herrcykel med sluten ram. Visst tittade en och annan åtvidabergare lite extra när den byxklädda, kortklippta, kvinnan på herrcykel passerade förbi. Gustav måste erkänna att han fylldes av någon sorts beundran. Den målmedvetenhet, den oräddhet och den säkerhet som Anna utstrålade hade han önskat att han själv fått lite mer av.
Gustav och Anna stannade utanför den adress på Adelsnäsvägen de blivit tilldelad. I den röda villan med vitmålade knutar och fönsteromfattningar bodde kassör Jansson med familj. Att vara kassör i företaget Nya AB Åtvidabergs Industrier var en tung och ansvarsfull post. Jansson var direktör Ericssons närmaste man. Nu var det inte kassören som mötte på farstukvisten utan den hemmavarande hustrun. Hon var glad och tacksam för hjälpen familjen kunde få från Trädgårdsskolan.
I trädgården fanns mest äppel- och päronträd. Men också ett och annat plommonträd. Anna föreslog att lämna plommonträden därhän denna gång. Eftersom, som hon berättade för fru Jansson, plommonträden kan ha svårt att läka och de blöder mycket sav.
– Vi avstår från beskärning denna gång. Då får plommonträden tid att ostört växa till och sätta frukt, förklarade Anna medan Gustav var i färd med att resa stegen mot ett av päronträden.
Trädbeskärningen tog sin grundliga tid. Gustav och Anna hade med sig matsäck från köket i Västantorp som de med god aptit åt
under ett av äppelträden. En timme senare tittade fru Jansson ut och undrade om det skulle smaka gott med en kopp kaffe.
Kunde de med sina fläckiga arbetskläder verkligen stiga in? Men fru Jansson stod på sig och menade att hon måste på något sätt få återgälda deras arbete i familjens trädgård. Snart satt Gustav och Anna vid det dukade kaffebordet i villans matsal. Ensamma, för frun i huset, hon höll sig i köket. Hon tittade in då och då med kaffepannan och frågade om brödet och kakorna smakade bra och bjöd på både påtår och tretår.
Anna lyfte kaffekoppen men ställde plötsligt tillbaka den. Precis som att hon i just den stunden kommit på något viktigt att säga.
– Hur tänker du på tiden efter Trädgårdsskolan? Åker du tillbaka till Stjernsund?
En fråga Gustav absolut inte tänkt skulle komma här och nu. Mitt i trädbeskärningen. Men kanske var det den trevliga hemmamiljön i kassör Janssons matsal som inspirerade. Han hade själv slagits av hur fint det måste vara att ha ett eget arbete och ett eget hem med trädgård att njuta av efter en ansträngande arbetsdag.
– Jag åker nog inte tillbaka till Stjernsund, svarade han. Det finns handelsträdgårdar i Norrköping och Jönköping. Och du Anna, hur tänker du?
Han såg Annas bekymrade rynka i pannan. Hon var söt oberoende av känsloläge, tänkte han.
– Du har ju ett år kvar på skolan. Du har tid att fundera. Och du är pojke.
Så berättade Anna hur hon drömt om att med sina kunskaper kunna påverka människors välbefinnande. Oavsett ställning i samhället och oavsett ekonomiska resurser. Hon tyckte om baronens initiativ i Åtvidaberg med dess mänskliga stadsplan. Här fanns plats för verkstäder, föreningsliv och egnahemsboende, allt inneslutet i en stark känsla för naturens, parkernas och trädgårdarnas goda inverkan på invånarna.
– Jag kan ibland drömma om att få arbeta som stadsträdgårdsmästare. Att verkligen få vara med och förändra och förbättra. Ge stadsmänniskor värdefulla uterum. I Malmö finns Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken som gröna lungor i staden. Även mindre städer behöver året-runtparker. Så många spännande uppgifter det måste finnas för en drivande stadsträdgårdsmästare. Men kan en kvinna bli mäster?
– Du, Gustav, du är given som mäster. För dig finns det hur många möjligheter som helst. Du är inte bara duktig inom ditt skrå, du är också man.
Gustav hann inte säga vad han tänkt säga för nu kom fru Jansson in i rummet. Gustav och Anna tackade för sig och fortsatte arbetet i trädgården. På cykelfärden hem till Västantorp blev det inte mycket sagt.
Allén upp mot Riddersviks gård var tom på folk. Tända ljus tindrade hemtrevligt i gårdens fönster. Mörkret omslöt Gustav och Astrid. Han höll sin arm om hennes rygg och hon lutade sig mot hans axel.
De promenerade vidare förbi den i julstämning inbäddade gården och kom fram till Tempeludden.
”Templet” på sin höjd bjöd i sena nyårsnatten på en nästan orientalisk stämning. I detta lilla åttkantiga byggnadsverk, så väl placerat i herrgårdsparkens utkant, hade en gång 1700-talets diktare inspirerats till intima samtal och skriven poesi. Valet av plats för en ringväxling, i Hässelbys absoluta närhet, kunde knappast vara mer lämpligt. ”Kärleksparken” som den brukade kallas gjorde skäl för sitt namn denna kväll.
Astrid doftade förföriskt. En parfymdoft han inte kände igen. Ett omisskännligt inslag av rosor. Han bestämde sig för att inte fråga. Däremot sa han:
– Du doftar ljuvligt.
– Och jag gillar ditt rakvatten som du vet, sa hon och skrattade. Han ville bli mer seriös. Han sa att ringarna var ett tecken på att han ville dela livet med henne. Han ville att hon skulle vara precis som hon var. Inte ändra på sig. Även om hon en dag blev fru Klingberg. Det var fröken Axelsson han förälskat sig i och ville fortsätta älska livet ut.
Hon flätade samman sina fingrar med hans. Sa inte mycket mer än att hon var glad att han kommit till familjen och företaget. Hon såg ljust på deras framtid och visste att hon aldrig skulle kunna älska någon annan än den långe rödlätte Gustav från Askersund. Ringarna från Wahlruds Guld i Sundbyberg glänste vackert.
När Gustav och Astrid var tillbaka i trädgårdsmästarvillan var det nytt år. Det var tyst i huset. May och Gustavs mor hade gått till sängs. Den stora nyheten om förlovningen skulle de berätta för dem på nyårsdagens morgon 1929.
© Berndt Sehlstedt 2024
Utgiven 2025 av Blue Publishing, www.blue.se
oMslag Eva Karlsson
isbn 978-91-89963-03-0.