en vis mans fruktan 59 ”Två uppsättningar kläder är tradition”, inflikade jag. ”Varje år.” Jag som hade vuxit upp i en trupp hade aldrig uppskattat det livré som baron Gråvall gav oss. Men numera kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket bättre min garderob skulle bli av två nya uppsättningar kläder. Simmon log brett när en servitör kom, och alltså rådde det inga tvivel om vem som ansvarade för de glas med björnbärsbrännvin som ställdes ned framför oss. Sim höjde glaset i en tyst skål och tog en rejäl klunk. Jag höjde glaset som svar, och det gjorde också Wilem, fast det uppenbarligen smärtade honom. Manet förblev orörlig, och jag började undra om han hade nickat till. ”Det går ändå inte ihop på slutet”, sade Wilem och ställde ned sitt brännvin. ”Det enda mecenaten får är lättare börs.” ”Mecenaten får gott rykte”, förklarade jag. ”Det är därför musikerna bär hans livré. Dessutom har han underhållning som det bara är att säga till om: till fester, danser, skådespel. Ibland skriver de sånger eller teaterpjäser på mecenatens beställning.” Wil verkade fortfarande skeptisk. ”Det låter ändå som om mecenaten drar det kortaste strået.” ”Det beror på att du bara ser ena sidan av det”, sade Manet och hävde sig upprätt i stolen. ”Du är uppvuxen i en stad. Du vet inte hur det är att växa upp i ett litet samhälle byggt på någon annans mark. Här har vi hans nåd Poncingtons mark”, sade Manet och ritade en cirkel mitt på bordet med lite utspillt öl. ”Där du bor, som den duktiga lilla ofrälseman du är.” Manet tog Simmons tomma glas och ställde det inuti cirkeln. ”En dag kommer en karl promenerande genom din lilla stad, i Poncingtons färger.” Manet tog sitt fulla brännvinsglas och lät det skutta över bordet tills det stod bredvid Simmons tomma glas inuti cirkeln. ”Och den här karlen spelar musik för alla på värdshuset.” Manet hällde över lite av brännvinet i Sims glas. Sim behövde ingen uppmuntran. Han log brett och drack upp det. Manet lät sitt glas traska runt bordet och in i cirkeln igen. ”Månaden därpå kommer det dit fler människor i Poncingtons färger, och de uppför en dockteater.” Han hällde upp mer brännvin, och Sim stjälpte i sig det. ”Månaden därefter är det ett skådespel.” Mer. Nu tog Manet sin träsejdel och lät den klampa över bordet in i cirkeln. ”Sedan dyker skatteindrivaren upp, och han har samma färger.” Manet knackade otåligt med sin tomma sejdel på bordet. Sim såg förvirrad ut en stund, men sedan tog han sin egen sejdel och hällde lite öl i Manets.
Rothfus En vis mans fruktan 1 inl.indd 59
11-09-02 13.26.35