Nedan: Gustaf Edvard Klemming, Strindbergs vördade förman på Kungliga biblioteket. Akvarellerad teckning gjord av Strindberg 1880. Motstående sida ovan: Kungliga biblioteket, Stockholm. Fotograf Axel Lindahl. Strindberg var anställd vid biblioteket (med många tjänstledigheter) 1874–82. Samlingarna inhystes först i Kungliga slottet men överfördes 1877 till den nyuppförda byggnaden i Humlegården. Motstående sida nedan: Kungliga bibliotekets läsesal, teckning av G.A. Mankell och R. Haglund, Ny Illustrerad Tidning 1878. Den stående mannen till höger med skägg föreställer bibliotekets chef, G.E. Klemming. Nästa uppslag: Berns salonger vid Berzelii park, Stockholm, 1870-tal. Fotograf Johannes Jaeger, Stockholm. Här låg också det ”röda rum” som Strindberg skulle göra odödligt i sin genombrottsroman Röda rummet (1879). ”Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här sut[t]o skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med.”
62
Likaså var de historiska gestalter han lät befolka scenen, Gustav Vasa, reformatorsbröderna Olaus och Laurentius Petri och katolicismens försvarare biskop Brask, väl ägnade att illustrera en otvetydig nationell sens moral. Men Strindberg trotsade regelboken och skapade ett helt annat drama, där historien får belysa aktuella samhälleliga och moraliska problem. Titelfiguren Olof får visserligen kallelsen – ”Du är född till förargelsen; du är född till att slå” – och accepterar den, men efter att ha blivit dömd till döden gör han på Storkyrkans skampall avbön och blir kungens redskap. Dessutom införs en helt ohistorisk gestalt, Gert Bokpräntare, som nästan övertar huvudrollen. Denne hör mer hemma i Strindbergs samtid än i svensk medeltid och skulle ha kunnat vara en av de aktiva kämpar som i Pariskommunen just slagits ned. Han strider mot både kung och påve och får sista ordet i dramat med sitt föraktfulla rop ”Avfälling!” Han är också befryndad med den Mefistofeles som hos Goethe erbjuder Faust sina tjänster och med den Jesus som lärjungen Petrus förråder. Inte heller är dramats Gustav Vasa något ideal utan en tämligen skrupelfri maktpolitiker. Här var läromästaren Shakespeare och inte den samtida historiedramatiska konventionen. Av den store engelske dramatikern hade Strindberg också lärt att blanda högt och lågt. Scener på slottet interfolieras med frispråkiga replikstiften mellan en polyglott samling representanter för Europas folk i en ölbod. En komisk scen med en törstig kyrkvaktare och dennes hustru sätts i respektlös relief till en högstämd diskussion om individens ansvar och skyldigheter. Det stora livets politik och religion speglas i och kontrasteras mot det lilla familjelivets förpliktelser och glädjeämnen samt avslöjar skoningslöst motsägelser mellan teori och praktik. Kvartetten Olof, hans hustru Christina och mor – med samma namn! – Christina samt hustruns far Gert framstår faktiskt som något av en plågad kärnfamilj bestående av föräldrar, en son och en dotter. Olof tvingas svika sin djupt katolska mor när han förvägrar henne den sista smörjelsen. På samma sätt omfattar varken hans eller svärfadern Gerts frihetspatos den yngre Christina. Olof förråder också sin far/svärfar när han gör avkall på det han kämpat för, liksom denne dömer sonen/svärsonen. Nu hade Strindberg lärt sig att effektfullt bruka metadramatiska inslag och skapa ett sinnrikt bildspråk i dialogen. Bibelns berättelse om hur den helige ande sänkte sig ned över Jesu lärjungar utgör samtidigt bakgrund till Olofs anammelse av kallelsen och till Gerts hänryckning. Pingstens förhoppningar har när sommaren väl kommer slagit slint. Naturen själv får ge material till det bildrika språket. ”Vår skörd var ej mogen”, konstaterar revolutionären Gert. Ungdomen liknas vid vårens plantor: ”De skjuta antingen undan de torra löven eller gå de mitt igenom, ty de skola fram.” Olofs oskyldiga konfirmanders kyrkospel hör ungdomen till men har föga relevans för den vuxna verkligheten. Gert har blivit klok på dårhuset, och hans spelade galenskap à la Hamlet gör det möjligt för honom att säga sanningar som eljest hade varit omöjliga att framföra. Allehanda förklädnader förvirrar, i gammal god teaterstil, inte endast scenens aktörer utan också oss i salongen: När Gert gömmer sig under en borgares kläder och en sköka antar nunnedok problematiseras också deras identitet. En helgonbild som simmar runt i utspillt öl blir en bild av hur det gudomliga dras ner i smutsen. Den stränge Marsken anklagar Olof för att ”spela dräng för att sedan demaskera er som Gud!”