1 7 :e r o m a n e n
inne i Stålboxen, eller Stålkuben, som han hade börjat titulera sin cell. Först och främst för att inne i stålkuben befann han sig. Ensam. Med sig själv. Efter avslöjandet. Det slutliga förfallet, avgörandet. Det som aldrig kunde läkas. Att han blev avslöjad. Allt var slut. Men en man i 50-årsåldern som är dömd till 3 1/2 års fängelse (effektiv strafftid: två år och åtta månader) och med avslöjandet hela tiden tickande i medvetandet, och med medvetandet att detta aldrig kan göras ogjort, och läka, är likväl mycket sysselsatt med sin själs frälsning. Björn Hansen, instängd i sin stålkub, var mycket bekymrad för sin själs frälsning. Han var inte död. Och han längtade inte heller efter döden. Även om han insåg att när han var färdig med detta som kallades att sona sitt brott skulle han komma att leva ett liv i skuggornas dal, nästan genomskinligt av o-liv, av hans stora fiasko, som han varken ville eller kunde lägga bakom sig. Hans stora projekt, som var hans enda svar på tillvarons tomma, och dystra, buller, eller bestående likgiltighet, som aldrig hade haft ett svar att erbjuda en som inte kunde sluta att oupphörligt söka ett svar, till och med ett svar som inte fanns. Till slut hade han stramat upp sig och utfört, eller gett, sitt oåterkalleliga, och oupprättliga, svar. Han placerade sig utanför det hela. Han omsatte en plan i verklighet. Se: plötsligt satt han i en rullstol. Han stod inte ut med att ha blivit avslöjad. Inspärrad i sin stålkub på Ullersmo fängelse tänkte han knappast på annat, när han låg och vred sig om natten. Avslöjandet förstörde alltihop. Men hur var det han hade uppfört sig? Att leva som normalt när han var för sig själv, helt ensam med sig själv, stående på sina ben mellan Badrummet och Rullstolen, visslande, obekymrad, när han samtidigt i samhällsmässig mening var en invalid, en olycksalig rullstolsbrukare efter en tragisk bilolycka i 13
Solstad 17.roman Inlaga.indd 13
2012-01-23 15.30