Jadeögat inlaga ny större
07-05-22
15.25
Sida 15
träden och de stora bergen och floden? Tiden gick utan brådska. En gammal buss dök upp på avstånd. De såg den komma närmare och närmare tills den slutligen med stort oväsen stannade framför dem. Meis pappa räckte över knytet till chauffören som lade det på taket bland det övriga bagaget. Den gamla gumman, som Mei blev tillsagd att kalla Gamla Mamma, tog henne i handen. ”Oroa dig inte, kamrat Wang. Lilla Mei är trygg hos mig.”Gamla Mamma började kliva upp på bussen. Men Meis pappa lät inte sin dotter gå. ”Säg till din mamma och din syster att jag saknar dem. Säg att jag kommer hem snart.” ”Bussen går!” ropade chauffören och klev in och satte sig. Gamla Mamma skyndade sig att dra in Mei. ”Var en snäll flicka nu, Mei”, ropade hennes pappa.”Lyd Gamla Mamma. Vi ses i Beijing! Jag lovar.” Bussen började hosta och skaka. Mei sprang bort till den dammiga bakrutan och ställde sig på knä på träsätet. Hon vinkade förtvivlat med sina små armar. ”Adjö”, skrek hon och log som om solen bodde i henne och alltid skulle lysa. ”Vi ses i Beijing, pappa!” Vägen började dra hennes pappa och vakten bakåt, först långsamt medan han vinkade, och sedan allt fortare. Till slut krympte de till två små ödsliga gestalter. De gröna klipputsprången lutade sig ut som om de ville krossa dem. Sedan svängde bussen runt en bergvägg. De var borta. Mei vaknade. Ett bländande solsken flödade in i den lilla lägenheten som hon hyrde vid den trafikerade ringleden. Hon hade aldrig träffat sin pappa igen efter det att de hade sagt adjö till varandra på den där grusvägen tjugotre år tidigare. 15