De vuxna runt henne var inte lätta att avläsa. De klappade henne milt på huvudet och bad henne att leka på sitt rum eller utomhus. Hon var mycket på sitt rum, eller ensam utomhus, under denna tid. Tankarna bröts. Det luktade kaffe. Någon hade satt på ute i personalrummet. Hon vred huvudet mot dörren och sniffade. Men reste sig inte. Ledsenheten låg nu en våning ner inne i henne. Vilade tung och trög. Hon hulkade inte ens. Var som torrlagd eller ringrostig. Hade tårkanalerna växt ihop? Kanske systemet körde igång om hon tog sig samman och åkte de drygt fyra milen rakt in i landet. Tog sig till samhället hon lämnade mellan andra och tredje klass, för att fortsätta att växa upp inne i Oskarshamn. Hon var en frivillig återvändare för ett tag. Sedan, när AT:n var klart, planerade hon att åka tillbaka till Lund. Till lägenheten på Södra Esplanaden, som nu var uthyrd. Till fart och fläkt i student staden. Till långt bort där ingen visste något om hennes bakgrund. Där hon var vem som helst. Men det fick bli sedan. Nu fanns annat att utforska. Kablarna som varit avklippta mellan då och nu hade oundvikligen kopplats ihop. Strömmen var på. Hon måste igenom det. Andningen skälvde. Läpparna gled isär för att släppa ut den darrande luften, och även gråten, som äntligen höll på att komma. ”Åren går”, fick hon ur sig med snörvlig röst. Hon sa det rakt ut som en åldrad kvinna som ojar sig över livets gång. Datorskärmen framför henne svarade förstås inte. Inte väggen eller anslagstavlan heller. ”Javisst gör de det”, sa däremot en munter röst precis bakom henne. ”Att åren går är det enda man kan vara helt säker på.” Hon vred sig på snurrstolen och såg rakt in i ögonen på Veronika som just klivit in med en trave tidskrifter i händerna. Den äldre kollegan försökte ivrigt pressa in tidningarna i hyllan bakom dem, som var full. Varför inte slänga skiten i stället, tänkte Hilda flyktigt. Det mesta går att hitta på nätet numera. Men hon sa inget, vare sig om tidningarna eller vad hon själv nyss upptäckt. De nickade, båda två, och log samstämmigt mot varandra. Sedan lämnades hon ensam. Då föll allt över henne igen.
Wahlberg_Glasklart_110912.indd 23
2011-09-30 08.33