också. Prydnadssaker som mamma fått av Sanna i födelsedagspresent. ”Tänk om han gubben i vardagsrummet är våran pappa”, säger jag när Sanna har föst in mig i köket. Jag kan aldrig låta bli att fundera på det, för pappa kan vara vem som helst. Jag har aldrig träffat honom. ”Säkert”, fnyser Sanna. ”Det där äcklet? Nä du, det kan jag lova dig att det inte är. Du vet ju att pappa inte bor här i Stockholm, han bor inte ens i Sverige.” ”Jamen han kanske har kommit tillbaka”, envisas jag. ”Amen sluta fåna dig nu, vadå, vill du att den där gubben ska vara pappa till oss, eller?” ”Nej, men …” ”Gå och borsta tänderna nu, och ta på dig pyjamasen”, klipper hon av. Jag ser att hon är arg, det hörs på rösten också. Hon är nästan jämt arg nu för tiden, Sanna. Skriker och bråkar på mamma. Klirrar högt med mammas alla tomflaskor när hon ska slänga dem. Fast när hon kallade mamma ”Din jävla fyllkärring” en kväll blev mamma arg tillbaka. Jag gömde mig under bordet i köket och satt och lyssnade hur de skrek hemska saker till varandra. ”Och försök att sova sen”, säger Sanna och låter lite mjukare. Hon stryker mig över kinden. Hon luktar persika och har satt på sig nya kläder, alltså är hon på väg ut. Här hemma har hon alltid bara mysbyxor och luktar inget speciellt. Hon håller i sin stora Adidasväska, den är så full att dragkedjan inte riktigt har gått igen. Varför ska hon ta med den? ”Jag kommer inte att kunna sova”, gnäller jag. ”Det kommer hit en massa. Han där ute säger att det ska bli fest.” ”Du får stänga in dig. Försök att inte lyssna på dom.” Hon låter handen falla från min kind, börjar gå mot dörren. Så stannar hon och tittar konstigt på mig. Jag vet inte vad det är, bara att det inte är bra. En katastrof jag inte känner till är på väg och jag kan inte göra någonting åt det. 27
Medium_34 Persson.indd 27
09-06-23 16.10.55