nan. Vanligtvis slog hon ifrån sig dylikt prat men en natt som denna när månstrålarna föll ner på jorden likt blodröda knivar tycktes allt möjligt. Ingrid satte hälarna i hästens sidor och stoet föll i galopp. De tunga hovarna dånade mot vägens makadam och hundarna kom ohjälpligt på efterkälken men hon hade bara en tanke i huvudet, hon ville hem till tryggheten vid den egna härden. Hon närmade sig vägkorsningen med förfärande hastighet, hon slöt ögonen för att slippa se det som kanske hände där i detta nu och bad en brinnande bön till Gud fader om beskydd. Ljudet, det oväntade ljudet pressade sig igenom hennes rädsla, fick henne att instinktivt dra till sig tyglarna, tvinga stoet att stanna upp. Ett spädbarns skrik, ett hjälplöst, övergivet skrik i natten. I samma stund kände Ingrid den lätta tyngden av det barn hon denna afton förlöst i sina armar, förnam den ljuva doften av spädbarn i luften, hörde än en gång barnets första livgivande skrik, upplevde de nyblivna föräldrarnas gränslösa glädje. Var det detta barns jublande välkomstskrik hon hört inom sig? Ännu ett skrik i natten. Ingrids hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Skriket kom bortifrån vägkorset. Var det en bortbytings skrik hon hörde? Hade trollen lagt ut sin avkomma för att locka ett intet ont anande människobarn som hon själv? Historierna om bortbytingar var många och alla utan undantag hade slutat med jämmer och elände för de arma krakar som förbarmat sig över dessa trollens spädbarn. Eller var det kanske den olyckliga frukten av en utomäktenskaplig förbindelse som en förtvivlad moder placerat ut vid vägkanten i hopp om att en medmänniska skulle visa förbarmande? Straffet för hor var döden och i lagen fanns ingen nåd att få för den som syndat. Hundarna sprang oroligt runt, högljutt gnällande. Ingrid satte på nytt hälarna i hästens sidor, hon måste bort från detta barnskrik som rev och slet i henne. Men stoet vägrade att röra sig. Varken lock eller pock kunde förmå hästen att ta ett steg framåt. Än en gång hördes skriket men denna gång svagare. Det var som om barnet givit upp hoppet, som om det känt på sig att kvinnan som ridit förbi låtit räds6
I_Nemert_Röd måne.indd 6
2013-03-27 10:33