varnat mig för är att det är viktigt att bli bra på det, annars åker man ut först och blir sittandes ensam i ett hörn när de andra spelar vidare. Jag vill inte börja i skolan. Jag vill vara hos Vanja. Jag vill sitta i hennes knä och rita på hennes byxor. När jag kommer hem fortsätter jag att leka i den fyrkantiga sandlådan som finns i kvarteret. Där finns en fyrkantig mojäng i trä som har svans och öron och som ska föreställa en häst, men dess underliggande fjäder är så rostig att den inte kan gunga. Det blir mest att jag går omkring och sparkar lite i sanden för att komma på något jag kan göra. Mamma ropar på mig från köksfönstret. ”Det är mat.” Men jag har inte tid att äta för jag ska gräva mig ner till Kina. Kina ligger rakt under oss har jag kommit på. ”Det är mat, Kjell!” Jag har inte tid att äta. Jag tänker äta ris med kineserna när jag kommer fram istället. Hålet i sandlådan blir allt större. Snart syns jag inte längre. Det är bara spaden som ibland dyker upp ovanför marken och lämpar av allt mörkare och fuktigare sand. Snart kommer jag att sticka upp huvudet i Kina och säga hej. Det har börjat samlas folk runt sandlådan. De tittar ner på mig i hålet och ställer frågor. ”Vad ska du göra i Kina?”, ”Vilken tid kommer du fram tror du?”, ”Tänk om du gräver sönder någons vardagsrumsgolv?”, ”Får vi följa med?” Det får alla som vill. När hålet är klart är det bara för alla som vill att krypa ner till Kina.
18