tack och lov inte påträngande, så som kuratorn på skolan är. Kurator-Lena lever av andras problem, suger i sig och njuter av dem, det är jag säker på. – Jag vet att det inte behövs, säger Marianne allvarligt. Men det skulle vara trevligt för mig att inte behöva äta ensam för en gångs skull. Det är lite trist att göra det jämt. Jag sneglar misstänksamt på henne, men hon ser ut precis som vanligt. Inga dolda planer verkar dölja sig bakom hennes förslag. Kanske är det sant som hon säger, att hon känner sig ensam, trots att det är svårt att tro. Marianne har det liv jag själv skulle vilja ha när jag blir vuxen. Ett eget hus, ett eget stall, ett bra jobb, en fin dressyrhäst och en unghäst. Och ingen man som ställer till oreda. Helt perfekt. Mamma och Marianne är ungefär lika gamla, men det är svårt att tro. Med sitt blonda hår, sin vältränade kropp och sina fina kläder ser Marianne minst tio år yngre ut. Hon skulle aldrig hasa runt i säckiga mjukisbyxor som mamma oftast gör. – Nå, vad säger du? Vill ni göra mig sällskap? undrar Marianne och tar tag i sina matkassar igen. Du och jag har förresten en del saker vi behöver diskutera, Millan. Hon slänger en blick åt Zorros håll och jag känner hur det hugger till i magen av oro. När pappa gav mig Zorro hade jag ingen annanstans att göra av min häst än hemma hos Marianne. Hittills har hon låtit mig ha honom i stallet utan att jag har behövt betala någonting, men en stallplats är inte gratis och inte havre och hö heller. Inte för att Zorro äter så värst mycket, men ändå. Och jag har inga pengar, inga pengar alls. Så vad ska jag göra med Zorro när jag inte får ha honom hos Marianne längre? Pappa är inte till någon hjälp, hans förslag 16
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 16
2013-04-05 11:19