da n brow n
minne kommer långsamt att återvända.” Den manlige läkaren kom nu tillbaka med en spruta, som han räckte till doktor Brooks. Hon sprutade in innehållet i Langdons dropp. ”Bara något lätt lugnande för att ni ska kunna slappna av”, förklarade hon, ”och för att ni inte ska ha så ont.” Hon reste sig för att gå. ”Ni kommer att bli återställd, mr Langdon. Sov bara. Om ni behöver något, tryck på knappen där bredvid er.” Hon släckte och gick ut med den skäggige läkaren. I mörkret kände Langdon nästan omedelbart hur den lugnande medicinen sköljde genom hans kropp och drog ned honom i den svarta brunn som han just hade stigit upp ur. Han kämpade emot känslan, tvingade sig själv att hålla ögonen uppspärrade i det mörka rummet. Han försökte sätta sig men hans kropp var som cement. När Langdon bytte ställning låg han plötsligt vänd mot fönstret igen. Nu när det var släckt i rummet var hans egen spegelbild i fönstret försvunnen och istället såg han en upplyst stadshorisont. Bland silhuetterna av spiror och kupoler dominerade en ensam majestätisk fasad synfältet. Den tillhörde en ståtlig stenborg med tinnar och ett hundra meter högt torn som nära toppen svällde till ett massivt bröstvärn med skottgluggar. Langdon satte sig kapprak upp i sängen med värken blixtrande i huvudet. Han kämpade mot det genomträngande bultandet och fäste blicken på tornet. Langdon kände mycket väl till detta medeltida byggnadsverk. Det var ensamt i sitt slag. Olyckligtvis låg det tusentals kilometer från Massachusetts. Därute, i mörkret på Via Torregalli, klev en muskulöst byggd kvinna smidigt av sin motorcykel av märket BMW och rörde sig med intensiteten hos en panter som smyger på sitt byte. Hennes blick var skarp. Hon hade kortklippt taggigt hår och kragen på hennes svarta motorcykelställ var uppfälld. Hon kontrollerade ljuddämparen på sitt vapen och stirrade upp mot Robert Langdons fönster som just hade släckts. 20