Issuu on Google+

Ja.

Monarkins bästa tid är nu PJ Anders Linder

Albert Bonniers Förlag

Linder_Ja_0124236.indd 3

10-03-22 12.17.27


www.albertbonniersforlag.se is bn 978-91-0-012423-6 © PJ Anders Linder Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2010

Linder_Ja_0124236.indd 4

10-03-22 12.17.27


Modern och på riktigt 7 Nuberusningens faror 16 Därför är jag inte rojalist 30 Därför är jag inte republikan 37 I demokratisk mylla 53 All makt i samma korg? 60 Den svenska nationalkänslans betydelse 63 Med särskild dragningskraft 68 Svenska folket säger ja, ja, ja ... 81 ... och Europa håller med 87 Föga modernistiskt men mycket modernt 99 Litteratur 107 Personregister 113

Linder_Ja_0124236.indd 5

10-03-22 12.17.27


Linder_Ja_0124236.indd 6

10-03-22 12.17.27


Modern och på riktigt

Lördagen den 19 juni 2010 gifter sig kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Storkyrkan i Stockholm. För första gången på 80 år kommer det att samtidigt finnas ett kungapar och ett tronföljarpar som kan representera Sverige. Senare under året ska det så hållas bröllop mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström, och det lär inte dröja många ögonblick efter att respektive brudpar svarat ja innan spekulationerna om kunglig tillökning kommer i gång. Den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin, gör klokt i att skaffa bettskena. För nu väntar dem inte bara ett enstaka annus horribilis, utan flera. En hel rad. Kungliga bröllop kopplar ett märkvärdigt grepp om människors fantasi. När kungen och drottningen gifte sig 1976 kantades Stockholms gator av åskådare, och tv-tittarna världen över räknades inte i tiotals utan i hundratals miljoner. Man vill se, man vill vara med. Naturligtvis har det att göra med ung kärlek, prakt och ögonfröjd: vi talar om klänningar och släp, frackar och uniformer, paradvärjor och plymer, ståtliga vagnar, nyryktade hästar, gnistrande smycken, brudnäbbar och blomsterhav, vördnadsbjudande prelater, gästande statsöverhuvuden, middagar och konserter, champagne och kraschaner, nationens minnen, romantik och stor högtidlighet. Vad man än tycker om monarkin kan man inte förneka att den är fenomenal på

7

Linder_Ja_0124236.indd 7

10-03-22 12.17.27


Ja. Monarkins bästa tid är nu

att skapa ceremonier som får det gamla att kännas nytt och det nya att kännas gammalt. Bröllopet 2010 får sin särskilda prägel av att kronprinsessan, liksom kungen 1976, har funnit sin blivande make utanför furstehusens trånga krets. ”En kvinna av börd får äntligen sin man av folket”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt apropå kronprinsessans förlovning. Det fälldes en del sura kommentarer om att en framgångsrik företagare knappast kan anses vara ”av folket”, men gnället föll platt till marken. I allt väsentligt var reaktionen varm och välkomnande och inte undra på det. ”Alla väntar på Victoria”, skrev Dagens Nyheter uppfordrande på kronprinsessans 30-årsdag apropå att det dröjde med förlovning och giftermål. När nu väntan till sist går mot sitt slut är det många som önskar henne all lycka. Dessutom tilltalar förstås den Westlingska livsbanan ”tjänstemannason från Ock­ elbo-yrkesman-företagare-prinsgemål” fantasin. Kan han, kan andra, kan vi. I stadshustalet efter tsunamikatastrofen konstaterade kungen att han saknar den kraft att ställa allting till rätta som sagornas kungar besitter, men den 19 juni 2010 får människor i alla fall se en ung man från södra Norrlands inland få, om inte halva kungariket, så i alla fall prinsessan. Ändå räcker inte kärleken och ståten som förklaringar till all uppståndelse. Om det bara kom an på sådant skulle de mest spektakulära bröllopen bland kändisar och miljardärer ge upphov till samma väldiga intresse, men det gör de inte. Vid de kungliga ceremonierna finns en annan närvarokänsla och känsla av personlig bekantskap. Det ligger i själva arvkungadömets natur och är en av de viktigaste förklaringarna till dess styrka. Även om man aldrig personligen har träffat en medlem av den kungliga familjen har man under lång tid kunnat följa deras liv. Kronprinsessan är 32 år gammal när hon gifter sig och har funnits med i det offentliga livet under hela denna tid: mer än tre decennier. Hennes far har funnits i samma offentlighet

8

Linder_Ja_0124236.indd 8

10-03-22 12.17.27


Modern och på riktigt

sedan den 30 april 1946, det vill säga en bra bit över 60 år. Hur många kända personer kan tävla med det? Dessutom har många i Sverige i sin tur äldre släktingar som minns de kungligas äldre släktingar. Och så vidare. Arvkungadömet svarar mot ett starkt allmänmänskligt intresse för personhistoria och livsöden och erbjuder ett skådespel som utspelar sig i realtid framför ögonen på oss. Monarkin har oerhört mycket längre historia än tv:s längsta långkörare och är dessutom på riktigt. I den mån det finns några kändisar som kan ta upp kampen med kungligheterna vad gäller varaktig uppmärksamhet är det just de som tillhör riktiga dynastier. I USA fortsätter familjen Kennedy att kittla fantasin långt mer än nyare och mäktigare politiker. I det svenska näringslivet håller familjen Wallenberg låg profil men väcker ändå ett intresse som betydligt rikare industri- och finansmän inte kan mäta sig med. Dynastierna blir som traditioner; de blir referenspunkter för våra samtal och delar av det gemensamma minnet. Kungliga bröllop har dessutom den egenheten att de angår oss. Ett antal länder har valt att ha arvkungadöme som del av sitt statsskick och det gör att märkesstunderna i kungafamiljens privatliv får betydelse för det offentliga livet. Kungahuset fungerar som samlande symbol för nationen, vilket leder till en sorts växelspel mellan medborgare och monarki. Man säger att statschefen innehar ”landets högsta ämbete”, men det är länge sedan detta innebar att kungen utövade makt över hukande undersåtar. Omsorgen om den nationella samhörigheten har ersatt den politiska maktutövningen som kungahusets främsta uppgift, vilket ger en form av ömsesidighet till relationen. Kungahuset har blivit ”vårt” kungahus, kungafamiljen ”vår” kungliga familj. ”Kungen får en hustru samtidigt som ’vi’ får en drottning”, som statsvetaren Cecilia Åse beskriver stämningsläget i samband med bröllopet 1976. Kronprinsessan Victoria ska en dag bli Sveriges statschef, och om hon får barn ska så

9

Linder_Ja_0124236.indd 9

10-03-22 12.17.27


Ja. Monarkins bästa tid är nu

småningom äldsta barnet ta över efter henne. Bröllopet handlar därmed inte bara om vem som blir kronprinsessans make och en gestalt som ska finnas i vårt offentliga liv under lång tid framöver. Det pekar framåt mot kommande generationer och framtidens nationella symboler. Dessutom är det bildskönt och låter en känna historiens vingslag. Klart att det intresserar – och att det väcker intresse även utanför Sveriges gränser. Mitt i nyfikenheten och glamouren känner också spanska, tyska och amerikanska tv-tittare att tronföljarbröllopet har en kulturell och historisk betydelse som är större än det stiliga utanverket. Frågan om statsskicket tillhör inte stridsäpplena i svensk politik. Människor väljer i ringa utsträckning parti beroende på om de vill ha monarki eller republik. Bland alla riksdagspartiers väljare utom vänsterpartiets finns ett starkt stöd för fortsatt monarki, och rojalism och republikanism är ovanligt medvetslösa även för att vara ideologier. Partierna har skilda ståndpunkter i sina program men i praktiken tar de det lugnt. Det beror på hur folkopinionen ser ut men också på att frågan fått en lösning som de flesta är nöjda med. I den så kallade Torekovskompromissen 1971 enades socialdemokraterna och de borgerliga om att behålla monarkin men begränsa dess uppgifter till det ceremoniella och symboliska. Det fanns för all del inga folkliga krav på att ta bort kungens uppgift att utse regeringsbildare efter val och de andra politiska arbetsuppgifter han hade kvar, men när det väl har skett finns inte heller några krav på att gå tillbaka till den gamla ordningen. Skulle någon av Torekovsparterna däremot få för sig att riva upp överenskommelsen och begära ett avskaffande av monarkin, som en del hetsporrar brukar kräva på partikongresser och landsmöten, kan läget snabbt förändras. Pockande krav på republik från något av de stora partierna skulle i realiteten vara något betydligt större än ett krav på en förändring av statsskicket. Det skulle ifrågasätta en del av många människors identitet.

10

Linder_Ja_0124236.indd 10

10-03-22 12.17.27


Modern och på riktigt

Till vardags har få av oss anledning att fundera så värst mycket på monarkin. Man ser kungen på frimärken, mynt och vykort. Man läser i bladet att han har öppnat riksmötet, hör att drottningen talat vid en barnskyddskonferens eller ser ett tv-reportage om kronprinsessans födelsedagsfirande på Öland. Veckopress och kvällstidningar gör vad de kan för att skapa sensationer. Alltsammans är del av vardagen och kvitton på att livet går sin gilla gång. Tillsammans med jul, påsk och midsommar, semestern och kräftpremiären, Vasaloppet och ishockey-VM, skapar de återkommande kungliga engagemangen – födelsedagar, nationaldagen, Nobelfirandet – en årsrytm för livet. De flesta tänker inte så mycket på monarkin och har inte speciellt starka åsikter om den så länge den får vara i fred. Om den republikanska opinionen lyckades ta sig ut från kultursidorna till den bredare debatten och politiken, skulle den knappast förbli lika oemotsagd som i dag. Inget mobiliserar som ett hot. Inget har lyckats tända engagemanget för fri företagsamhet i Sverige på samma sätt som kraven på löntagarfonder. På motsvarande sätt skulle en republikansk mobilisering väcka motreaktioner hos många i det stora flertal som gillar och känner för monarkin. De skulle knappast vara speciellt ideologiska utan snarare utgå från sårade känslor och äkta förvåning: Varför vill ni ta något ifrån oss som fungerar så bra och som vi tycker om? Vad ska vi få i stället? Vad vore vunnet med det? Republikaner må egga varandra med historier om gamla dagars uppror mot en maktfullkomlig överhet, men att ifrågasätta en familj som plikttroget sköter det uppdrag som medborgarna har givit den har inget med vreden mot någon Marie-Antoinette att göra. Republikanismens företrädare må känna sig moderna och upplysta, men det hindrar inte att republikanismen har blivit en tomhetens ideologi som vill ersätta något förankrat och värdefullt med ett grådassigt frågetecken. I den pragmatiska servicedemokratins tidevarv finns inte så mycket i statslivet som

11

Linder_Ja_0124236.indd 11

10-03-22 12.17.27


Ja. Monarkins bästa tid är nu

berör människor känslomässigt och stimulerar deras fantasi, men monarkin är ett undantag. Om den blev föremål för en hård politisk offensiv, och det i namn av demokratin, skulle det i själva verket kunna skada förtroendet för demokrati och politik. Om det är demokrati att vara emot monarkin, som så många av svenskarna gillar, vad innebär då egentligen demokrati? Att ersätta det lilla partilösa och samhörighetsskapande som finns i statslivet med ännu mer av polariserande partipolitik: Vilket behov svarar ett sådant förslag emot? Ett behov av mer jämlikhet och rationalitet? Då måste människor rimligen ställa sig frågan hur mycket upplysning man egentligen åstadkommer genom att sätta fyr på ett fredligt och moderniserat kulturarv. Tomhet och tristess i stället för gemensamma symboler, stenar i stället för bröd, vad är poängen med det? Det är ingen slump att socialdemokratiska statsministrar har tagit det väldigt lugnt med kraven på republik, trots att partiprogrammet säger att monarkin ska bort. De har kommit till insikt om det praktiska och förnuftiga i arbetsdelningen mellan en exekutiv regeringschef och en ceremoniell monark. Vid partikongressen 1944 försökte Per Albin Hansson till och med få republikkravet borttaget ur partiets program. Så långt gick varken Göran Persson eller den en gång så inbitne republikanen Ingvar Carlsson, men de kom båda att se värdet av monarkin och uttrycka respekt för kungahusets insatser. Under Olof Palmes ledarskap drev socialdemokraterna fram Torekovskompromissen och avlövade kungen politiskt, men Palme valde att inte löpa linan ut, och han höll ett mycket erkännsamt tal efter Gustaf VI Adolfs bortgång. Tage Erlander kom till sin förvåning att bli fäst vid den åldrade Gustaf V och hade sedan en förtroendefull relation till Gustaf VI Adolf. Måhända förblev de alla, utom Per Albin, republikaner någonstans längst inne i partiboken, men de gjorde inget väsen av saken – och de var måna om att deras parti inte heller skulle göra det. De

12

Linder_Ja_0124236.indd 12

10-03-22 12.17.27


Modern och på riktigt

visste att frågan om att avskaffa monarkin är en av politikens sovande jättar, och att en aktiv republikanism skulle uppfattas som verklighetsfrämmande och arrogant. Ingen vet hur många väljare som skulle byta parti på grund av monarkifrågan, men i de jämna svenska valen behöver inte förändringar vara så stora för att valutgången ska ändras. De socialdemokratiska partiledarna har också varit väl medvetna om att krav på monarkins avskaffande inte bara skulle leda till problem i riksdagsval, utan att ett allvarligt republikanskt initiativ ofelbart skulle sluta i folkomröstning där det är svårt att tänka sig ett annat resultat än nej och där ingen vet vilka de långsiktiga konsekvenserna skulle bli. I ett av de samtal mellan Erik Fichtelius och Göran Persson som ledde fram till boken Aldrig ensam, alltid ensam kom frågan om en folkomröstning på tal. ”Jag tror definitivt att de som företräder den nuvarande ordningen skulle vinna”, sade Persson. Gör man ett tankeexperiment och försöker föreställa sig hur kampanjen skulle gestalta sig är det inte svårt att ge honom rätt. Jag avundas inte dem som skulle kuska land och rike kring och söka stöd för att kronprinsessan Victoria måste förhindras att bli drottning. Ändå har skälen för den konstitutionella monarkin i dag inte främst med stundande kunglig familjelycka eller med republikansk försiktighet att göra, utan handlar väldigt mycket om att samhälle och monarki har förändrats så att de kommit i harmoni med varandra. Under de senaste årtiondena har den rationalistiska fyrkantigheten tappat mark i samhällsdebatten, politiken och samtalet om hur ett gott liv ser ut. Ett långt tag under 1900-talet – efter Stockholmsutställningen och makarna Myrdals pionjärskrifter – dominerade starka föreställningar om att man skulle kunna skapa en ny skön värld genom ett lyckligt äktenskap mellan samhällsvetenskap och politisk maktutövning, och att de mer existentiella frågorna antingen skulle få rationella svar eller läggas åt sidan som irrelevanta. Verkligheten visade

13

Linder_Ja_0124236.indd 13

10-03-22 12.17.28


Ja. Monarkins bästa tid är nu

sig dock vara mer motspänstig och mångfasetterad än vad man hade tänkt sig. Det som såg bra ut på ritbordet fungerade inte alltid i praktiken. Det som skulle ge ökat välstånd (och kanske också gjorde det) skapade inte alltid ökad livskvalitet. Det stora och rätlinjiga var inte alltid effektivare och definitivt inte alltid mer livsbejakande än det småskaliga och personliga. Vanor och traditioner som ”borde” ha försvunnit i takt med forskningens framsteg, den progressiva politikens insatser och människans upplysning, har visat sig vara hållfastare än många kunde ana. Människor envisas med att vårda livets övergångsriter och milstolpar och uppfinner till och med gärna nya. ­Tillämpningen av seder och bruk har blivit mer öppen, ­tillåtande och flexibel i takt med att människors livsval blir alltmer olika och att en allt större andel av svenska folket har rötter i andra delar av världen, men ritualerna lever ändå kvar, utvecklas och blir fler. Vi fortsätter med tvåsamhet och familjebildning: debatten om äktenskapet handlar inte om att det bör avskaffas utan om att det bör bli tillgängligt för fler. Vi samlas fortfarande gärna kring middagsbord med vällagad mat och gott vin: Vem hyser numera 1960-talsdrömmar om hypereffektiva näringspiller som låter oss riva av alla måltider på några få sekunder vardera? Vi fortsätter att klä granar och plocka fram krubbor. Vi går till kyrkan för att döpa barn, gifta oss och följa släktingar och vänner till den sista vilan. Föräldrar och släktingar bjuds in till skolavslutningar där man sjunger Den blomstertid nu kommer och nationalsången. Studenter bär studentmössa. Vid universiteten promoveras doktorer under högtidliga former. Nyblivna medborgare välkomnas till Sverige vid nyskapade ceremonier. Vi vill bygga institutioner. Inom var och varannan bransch och samhällssektor ordnas årliga galor och årsmiddagar och delas ut priser. Det finns ett stort sug efter historia i bokform, på tv och på film. Det reses flaggstänger vid sommarstugorna och det flaggas gärna. När katastroferna

14

Linder_Ja_0124236.indd 14

10-03-22 12.17.28


Modern och på riktigt

drabbar oss är det i kyrkorum och i de tända ljusens gemenskap vi söker tröst. När kungen talar om egna erfarenheter vid en sorgehögtid för tsunamikatastrofens döda blir innebörden påtaglig av allt det där med ”nationell symbol” och ”samlande gestalt”. Vi lever i en tid av möjligheter. Allt fler kan resa, konsumera, välja livsstil och hålla kontakt med människor världen över på ett sätt som inte har varit tidigare generationer förunnat. Vi gillar denna frihet och vill inte att den ska tas ifrån oss. Men för de flesta har friheten inte lett till en lust att kasta bort allt det gamla, utan man vill ha det bästa ur historien med sig in i framtiden. Att vara rotlös, ensam, stark och fri från alla gamla bindningar, så där som Nietzsche ville ha oss, tycks inte locka så många. Paradoxalt kan man tycka, men i alla fall, har framgången för valfrihet och internationalisering lett till en renässans för tradition och nation. Det skapar ett sug efter historia, efter ceremonier, ritualer och annat att samlas omkring. Ibland slår det över i självhävdelse, men de flesta vill inte stöta bort utan ta vara på det som förenar. Man vill inte ge upp sin nyvunna möjlighet att välja ett nytt liv och välja bort sitt gamla, men man vill ändå känna att man hör hemma någonstans i tid och rum. Monarkin kan försås inte tillfredsställa alla dessa behov, men när det gäller ceremonier, tradition och historisk förankring står den i främsta ledet. Efter snart hundra års samliv med parlamentarismen har den fått solid demokratisk förankring. I skiftet mellan 1960- och 1970-tal trodde de styrande att monarkin var det mest omoderna som fanns. År 2010 är den i full samklang med sin tid.

15

Linder_Ja_0124236.indd 15

10-03-22 12.17.28


Nej.

Monarkin har aldrig varit farligare än nu Per Svensson

Albert Bonniers FĂśrlag

Svensson_Nej_0124236.indd 3

10-03-22 12.18.18


www.albertbonniersforlag.se is bn 978-91-0-012423-6 Š Per Svensson Albert Bonniers FÜrlag, Stockholm 2010

Svensson_Nej_0124236.indd 4

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen 7 Den demokratiske kungen 28 Den familj채re kungen 51 Den vanlige kungen 86 Den tyste kungen 109 Litteratur 136 Personregister 138

Svensson_Nej_0124236.indd 5

10-03-22 12.18.18


Svensson_Nej_0124236.indd 6

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen

När prinsessan Victoria Melita av Sachsen-Coburg und Gotha gifte sig med sin kusin, storhertig Ernst Ludwig von Hessen und bei Rhein, togs ett familjefoto. Ett trettiotal kungligheter samlade runt två äldre damer: änkekejsarinnan av Tyskland och hennes mamma, den brittiska drottningen Victoria, alla kungligheters urmoder. Bröllopet ägde rum den 19 april 1894 i den lilla leksaksstaden Coburg i södra Tyskland, alla kungafamiljers urhem. Såväl Victorias egen mor som hennes make, tillika kusin, Albert var sprungna ur det coburgska furstehuset. Europas kungligheter hade fortfarande tjugo år kvar av familjärt umgänge. Sedan skulle kusinerna bli dödsfiender. Men här var de nu alla samlade, alla drottning Victorias anförvanter. Till höger om henne den stökige dottersonen Wilhelm II, tysk kejsare. Strax bakom honom ännu ett av Victorias barnbarn, brudgummens äldre syster Alexis som just denna dag förlovat sig med kronprins Nikolaj, blivande tsar av Ryssland. Nikolaj själv stod inklämd mellan fästmön och Kaisern. Bakom Nikolaj skymtade Victorias äldste son, den blivande Edvard VII. I utkanten av gruppen fanns ännu en av Victorias söner, hertigen av Connaught. Han skulle komma att bli svärfar till den svenske kronprinsen, Gustaf Adolf, och farfarsmorfar till kronprinsessan Victoria av Sverige.

7

Svensson_Nej_0124236.indd 7

10-03-22 12.18.18


Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu

En svärm av ryska och tyska och brittiska furstar och furstinnor och de var alla släkt, på det ena eller det andra sättet. Ofta på båda sätten. Så som det blir när kusinäktenskap läggs till kusinäktenskap. Drygt 110 år senare tas en annan kunglig gruppbild. Fyra kronprinspar och en ännu oförlovad kronprinsessa ler mot fotografen vid firandet av den norske kung Haralds 70-årsdag på slottet i Oslo i februari 2007. Medan 1890-talets kungligheter mest ser ut som en välgörenhetsförening på vårutflykt ger deras sentida kollegor ett nästan övertydligt kungligt intryck: ordensband, kraschaner och tiaror. Men om det kungliga också definieras av blodsband måste man ändå konstatera att här har skett en förtunning. Kanske är det just därför ordnarna och juvelerna glimmar så intensivt. Man kan vara eller också kan man synas vara. De samtida kungahusen förlitar sig i allt högre grad på den senare strategin. Man föds inte till kunglighet, man blir presentförpackad. Från vänster till höger ser vi kronprinsparet av Belgien, kronprinsessan av Sverige, kronprinsparet av Norge, kronprinsparet av Danmark och kronprinsparet av Holland. Det är ett egentligen mycket medelklassigt gäng. Mer dagishämtningar och innebandy än parader och fälttåg. Victorias mamma Silvia Sommerlath är dotter till en tysk fabrikör. Kronprins Haakons mamma Sonja hette Haraldsen som ogift. Själv har han gift sig med journalistdottern och före detta servitrisen Mette-Marit Tjessem Høiby . Den danska kronprinsessan Mary Donaldson kommer från en akademikerfamilj i Hobart, Tasmanien, har själv arbetat som marknadsförare och har vid något tillfälle förklarat att ett kungahus måste skötas som ett företag och vårdas som ett varumärke. Máxima av Nederländerna är ekonom och dotter till en argentinsk politiker som var statssekreterare med ansvar för jordbruksfrågor under juntatiden. Möjligen har Máxima också något slags baskiskt adelspåbrå.

8

Svensson_Nej_0124236.indd 8

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen

Mathilde av Belgien är hur som helst sprungen ur knapadeln och har därför, får man anta, om inte blått så i alla fall violett blod i ådrorna. Men ändå. Jag har en känsla av att vi inte är i Coburg längre. Den brittiska drottningen och matriarken Victoria och hennes släktingar utövade makt, förde krig och gifte sig med varandra. Man kallade dem monarker. Vad är dagens kungar och drottningar, prinsar och prinsessor? ”De är underhållningsmonarkier i massmediekulturen”, svarade den norske författaren och statsvetaren Carl-Erik Grimstad när han intervjuades i ett Svenska Dagbladet-reportage om de moderna kungahusens status och karaktär i januari 2010. ”Celebritetskulturer”, var också ett ord Grimstad använde. Monarkin är mycket lätt att förstå sig på. Monarkin är en primitiv organism som har till uppgift att reproducera sig. Den överlever genom att ingå i symbiotiska eller parasitära relationer med sin samtid. När demokratin segrade under 1900-talet blev monarkin demokratisk. I en tid fixerad vid kändisskap och spektakel blir också monarkin ett kändisspektakel. Betyder det att man inte behöver ta monarkin på allvar längre? Många menar det. I synnerhet de som tycker att det är alldeles självklart att monarkin måste få finnas kvar. Kungen har ju ingen makt, påpekar de. Man behöver inte ta allt så allvarligt jämt, säger de. Som melodifestivalen, kan man då tänka. Plötsligt en dag var alla överens om att man inte behöver vara gravallvarlig jämt. Melodifestivalen, till exempel, är ju helt oförarglig. Bara en kul grej. Det är därför, för att melodifestivalen ingenting betyder, som den nu pågår överallt och alltid, och ges en oerhörd betydelse. Och när den tar paus blir det prinsessbröllop. Är monarkin utan betydelse? Inte alls. När kungen talar om sin pappa lyssnar nationen. Varför vill då drottning Silvia inte

9

Svensson_Nej_0124236.indd 9

10-03-22 12.18.18


Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu

tala om sin nazistiske pappa? Just därför kanske. För att nationen lyssnar när kungafamiljen talar allvar och vissa saker vill kungafamiljen helst hålla för sig själv, delar av den egna och därmed också svenska historien exempelvis. Som tur är nöjer sig nationen oftast med att titta på aftonklänningar och diadem. Det är så mycket enklare för alla inblandade. Spelar kungen och monarkin någon roll i dag? Naturligtvis. Låt oss därför börja där. I rollspelet. På teatern. Vintern 2008 hade det gått hundra år sedan Dramaten flyttade in i sitt hus vid Nybroplan i Stockholm. Teatern firade hundraårsjubileet med tre kungadramer av August Strindberg: Gustav Vasa, Drottning Kristina och Gustav III. Ett passande repertoarval. Nationalscenen bär ändå det stolta namnet Kungliga Dramatiska teatern och vid invigningen i februari 1908 hade såväl Gustaf V som kronprins Gustaf Adolf och en rad andra kungligheter varit på plats. Också då hade det spelats Strindberg, Mäster Olof. Den regerande monarken är dock en sällsynt gäst i den kungliga logen. Kultur är inte hans favoritgren. Trots det fanns kungaparet ändå bland gästerna vid den galakväll då hundra­ åringen hyllade sig själv. Det var maskerad, så Carl Gustaf och Silvia kunde komma som de var, medan den dåvarande teaterchefen Staffan Valdemar Holm var utklädd till Zlatan, möjligen som en hommage till den sportintresserade statschefen. Enligt tidningen Expressen fick kungen och drottningen i samband med en fotoaudiens under festkvällen frågan om de hade någon favorit bland de skådespelare som förgyllt Dramaten genom åren. Kungen ska ha tvekat. Drottningen svarade i gengäld genast. ”Margareta Skoog har alltid varit en favorit.” ”Hrrm”, sa kungen, ”Krook.” Ja, henne känner man till. Tvi, tvi, tvi, tvi och Ta dig i brasan!.

10

Svensson_Nej_0124236.indd 10

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen

Den skojiga sketchen från 1960-talet med Lars Ekborg och, ja ett par till. De spelar sällskapsspel och Margaretha Krook spottar på tärningen och någon ropar: ”Vem faaan e Nisse Hult?” På den tiden gjordes det roliga och varma humorprogram i tv. Inte som i dag då komikerna gör sig lustiga på andras bekostnad. Det tycker inte kungen är kul. I en intervju med Sydsvenskan vårvintern 2006 gjorde han ett humorpolitiskt utspel och kommenterade det återkommande inslaget ”Familjen” i TV4:s underhållningsprogram Hey Baberiba: ”Självklart måste man tåla att bli skämtad med och om. Men om man gör det till en följetong, då är det inte skämt längre, utan då är det en medveten, nej förföljelse är ett för starkt ord, men en medveten … nej, jag hittar inte ordet ...”, förklarade han och formulerade en sammanfattande analys av tv-komikens effekter på statschefens möjligheter att rätt styra riket: ”Till sist blir det lyteskomik och det blir väldigt svårt att vara seriös efteråt, att agera officiellt.” Vad är det, kan man i sympati med majestätet fråga sig, för fel på gammal hederlig svensk snällhumor? Det är knepigt det där med kulturen, även den lätta. Den tunga ska vi bara inte tala om. Hovpoesin var en gång i tiden en produktiv och respektabel genre. I dag är det bara Herman Lindqvist som vårdar traditionen, sirar kungasköldarna och putsar furstespeglarna. De flesta andra författare värjer sig som inför ett influensavirus så snart det kungliga kommer på tal. Ingen skald vill i dag riskera att framstå som en 2000-talets motsvarighet till Carl Gustaf af Leopold, yrkessmickraren vid Gustav III:s hov. ”Vämjeligt”, stönade poeten Thomas Tidholm inför tanken på att skriva beställningslyrik till bröllopet mellan kronprinsessan och Daniel Westling. ”Helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken”, instämde Tidholms kollega Jacques Werup. Om kungahusets relationer till kultursektorn är kompli-

11

Svensson_Nej_0124236.indd 11

10-03-22 12.18.18


Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu

cerade och bräckliga är förhållandet till idrottsvärlden desto varmare. Där känner sig kungen som hemma och kärleken är besvarad. Kungen må vara en sällsynt och plågad gäst i finkulturella sammanhang, men vallfärdar desto villigare och gladare till idrottsarenor världen över. Särskilt tycks han gilla OS. Fina personliga minnen. Det var i München 1972 de mötte varandra, den dåvarande kronprinsen och hans OS-värdinna, och man kan nu föreställa sig att Carl Gustaf och Silvia reser till olympiska spel fyllda av samma nostalgi som får andra grånande par att återvända till ungdomsförälskelsens Paris. Men kanske är det också andra känslomässiga reflexer som får kungen att mysa ”jajamensan fattas bara!” när de svenska läktarsektionerna ropar ”ni på slottet, är ni klara?”. Närmare Gustav Vasas äventyr i Dalarna, Fältskärns berättelser och Karolinerna än så kommer aldrig en avväpnad representationskung. Sport är krig i kortbyxor, en barnkammarversion av forna tiders bataljer. På mästerskapsarenornas hedersläktare kan kungen fortfarande spela rollen av fältherre. Klädd i enkel OS-uniform får han som en pingisbordets Karl XII elda sina gossar blå till stordåd, och sedan ta emot folkets hyllningar när krutröken lagt sig. Undan moskoviter, känn hur den svenska serven biter! Idrottsintresset är arvegods i den bernadotteska dynastin. Gustaf V var en fanatisk tennisspelare. Hans son, den blivande Gustaf VI Adolf, ägnade sig som ung åt både backhoppning och friidrott. Prins Gustaf Adolf blev 1903 Riksidrottsförbundets förste ordförande och utsågs 1913 till ordförande i svenska olympiska kommittén. Posten ärvdes sedan först av äldste sonen, som förvirrande nog hette detsamma som sin far, Gustaf Adolf. Sedan gick den vidare till dennes yngre bror, prins Bertil. Båda bröderna var själva framstående idrottsmän. Bertil tävlade tidigt i skridsko och blev känd som ”idrottsprinsen”. Gustaf Adolf, Carl XVI Gustafs pappa, var elitryttare och

12

Svensson_Nej_0124236.indd 12

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen

dessutom en av landets främsta fäktare. Till OS i Berlin 1936 kvalificerade han sig både som sabelfäktare och prishoppare. Det innebär att prinsen hade kunnat resa till OS på tre biljetter: som aktiv i två sporter och som SOK-ordförande. Han avstod dock från att ställa upp som fäktare, men deltog på Aida i hopptävlingarna den 16 augusti med Hitler och Göring på plats i den fullsatta Olympiastadion. Det slutade i smälek. Efter en lovande inledning vägrade Aida vid ett hinder. Prinsen fick bryta tävlingen. Också Gustaf Adolfs mor kronprinsessan Margareta, den nuvarande kungens farmor, älskade sport. Hon var född och uppvuxen i England, sondotter till drottning Victoria, men var trots detta fascinerad av något så nordiskt som vintersport, både skidor och skridskor. Hon startade 1907 en ishockeyklubb för damer. Den hade sina träningar förlagda till Djurgårdsbrunnsvikens is och Östermalms IP. Hockeydamerna fördelade sig på lag, som kändes igen på sina färger, och organiserade ett seriesystem. Prinsessan Margareta var kapten i det blå laget och spelade vänsterinner. ”Vi vill se kungen vinka, vi vill se kungen vinka!” skanderar den svenska OS-klacken. Och kungen vinkar. Raka rör mellan folket och dess herre konung, som i sagorna från förr. I fäders spår för framtida segrar. Men alla vet ju att det inte är som förr. Monarken är formellt maktlös. Under 1900-talet krymptes hans roll obönhörligt och stadigt tills bara en tummetott återstod. Vad är kungen i dag? Nationens hejarklacksledare, och knappt det. Hans far och farfar verkade ännu i den politiska offentligheten. Carl XVI Gustaf är hänvisad till det offentliga privatlivet. Det är ett problem – för republikanen. Argument som förutsätter att det finns ett politiskt förnuft biter dåligt på en institution som inte gör anspråk på att ha något att göra vare sig med det ena, politiken, eller det andra, förnuftet. De moderna

13

Svensson_Nej_0124236.indd 13

10-03-22 12.18.18


Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu

monarkisternas främsta och bästa argument är, som redan tidigare nämnts, monarkins lättviktighet. Monarkin är inte viktig. Kungahuset har ingenting att säga till om, men är trevligt att titta på. Ett slags akvarium. Färgglatt och fint och billigt i drift. Trevligt att ha när man vill koppla av från den stressiga och grådaskiga verkligheten. Skapar trivsel och atmosfär, men är inte b e t y d e l s e f u l l t på något annat sätt. Republikanen måste, konfronterad med all denna kärlek till det betydelselösa, insistera på att monarkin visst är viktig. Redan från första stund framstår han därför som en rättshaverist. Det är principerna det handlar om, tjatar han. Jaha, suckar monarkisten, principerna … om du menar att principerna kräver att vi förbjuder marsipanrosor på prinsesstårtor, så var så god. Men på vilket sätt blir Sverige mer demokratiskt av det? Tråkigare blir det, men mer demokratiskt? Republikaner är glädjedödare som inte unnar sina medmänniskor att tycka om marsipanrosor. Eller som krönikören Johan Hakelius vid något tillfälle formulerade det: republikaner är folk med pressveck på jeansen. Ju bättre och ju fler sakargument republikförespråkarna mobiliserar, desto svårare blir det för dem att vinna debatten. Det är den penibla paradoxen. Skulle republikanen ändå lyckas undgå att skåpas ut som hopplöst politiskt korrekt, en rulle tandtråd på två ben, är sannolikheten stor för att han i stället avfärdas som en tröttsam knäppskalle som tjatar om att det visst finns spöken på slottet. Han kan inte ens längre hoppas på att bli martyr för sin övertygelse. Det var inte lätt att bli det ens på den tiden kungarna fortfarande hade makt att näpsa de nosiga. Journalisten Anders Lindeberg lyckades dock. Som så många andra förkämpar för det fria ordet var Lindeberg en tvetydig karaktär. Under några år tog han emot sponsorpengar av den dåvarande kronprinsen Karl Johan Bernadotte. Sedan bet han handen som fött honom.

14

Svensson_Nej_0124236.indd 14

10-03-22 12.18.18


Den trevlige kungen

Lindeberg författade 1834 en skrift i vilken han anklagade Karl Johan, nu kung, för att håva in pengar på det teatermonopol som då rådde i Stockholm. Bakom indignationen fanns ett egenintresse. Den kritiskt granskande journalisten ville själv starta en teater. Med kungens goda minne åtalades och fälldes Anders Lindeberg för majestätsbrott. Det obligatoriska straffet var halshuggning, men kungen hade för avsikt att som vanligt benåda den dödsdömde. Anders Lindeberg vägrade bli benådad. Han krävde att få bli halshuggen. Därmed var hans lycka gjord. Lindeberg blev folkhjälte. Karl Johan försökte klara sig ur knipan genom att utfärda en allmän amnesti för majestätsförbrytelser. Den benådade gav inte upp. Han fortsatte att ropa på rättvisa: Halshuggning! I ett obevakat ögonblick, Lindeberg luftade sig, lyckades fångvaktaren till sist låsa ute fången från cellen. Den dömde tvingades på fri fot. Ett nederlag för hans fåfänga, men en seger för det fria ordet. Så småningom upphävdes också teatermonopolet. Anders Lindeberg försökte då verkligen starta en egen teater. Den köptes på 1860-talet av Karl XIV Johans sonson Karl XV och blev Dramatiska Teatern, föregångaren till dagens Dramaten. Så sent som i början av 1900-talet kunde republikanska opinionsyttringar fortfarande resultera i för rabulisterna hedrande repression. Den blivande statsministern Hjalmar Branting blev 1895 dömd till fängelse efter att i ett första maj-tal ha varnat för ett eventuellt krig mot Norge i ordalag som av överheten uppfattades som en inbjudan till attentat mot Oscar II. Straffet omvandlades till böter. Knappt tjugo år senare, under borggårdskrisen 1914, dömdes Stockholms borgmästare, radikalen Carl Lindhagen, till böter sedan en polis tyckt sig höra honom ropa ”leve republiken” under en demonstration. Vad är det värsta straff den som i dag ropar ”leve republiken”

15

Svensson_Nej_0124236.indd 15

10-03-22 12.18.18


Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu

kan hoppas på? En sarkastisk nätkommentar? En gäspning? En debattartikel på Newsmill? Jag tar risken. Jag hävdar att frågan om kungahusets vara eller inte vara fortfarande är viktig, ja att den i dag är viktigare än någonsin. Skälet? Monarkin har inte bara fått nya och informella maktmedel utan också nya medlemmar med ännu större möjligheter att utöva informell makt än de kungligheter som fötts och fostrats till klippdockor. Därför är monarkin i dag farligare än på länge. Syftet med den följande framställningen är att övertyga dig om det rimliga i denna ståndpunkt och därmed också om det orimliga i att behålla monarkin som statsskick. Leve republiken! Kan man tänka sig ett kungadrama med titeln Carl XVI Gustaf? Scen 1: Noppe Lewenhaupt ut till höger. Älgen in från vänster. Nix. Det blir ingen dramaturgisk stuns här. Moderna kungligheter är som lejonen på savannen. De har strängt taget bara tre uppgifter i livet: jaga, fortplanta sig och bli begapade av nyfikna. Av dessa tre aktiviteter är det egentligen bara den andra som har riktig dramatisk potential och där har den regerande kungen av allt att döma redan gjort sitt, varför det är svårt att tänka sig hur ett samtida kungadrama skulle skrivas. Lättare kanske att föreställa sig femaktaren Victoria. Scen 1: Fredrik Reinfeldt in från mitten med ett platt paket under armen. Kronprinsessan (professionellt överraskad): ”Nej men se rikskansler Reinfeldt. Igen. Varmed kan jag tjäna?” Reinfeldt: ”Jag är sänd av rikets råd och ständer. Man har uppdragit åt mig att överlämna denna bröllopsgåva.”

16

Svensson_Nej_0124236.indd 16

10-03-22 12.18.18


9789100124236