jurtor när han kallade på dem. De hade förlorat fyra av sina bröder under det vildsinta tatariska angreppet, men ingen av de tjugo tatarerna skulle återvända hem. Det var ett högt pris att betala, men vintern drev män till ytterligheter. ”Undersök de döda kropparna snabbt”, beordrade Jesugei. ”Det är för sent att återvända till stammen. Vi får lov att slå läger i skydd av klipporna.” Värdefulla metallföremål och pilbågar var eftertraktade för byteshandel och för att ersätta vapen som gått sönder. Förutom ringbrynjan fanns det inte mycket, vilket bekräftade Jesugeis misstanke om att det helt enkelt rörde sig om en grupp unga krigare som var ute för att härja och visa vad de gick för. De hade inte tänkt dö i en strid på mark som var hård som sten. Han hängde den blodiga brynjan över sadelknappen när den slängdes till honom. Den var av god kvalitet och skulle åtminstone stoppa ett hugg med en dolk. Han undrade vem den unge krigaren hade varit om han ägde något som var så eftertraktat och grubblade på hans namn. Han ryckte på axlarna. Det spelade ingen roll längre. Han tänkte byta sin andel av plundrarnas hästar mot något starkt att dricka och pälsar när stammarna träffades för att handla med varandra. Trots kylan i kroppen hade det varit en givande dag. Ovädret hade fortfarande inte bedarrat nästa morgon när Jesugei och hans män kom tillbaka till lägret. Det var bara spejarna som rörde sig fritt medan de red, uppmärksamma i händelse av en plötslig attack. De andra var så påbyltade med pälsar och nertyngda med erövrat byte att de såg oformliga och nästan stelfrusna ut, täckta av smutsig rimfrost och fett. Familjerna hade valt platsen väl i lä av en höjd med klippor och vindpinad lav, och deras jurtor syntes nästan inte i snön. Det enda ljuset var ett svagt skimmer bakom de oroliga molnen, men de återvändande krigarna blev ändå upptäckta av en av de skarpögda pojkar som höll utkik. Det värmde Jesugeis hjärta att höra de gälla rösterna varna för att någon närmade sig. Kvinnorna och barnen i stammen kunde knappast vara uppe så tidigt, tänkte han. I sådan kyla lämnade de så dags bäddarna enbart för att tända i järnkaminerna. De steg inte upp på riktigt förrän en timme 14
Stäppens krigare 15 juni.indd
14
07-06-26
16.20.45