nr 9: Salige Ludvig – sångarevangelisten Ludvig Gustafson by pingstsverige

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 9

Salige Ludvig ‒ sångarevangelisten Ludvig Gustafson

Allan Burman

roland gäreskog

Roland Gäreskog Salige Ludvig ‒ sångarevangelisten Ludvig Gustafson

Livsberättelser utgivna av Pingst ‒ arkiv & forskning, nr 9 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

Livsberättelser utgivna av Pingst ‒ arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen. En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras digitalt på www. pingst.se

Copyright: Roland Gäreskog Utgivare: Pingst ‒ arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 9 Grafisk form: Stanley Almqvist Omslagsbild: Ludvig Gustafson ‒ sannolikt vid hans 80-årsdag. Från Anders Westerberg ISBN 978-91-984588-4-8 Tryck: Skilltryck AB, Skillingaryd 2020

E-publikation: www.pingst.se

INNEHÅLL

Innehåll Innehåll

5 9

Uppväxtåren i Regna socken Åren vid de Stora sjöarna i USA Åren på Amerikas västkust Tillbaka i Sverige

Sångarevangelist åren 1920‒1943

Familj och boende åren 1920‒1944

De sista tjugo åren Ekonomi

Sångaren – livgivaren Uppbrott

INLEDNING

Inledning Ludvig Gustafson var 45 år när han år 1920 återvände till Sverige från USA. Han hade emigrerat dit vid 20 års ålder. Under större delen av åren i USA hade han arbetat som maskinist. I Sverige inledde han en ny karriär ‒ som sångarevangelist. Han tillhörde ingen församling men fick framträda i möten som hölls av församlingar och föreningar inom olika trossamfund. Ludvig var ingen »stor« predikant eller sångare, men vi kommer att se att det fanns något hos honom som tilltalade många. Ludvig var känd men inte omskriven. Referat från möten där han medverkade med sång begränsar sig enstaka meningar. Det finns emellertid en liten bok på drygt 100 sidor som innehåller berättelser ur hans liv och som är den viktigaste källan för den här skriften. Det är Stig Abrahamssons bok från år 1954: Med bibel och concertina. Abrahamsson (f. 1915) var sedan år 1941 Helgelseförbundets ungdomssekreterare. I bokens förord skriver han att den inte är en biografi utan en samling glimtar från Ludvigs liv. Han skriver också att det mesta av innehållet har Ludvig berättat för honom. För att boken skulle få publiceras krävde Ludvig bland annat att den inte »förhärligade honom själv«. Detta tillsammans med att den innehåller flera sakfel tyder på att han avstod från att läsa manuskriptet eller ett korrektur. Förordet är daterat »april 1954«. Abrahamsson var en flitig skribent och vi kan nog utgå ifrån att hans intervju med Ludvig gjordes någon gång under vintern eller våren 1954. Ludvig var då 79 år och Abrahamsson 40 år yngre. Boken citeras flitigt i föreliggande skrift, men hänvisningarna är ganska sparsamma. Dessa görs som följande exempel visar: (A:32) där 32 är sidnumret. Jag har inte kunnat finna någon text av Ludvig som har publicerats utöver några sångverser, inte heller några brev eller anteckningar utöver vad han har noterat i ett par almanackor. Syftet med denna skrift är att komplettera Abrahamssons bok med uppgifter från olika arkiv i Sverige och USA om bland annat bostadsorter och familjeförhållanden, uppgifter ur tidningar samt episoder som några personer har berättat. En hel del »glimtar« i Abrahamssons bok har inte tagits med här. För den som vill veta mer om Ludvig lönar det sig alltså att läsa boken Med bibel och concertina. Den innehåller ett tjugotal fotografier. Ludvig kallades ofta Salige Ludvig, men bakgrunden till detta vedernamn kunde Ludvig inte redogöra för när han fick frågan i början på 1950-talet. Men han berättade om en upplevelse från en tältkonferens ‒ troligen i slutet av 1920-talet ‒ när han satt i en bänk bland de övriga

INLEDNING

mötesbesökarna. Mötesledaren hade ropat från talarstolen (någon högtalaranläggning hade man inte): »Var sitter salige Gustafson?« Alla vände sig om och såg åt det håll, där jag satt. Men själv vände jag mig också om och såg bakåt och undrade, hur många saliga Gustafsöner det kunde finnas i tältet. För jag tog för givet, att det måste finnas flera frälsta människor med namnet Gustafson där. Men då mötesledaren förklarade sig närmare och nämnde mitt namn, då hoppade jag upp och sjöng en sång! (A:57)

Ludvig menade att »saligheten inte bara är ett mått av lycka eller glädje utan ett faktum, då en människa är frälst«. Uppgifter i denna skrift om avstånd från en socken eller församling räknas från kyrkans läge. Ludvig skrev sitt efternamn »Gustafson«, men i kyrkobokföringen stavas namnet »Gustafsson« och även i de flesta annonser och referat där hans namn förkommer stavas namnet så. Jag har emellertid genomgående använt mig av Ludvigs sätt att stava, även i citat. Av olika skäl finns även andra avvikelser från en ordagrann återgivning av citat. Medlemmar i pingstförsamlingar benämns här pingstvänner. De som var medlemmar i missionssällskapet Helgelseförbundet liksom de som på olika sätt stödde förbundet kallas här för helgelseförbundare även om de exempelvis tillhörde en församling inom Svenska Missionsförbundet.

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

Uppväxtåren i Regna socken Barndomen Karl Ludvig Gustafsson föddes den 28 april 1875 i Regna socken i norra Östergötland. Hans föräldrar var Carl Gustaf Andersson och Stina Lotta Gustafsdotter, båda födda år 1841 i Regna. Gustaf hade varit dräng hos sin far, men när han och Lotta gifte sig år 1868 hade han börjat arbeta hos sin svärfar som ägde en av gårdarna i Råå (idag Råd), som ligger fyra kilometer nordost om Regna kyrka. Gustafs och Lottas föräldrar var »kyrkligt religiösa« enligt Abrahamsson, men åtminstone Gustafs föräldrar tycks ha varit aktiva i den missionsförening som fanns i Regna.1 Både Gustaf och Lotta var medlemmar i denna förening när de trolovade sig, kanske något år innan de gifte sig. Ett par kilometer västnordväst om Råå låg ett torp som kallades Kvarnängen. Boningshuset, som fortfarande finns kvar, hade ett rum och kök i bottenplanet samt två rum, eller möjligen ett rum och kök, på andra våningen. Marken är kuperad och huset ligger i en sluttning och omges av ett par hundra meter långt och lika brett område med åkrar och betesmark ‒ sedan tar skogen vid.2 År 1873 kom ägaren av torpet och Gustaf överens om att Gustaf skulle bruka torpet, varför han och Lotta och de två barn de då hade ‒ Hilda Charlotta (f. 1869) och Gustaf Leander (f. 1872) ‒ flyttade till Kvarnängen. Ägaren och hans hustru bodde emellertid kvar, men hur huset disponerades går inte att säga. Kvinnan avled 1870 och mannen 1879. Den som ärvde torpet lät Ludvigs far fortsätta som brukare men nu som förpantningsägare.3 Vid sidan om jordbruket arbetade fadern med finsnickeri. Hyvelbänken stod i köket. Ludvig föddes alltså i Kvarnängen år 1875. Två år senare fick han en bror, Josef Albert, och den 1 augusti 1880 en syster, Hilma Aqvillina. Hon avled den 11 december 1882, det vill säga redan vid två års ålder. Dödsorsaken var rödsot (dysenteri).

Missionsföreningen anslöts till Svenska Missionsförbundet efter att detta hade bildats år 1878. 2 Kvarnängen (som stavades Qvarnängen vid den här tiden) ligger vid en skogsväg. Till närmaste hus norrut var det vid slutet av 1800-talet ca 1,5 km. Till torpet hörde 7 tunnland åker, 2 tunnland betesmark och 13 tunnland skog. 3 Som förpantningsägare betalade man en större summa pengar till ägaren och fick i gengäld bruka gården under en längre tid, normalt 49 år. Efter denna tid skulle förpantningsägaren få tillbaka sina pengar, men oftast överlät ägaren torpet till förpantningsägaren.

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

Vid tiden för Hilmas födelse fick Ludvig, som då var fem år, flytta hemifrån. Han ska bara ha sett sin syster en gång innan hon dog och därefter när hon låg i sin lilla kista. Ludvig skulle bo hos sin faster, Johanna Sophia (f. 1847), och hennes man, Karl Johan Olofsson (f. 1832), som arrenderade hemmanet Holmsjöhult. 4 Gården ligger två och en halv kilometer väster om brukssamhället Igelfors som i sin tur ligger fem kilometer söder om Regna kyrka. Johanna Sophia och hennes man hade inga egna barn och de skulle ta hand om Ludvig som vore han deras egen son. Varför det blev så tycks ha berott på att fastern och hennes man var angelägna att få ett fosterbarn. Ludvigs kontakter med föräldrarna var inte många under ett år. Vägsträckan mellan hemmet och fosterhemmet var 15 kilometer lång. Uppväxten hos fosterföräldrarna blev svår. Till att börja med hade han blivit bortskämd, men efter en tid ändrades förhållandet. Från sjuårsåldern fick han hjälpa till på gården så mycket han förmådde Han fick bland annat »gå den långa vägen till skogen med korna på morgonen och hämta hem dem om kvällen«. Han fick ta emot »hårda ord och nog så omild aga«. Ludvig hade inga jämnåriga att vara tillsammans med. »Ibland grät han hejdlöst i ensamheten« och längtade efter sin mor. Abrahamsson skriver att hemmet hade »en viss kristen prägel, även om husfadern efter den tidens sed hade en brännvinsflaska i ett skåp vilken han då och då drack något ur«. Han skriver också att det var en plåga för Ludvig »att sitta på söndagsförmiddagarna i hemmet och tvingas att antingen själv läsa eller i varje fall lyssna till de långa utläggningarna i postillan« ‒ en predikosamling. När Ludvig var i sjuårsåldern fick Regna besök av en predikant vid namn Nyberg från Dalarna. Denne predikade i missionshuset och det blev väckelse. Ludvig fick följa med sina fosterföräldrar dit. Missionshuset, eller bönhuset som det kallades, låg i Björke, omkring fem kilometers väg öster om Igelfors. Hans farfar bodde inte så långt därifrån och hos honom bodde Nyberg. En faster till Ludvig »fungerade som klockare. Hon kunde visserligen inte spela, men hon hade en klingande sångröst och tog upp de unisona sångerna.« Nyberg sjöng i mötena till eget gitarrackompanjemang, och det tycks ha väckt uppmärksamhet i socknen. »Folk kom i skaror. Inte bara till mötena, utan också till Kristus.« I dessa möten hörde Ludvig för första gången sångerna »Jag är barn till en kung« och »Glad som fågeln på sin gren i lunden«, som han själv 4

Till Holmsjöhult hörde 10 tunnland åker och 21 tunnland ängs- och betesmark. Den stora arealen ängs- och betesmark gjorde att Olofsson kunde ha fler kor, kvigor och kalvar än sin svåger i Kvarnängen.

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

skulle ha på sin repertoar som sångarevangelist. Ludvig var mycket intresserad av sång och musik under sin uppväxt. När det var gäster i fosterhemmet fick Ludvig sjunga. Vid tolv-trettonårsåldern fick han ett psalmodikon som hans far hade tillverkat. Inte förrän i tioårsåldern fick Ludvig börja skolan,5 men han fick inte träffa sina klasskamrater utanför skolan. Hans umgänge med yngre personer begränsades därför till de två drängarna på gården.

Ungdomsåren I maj 1890 konfirmerades Ludvig i Regna kyrka. Han beskriver konfirmationsprästen som »en ogudaktig suput som inte visade något som helst intresse« för någons själ. Inför konfirmationen hade Ludvig fått ett brev från sin mor. Abrahamsson skriver: Hon kände nöd för sin son och ville framhålla allvaret i att mottaga de heliga gåvorna och uppmanade honom att taga emot frälsning. Ludvig ville inte gå till nattvarden i kyrkan. Han såg sig alltför ovärdig. Men hans farbror citerade Rosenius och framhöll, att »värdigheten« skulle bestå just däri, att han kände sin synd och sin förlorade belägenhet. Och nog kände han detta, men han hade svårt att förstå, att detta var beviset för att han skulle taga nattvarden. Och han har svårt att förstå det än för övrigt! ‒ Då Ludvig tillsammans med sina kamrater låg vid altarringen, vände han sig om och fick se två kamrater, som satt kvar i bänken. Han höll på att resa sig upp och springa tillbaka, men han vågade inte det heller. […] Intrycken från konfirmationen svalnade dock snart. Det gällde att försöka glömma och leka en tid än. (A:15)

Vid den här tiden var konfirmationen det första steget in i vuxenvärlden och det blev svårare för fosterfadern att bestämma över sin fosterson. Ludvig kunde ta sig friheten att lämna hemmet på lördagskvällarna och söka sig till Igelfors och det hände att han då och då kom hem redlöst berusad. Ludvig gjorde allt vad han kunde för att få lyssna till musik. Trots »stänga hotelser« från sina fosterföräldrar gick han till dansbanan i Igelfors för att få lyssna till fiol och dragspel, som av många ansågs vara »satans instrument«. Denna dansbana tillhörde Igelfors bruk som hade låtit bygga den åt sina arbetare. Brukets huvudprodukt var liar. De flesta smederna var liesmedsmästare och kom från Älvdalen. Vid sekelskiftet 1899/1900 tillverkades omkring ett tusen liar varje arbetsdag. Bruksägaren tycks ha stimulerat arbetarnas intresse att musicera ‒ det fanns en stråk5

Skolgång var obligatorisk men undantag kunde göras för barn som erhöll motsvarande undervisning i hemmet. Läsningen i postillan på söndagarna kan ha varit en del av den undervisning Ludvig fick i hemmet.

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

orkester vid bruket och den spelade på dansbanan ibland. Orkestern hade bildats av en spelman vid namn Erik Lindblom. Vid ett tillfälle när Ludvig var i sjuttonårsåldern var han vid denna dansbana och fick då lyssna till Lindblom »om vilken det gick ganska kusliga rykten«. Och nog var det underligt den där natten. Den fula gubben spelade hejdlöst. Han storgrät och skrattade om vartannat och spelade under vild inspiration, som tydligen inte var hans egen. Han spelade som en besatt. Ungdomarna dansade efter musiken men blev till slut nästan rädda, då de såg spelemannen. Ludvig själv stod i närheten som förtrollad. Tänk, om han hade fått köpa en fiol ändå! Och kunnat spela så att andra rycktes med av musiken! Men så länge han var hemma lönade det sig inte, att han nämnde fiolen. Då han lite senare flyttade till sitt föräldrahem, köpte han sig en fiol i Norrköping för tio kronor. Den dagen han hade fiolen i sin hand, kände han sig rik! (A:12)

Ludvig hade planerat att lära sig spela av Lindblom, men det lyckades hans far förhindra. Några år senare bröt en väckelse ut i Regna och nästan alla i stråkorkestern blev frälsta. Ludvig hade då lämnat sin hembygd. Det var först år 1893 som Ludvig flyttade från sitt fosterhem till sina föräldrar. Han såg inte tillbaka på sin barndom med någon glädje och hans relation till föräldrarna hade tagit skada av den långa skilsmässan. Efter tiden i Holmsjöhult arbetade han som dräng hos en familj som var metodister. Det kan ha varit vid någon av gårdarna i Råd, det vill säga i närheten av Kvarnängen. Metodistförsamlingen hade sitt kapell i Lotorp (cirka 13 kilometer söder om Igelfors), men hade en »predikoplats« i Regna. I hemmet på gården där han var dräng hölls husandakt varje morgon och »det var stunder då Gud talade till den glade och sorglöse ynglingen«. Under en kortare tid var han medlem i metodistförsamlingens ungdomsförening.

Omvändelsen I Hävla, som ligger omkring 4,5 kilometer öster om Kvarnängen fanns en baptistförsamling. Ludvigs föräldrar lämnade missionsföreningen i Regna och lät döpa sig, och anslöt sig till denna församling. Söndagen den 11 februari 1894 hade föräldrarna och Ludvigs syskon lyckats få med sig Ludvig till ett möte i baptistkapellet. Där fick han lyssna till cittrafabrikören Adolf Larsson som spelade ackordcittra och sjöng till-

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

sammans med sina barn.6 Sången och musiken »tinade upp hans inre« men han var »ståndaktig« och sökte inte frälsning som flera andra gjorde i mötets avslutning. Han upplevde ingen »djupare syndanöd« och lämnade lokalen för att gå hem. Utanför lokalen blev han hejdad av sin syster, och då »var det med ens, som om Gud lagt sin hand« på honom och han sa till sig själv: »Inte skall jag till helvetet«. Han vände om och begärde förbön. Dagen därpå deltog han som vanligt i husandakten hos sin husbonde, men den här gången böjde han knä tillsammans med de andra under den bönestund som avslutade andakten. Ludvig lät inte döpa sig och anslöt sig inte till någon församling. Abrahamsson skriver: Att han skulle komma med i baptistförsamlingen, det ansåg man för givet. Han var ju deras kärve! Och en del av hans närmaste var ju baptister. Och han gick givetvis dit på mötena. Men då det var nattvardsfirande, då fick han som nyfrälst sitta nere vid dörren och se på, då de andra, som var döpta, delade de heliga gåvorna. Så kom det sig, att han kom att hävda den öppna kommunionen. […] Men inte bara baptisterna ansåg sig ha rätt till den nyfrälste Ludvig. Hans faster och farbror var ju missionsförbundare, och vad var naturligare än att han skulle följa dem? Så menade de i varje fall. (A:36f)

Ludvig ska ha fått en »känsla av« att det var en »konkurrens mellan kristna grupper om själarna« och det »gjorde honom för åtskilliga år framåt till ett svårfångat byte beträffande medlemskap i någon församling«. Ludvigs syster Hilda Charlotta och brodern Gustaf Leander7 var liksom föräldrarna baptister, medan brodern Josef Albert troligen inte tillhörde någon församling. I citatet ovan skriver Abrahamsson att Ludvigs »faster och farbror var ju missionsförbundare«. Det finns inget i Abrahamssons text som förklarar varför han använder ordet »ju«. Hans skildring av förhållandena under Ludvigs barndom talar inte för att de tillhörde missionsföreningen under de år som Ludvig bodde hos dem. Möjligen kan fastern ha gjort det. Någon vecka innan Karl Olofsson dog 1915 på grund av »ålder« 6

Adolf Larsson var missionsförbundare. Han ägde en fabrik i Finspång (först i Sandudden och sedan i köpingen) för tillverkning av cittror. Han hade fått patent på en ackordcittra som såldes både i Sverige och utomlands. Sammanlagt hade ca 40 000 exemplar tillverkats då fabriken lades ner i mitten av 1930-talet. 7 Gustaf Leander Gustafsson studerade vid Betelseminariet 1899‒1902 och var sedan pastor i baptistförsamlingarna i Kulla och Öresundsbro samt i Lesjöfors, Grängesberg, Kolbäck, Mora och Hallingeberg. I Hallingeberg bodde han från år 1925 på den gård som hans hustrus far hade ägt (denne avled 1913). Där var han bosatt vid sin död 1967. Han avgick 1933 som pastor i Hallingeberg, men fortsatte arbeta som predikant.

UPPVÄXTÅREN I REGNA SOCKEN

skrev makarna ett testamente av vilket det framgår att deras kvarlåtenskap, när de båda var döda, skulle tillfalla Svenska Missionsförbundet.8

Amerikafeber Våren 1895 fick Ludvig höra sin far säga till en man att han »med tanke på värnplikten« kunde tänka sig att hjälpa Ludvig att ta sig till Amerika och stanna där en tid. »Då högg amerikafebern sina klor i Ludvig! En oro kom över honom, som han inte förut känt«. Man skrev till en »avlägsen släkting« som emigrerat dit och frågade om han kunde hjälpa Ludvig med arbete och husrum. Ludvig var välkommen och han fick gärna ta med sig en kamrat. Så blev det också. Kamraten var provmedlem i Lotorps och Sonstorps metodistförsamling. Den 3 oktober 1895 fick Ludvig flyttningsbetyg till Nordamerika.9

Ludvig hade sex fastrar och sex farbröder i Regna, varför det skulle kunna ha varit några andra än fosterföräldrarna som Ludvig syftade på när han berättade för Abrahamsson. 9 Jag har inte kunnat finna kamraten i kyrkböcker från Regna eller angränsande socknar.

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

Åren vid de Stora sjöarna i USA Ludvig och hans kamrat lämnade Göteborg den 9 november 1895. Färden till Amerika gick över England till Montreal i Kanada. Resan över Nordsjön skedde i en båt »i sämsta skick« ‒ »man låg som djur i lastrummen.« En storm gjorde att nästan alla »blev fruktansvärt sjuka«. Den nio dagar långa resan över Atlanten var angenämare. Tjugo dagar efter avresan från Regna anlände Ludvig och hans kamrat till staden Florence i Wisconsin. Där blev de omhändertagna av Ludvigs släktingar, Gustaf Adolf Alvar (1857‒1922) och dennes hustru Johanna Mathilda (1860‒1941).10 Alvar var gruvfogde (mine captain) vid stadens järnmalmsgruva och ansvarade för driften. Ludvig och hans kamrat fick anställning där.

De första tio åren som får ett tragiskt slut I Florence fanns det en liten missionsförsamling i vars verksamhet Ludvig och hans vän engagerade sig. Ludvig kom med i en nystartad blåsorkester som debuterade på julaftonen 1895. Samma år som Ludvig kom till Florence kom även en ung norsk kvinna, Martha, dit. Hon var född i Norge i april 1877 men visste inte vilka hennes föräldrar var. Av någon anledning togs hon om hand av makarna Alvar och de kom att betrakta henne som sin dotter. Martha använde därefter Alvar som sitt efternamn. Martha och Ludvig förlovade sig i maj 1896. Arbetet som nybörjare i gruvan var hårt, men Ludvig klagade inte, men efter ett år ‒ hösten 1896 ‒ lämnade han sin tjänst och reste till Chicago, 45 mil söderut för att studera vid North Park College, vars bakgrund vi nu ska se närmare på. Det var en större andel av dem som var medlemmar i Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionsförbundet i Sverige som utvandrade under 1800-talet till USA än vad som gällde för befolkningen i övrigt. I de regioner som särskilt attraherade svenska invandrare, fanns i mitten av 1880talet sammanlagt ett sjuttiotal missionsförsamlingar (en benämning som här används för dessa invandrarförsamlingar). Flertalet av dessa kom att ansluta sig till organisationen Svenska Evangeliska Missionsförbundet i Amerika (»Förbundet«) som bildades 1885 och kom att betraktas som en systerkyrka till Svenska Missionsförbundet. Så småningom fick organisa-

Livgrenadieren Gustaf Adolf Alfvar och Johanna Matilda Gustafsdotter gifte sig 1878. Båda var födda i Risinge på egendomen Flasbjörke, som ligger ca 8 km sydost om Igelfors. De utvandrade till USA våren 1881. Där fick de en son, Samuel (1886‒1954).

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

tionen namnet The Evangelical Covenant Church. De missionsförsamlingar som inte anslöt sig till detta förbund kom att tillhöra en annan organisation som bildades omkring år 1890: Svenska Fria Missionen, senare Evangelical Free Church of America. Hösten 1876 hade väckelsepredikanten Erik August Skogsbergh (1850‒1939) kommit till Chicago från Sverige. Han kom på kallelse från en missionsförsamling i staden. År 1885 anslöt den sig till Förbundet. Hans uppgift blev att som pastor nå det ständigt ökande antalet svenska immigranter. Verksamheten blev framgångsrik. År 1884 flyttade han till Minneapolis. Där öppnade han i sitt hem en skola för immigranter. Det var en bibelskola men eleverna fick också undervisning i engelska och i andra ämnen. Skolan växte och flyttade snart till andra lokaler och Skogsbergh anställde sin svåger David Nyvall (1863‒1946) som lärare. Efter en tid överläts skolan till Förbundet som år 1894 flyttade den till en nyuppförd skolbyggnad i Chicago. Den fick namnet North Park College med Nyvall som föreståndare. Skolan hade enligt Ludvig omkring 200 elever vid den tid då han var elev.11 Ludvig engagerade sig i missionsförsamlingen i Chicago och blev söndagsskollärare. Under sin tid där fick han vid två tillfällen lyssna till den kände väckelseevangelisten D.L. Moody. Ludvig hade fått stå i kö flera timmar för att komma in på mötena. Han hade tilltalats av Moodys »enkla och folkliga sätt att få kontakt med sin stora publik«. Nyvall ville sända ut Ludvig som predikant. Ludvig var intresserad men avböjde ‒ han menade att han inte hade fått Guds kallelse. Ludvig återvände till Wisconsin sommaren 1897, det vill säga efter ett års studier. Gustaf Alvar fick vid samma tid en tjänst vid en gruva i staden Norway i Michigan.12 Ludvig flyttade med och fick arbete som maskinist i gruvan. Vid sidan om arbetet bedrev han korrespondensstudier i maskinteknik och blev så småningom befordrad till arbetsledare. Martha och Ludvig gifte sig den 7 maj 1898.13 Den 13 november 1900 föddes dottern Theresa Matilda och den 11 november 1902 sonen Samuel 11

Uppgifterna om Svenska Evangeliska Missionsförbundet i Amerika och North Park College har främst hämtats från Axel Anderssons bok Svenska Missionsförbundet. Dess uppkomst och femtioåriga verksamhet. Inre missionen II (1928) s. 9‒46. Abrahamsson skriver att North Park College hade omkring 200 elever läsåret 1896/97. Andersson skriver att skolan hade 64 elever läsåret 1894/95 »med föga ökning de följande åren«. 12 Norway ligger ca 70 km väster om staden Escanaba vid nordvästra delen av Michigansjön (Lake Michigan). Florence ligger ca 35 km västnordväst om Norway. 13 I ett officiellt dokument om vigseln är Ludvig antecknad som carpenter (snickare, timmerman).

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

Albert. Två veckor senare blev Ludvig amerikansk medborgare. År 1905 drabbades Martha av en allvarlig psykisk sjukdom som gjorde att hon samma år togs in på sjukhus, där hon vårdades fram till sin död år 1948.14 De två barnen togs om hand av Evangeliska Frikyrkan i Holdrege, Nebraska.15 I den missionsförsamling som fanns i Norway och där Ludvig var aktiv, hade man bett till Gud att Martha skulle bli frisk. Vid något tillfälle hade hon smorts med olja under bönen. Ludvig läste de skrifter han kom över om helbrägdagörelse genom tro. Han hade svårt att förstå att inte Gud grep in, vilket ledde till en kris, men »Gud gav honom nåd att under allt inte bli hård och bitter«. Svårigheterna gjorde att Ludvig började längta efter »ett djupare och rikare gudsliv« ‒ »till slut gick det så långt, att jag inte brydde mig om ekonomi eller befordringsmöjligheter eller något sådant, bara jag kunde få min andes hunger tillfredsställd«.

Vid kolonin i Waukesha En dag år 1906 fick Ludvig tillfälle att läsa en liten tidskrift, The Burning Bush (Den brinnande busken) som gavs ut av en radikal helgelserörelse som ibland kallades The Burning Bush Movement och som hade sitt centrum i Waukesha, som jag återkommer till. Han noterade uttrycket »the second work of grace« (det andra nådesverket, eller den andra välsignelsen) »som starkt framhölls i det lilla bladet«. Abrahamsson skriver: Gustafson gillade den radikala tonen i tidningen. […] Här var ett folk, som trodde på seger över synden. […] Man betonade den fullkomliga helgelsen i »den andra välsignelsen«, och gick så långt, att man hävdade, att den gamla naturen rycktes upp med rötterna vid detta andra nådens verk i den frälsta människans liv. Undra på att de sedan var så välsignade, att de kunde hoppa av glädje, och prisa Gud! Detta måste vara svaret på andens längtan! Till vad pris som helst måste Gustafson dit och få uppleva denna väldiga seger och glädje. Under ett par böne- och fastedagar tyckte han sig också få visshet, att han skulle fara. ‒ Så kom det sig att, att detta »Burning Bush-

Sjukhuset där Martha vårdades var State Hospital i Newberry, Michigan. Det hade omkring 1 000 patienter. Det var ett mentalsjukhus (Mental Hospital). Om en läkare remitterade en patient till ett statligt mentalsjukhus betalade denne inga avgifter. 15 Axel Nordin (1858–1912), pastor i The Swedish Free Mission Church at Phelps Center, tog år 1888 initiativ som ledde till att ett barnhem (the Christian Orphans Home) startade i Holdrege. År 1892 fanns det plats för 100 barn. The Swedish Free Mission Church at Phelps Center grundades 1880 av Fredrik Franson (Pietisten Volume XXIX, Number 1, Spring/Summer 2014).

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

folk« en dag fick besök av en ung gruvarbetare, som berättade om sitt hjärtas längtan och sade till dem: »Om ni hade det så som ni skriver och talar om, då vill jag bli en av er.« (A:27f)

Där lärde han »känna dessa människor på nära håll både i mötena och i vardagslivet«. I mötena hade han väl lite svårt att falla in i spåret riktigt, då det gällde de manifestationer, som de ansåg som tecken på sann andlighet och gudsgemenskap, och han tyckte, att de var alltför ’smalspåriga’ och bestämda i sina åsikter. Men i vardagslivet lärde han känna dem som rena, ödmjuka glada kamrater och kristna. […] Gruppen tillämpade också egendomsgemenskap liksom man gjorde en tid i den första kristna församlingen. Detta tilltalade Gustafson. […] Och i den glada, fria andan fanns något, som appellerade till hans naturläggning och andliga inställning. Klockan sex på morgonen var det allmän uppställning i kolonien. Då samlades man också till gemensam bön och lovprisning. Alla prisade Gud på en gång. Det var som en vårmorgon i skogen. Alla var som fria och otvungna barn utan blygsel och hämningar. […] Jag fick se, säger Ludvig Gustafson, att det gick an att vara frälst och samtidigt vara spontan och naturlig och fri. (A:28f)

Abrahamsson fortsätter: Men hur gick det med »den andra välsignelsen«? Jo, den unge svensken fortsatte att bedja och fasta och bida. Han hade gjort upp en plan hur det skulle gå till. En dag kröp han upp på en vind bland gammalt skräp, och där kastade han sig på knä och låg där i dagar och nätter och kämpade och bad. Gud måste helt enkelt möta honom! Det gjorde han också men på ett annat sätt än Gustafson hade väntat. Och även än de andra hade väntat. Därför blev han inte helt godkänd som en av dem. Men man märkte dock, att det hade skett något – vad det nu var. Liksom med Mose, då han kom ned från berget, var det något av en ny strålglans i blicken och dragen på den unge svensken, då han kom ut från sin Jabboks-kamp på vinden. (A:29f)

För att bättre förstå denna berättelse följer här en kort information om den rörelse som Ludvig sökte sig till ‒ The Metropolitan Church Association (MCA) med sitt högkvarter från år 1906 i den koloni (»community«) som då hade etablerats norr om Chicago.16 Två framgångsrika affärsmän i Chicago, Edwin L. Harvey och Duke Farson hade lärt känna varandra under 1880-talet. Harvey ägde en hotellkedja och Farson var delägare i ett investmentbolag. Båda var hängivna metodister. Harwey höll evangeliska möten i metodisthem runt om i Stor-Chicago och det var vid ett sådant han träffade Farson. De

Följande artikel ger en relativt detaljerad information om denna rörelse: Kostlevy, William, The Burning Bush Movement: A Wisconsin Utopian Religious Community i: Wisconsin Magazine of History, Vol. 83, No 4, Summer 2000, s. 227‒257. Artikeln redovisar utvecklingen fram till slutet av 1900-talet.

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

kom snart att samarbeta som evangelister. Våren 1894 invigdes en kyrka som de två hade låtit bygga i Chicago. Församlingen kallades Metropolitan Methodist Mission och anslöts till Metodistkyrkan. Farson var församlingens pastor (vid sidan av sin yrkesverksamhet) och Harvey var föreståndare för söndagsskolan. Verksamheten blev framgångsrik. År 1897 engagerades en evangelist för att leda helgelsemöten och det förändrade församlingens profil. År 1900 lämnade man Metodistkyrkan. Samtidigt bildades MCA. Ett märkligt förhållande i denna kyrka var de fysiska manifestationer som förekom i gudstjänsterna: jubel, springande och framför allt hoppande vilket gjorde att mötesdeltagarna kallades Holy Jumpers. Dessa hopp, eller akrobatiska övningar som kritiker kallade dem, ansågs vara tecknet på att man hade uppnått kristlig fullkomlighet ‒ den andra välsignelsen. Församlingar etablerades i ett tiotal städer runt om i USA och mission bedrevs i bland annat Indien. MCA:s huvudkvarter låg i Chicago och när verksamheten växte upplevdes det opraktiskt att hålla till där. Man köpte därför ett övergivet semesterhotell, Fountain Spring House, i en liten stad vid namn Waukesha, som ligger tre mil väster om den något större staden Milwaukee vid Michigansjön. Milwaukee ligger drygt 12 mil norr om Chicago. Den 130 meter långa huvudbyggnaden hade fyra våningar som rymde 450 rum, en matsal för 500 personer och stora sällskapsrum för olika ändamål. Under vintern 1905/1906 anpassades lokalerna, dels för rörelsens olika verksamheter såsom bibelskola, tryckeri och tidningsredaktion, dels för att bli en koloni för människor som ville leva, arbeta och fira gudstjänst tillsammans. De skulle dessutom ha allt gemensamt utifrån vad som gällde enligt Apostlagärningarna 2:44‒45. Bruk av tobak och alkohol var förbjudet. Den förlagsverksamhet som fanns med tillhörande tryckeri var mycket lönsam. The Burning Bush hade många läsare och sångböcker såldes i stora upplagor. Man lyckades emellertid inte göra denna koloni självförsörjande. En liknande etablering gjordes i Texas år 1915 och där ansåg man att förutsättningar fanns att den skulle bli självförsörjande, men dit nådde man inte. Sommaren 1916 var det sammanlagt över 900 personer i de båda kolonierna. Under den tid Ludvig var i kolonin fick man där höra talas om vad som hade skett i april 1906 i Los Angeles; flera hade blivit andedöpta och talat i tungor först i ett hem och sedan i en lokal vid Azusa Street, som många anser vara den moderna pingstväckelsens vagga. En av pastorerna inom MCA, Alfred Goodrich Garr, hade i februari 1906 flyttat till Los Angeles på uppmaning av Duke Farson för att bland annat ta hand om den församling som kyrkan hade där. Garr kom i kontakt med rörel-

ÅREN VID DE STORA SJÖARNA I USA

sen vid Azusa Street, blev andedöpt i juni månad och förenade sig med Azusa Street-missionen. Hundratals av medlemmarna i hans församling ska ha börjat besöka missionens möten vid denna tid. Detta kan ha varit anledningen till att väckelsen blev känd i kolonin. Enligt Abrahamsson ska Ludvig ha berättat för honom att MCA sände delegater till Los Angeles för att ta reda på vad som hände där. Då de kom tillbaka hade de förlöjligat rörelsen och menade att den inte kunde vara från Gud. Sannolikt var det i första hand Garrs övergång till Azusa Street-missionen och den åderlåtning av medlemmar som MCA-församlingen i Los Angeles torde ha drabbats av, som hade krävt en undersökning. Ludvig förhöll sig tveksam till delegaternas rapport och bestämde sig för att resa till Los Angeles och själv bilda sig en uppfattning. »Han var villig att fara vart som helst för att få ’mer av Jesus’ och mer av Andens kraft«. Det som MCA erbjöd var han uppenbarligen tveksam till och det han hade fått uppleva på vinden i Fountain Spring House var inte tillräckligt. Exakt när Ludvig bodde i Fountain Spring House går inte att säga. De första invånarna i kolonin kan ha kommit omkring årsskiftet 1905/06 och till dem hörde nog inte Ludvig. Kanske att han anlände i april/maj 1906. De delegater som sändes till Los Angeles kan ha avlagt sin rapport i juli 1906 och troligen lämnade Ludvig kolonin en kort tid därefter. Han kan då ha börjat arbeta för att få ihop pengar till resan till Västkusten.

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

Åren på Amerikas västkust Tio år i Los Angeles Ludvig kom till Los Angeles i februari 1907. Han hade tagit med sig sina båda barn. De var då fem och sju år gamla. Förmodligen visste han att det i staden fanns en missionsförsamling som tillhörde Förbundet. Dit sökte han sig och fick där kontakt med John Karlsson och dennes hustru Dora (36 respektive 34 år). Dessa hade möjlighet att ta emot Ludvig, Theresa och Samuel i sitt hem. Makarna hade två barn, en pojke som var tolv år och en flicka som var åtta år.17 Om vi utgår från att Ludvig hade tänkt bosätta sig i Los Angeles, försökte han nog tämligen omedelbart att få tag i ett arbete så att han kunde försörja familjen. I Norway hade han arbetat som maskinist och som sådan hade han haft ansvar för underhållet av gruvans maskiner. Samma arbetsuppgifter fick han i Los Angeles, men där i en mekanisk industri. Så snart det blev möjligt gjorde Ludvig ett besök i lokalen vid Azusa Street. Hans intryck var att en »innerlig och ljuvlig ande var rådande i skaran, även om mötesordningen närmast verkade som oordning i kritiska människors ögon«. Han berättade för Abrahamsson om den »Övre salen« dit de som ville bli andedöpta kunde gå och få hjälp »att i tro taga emot Andens kraft«. Många fick uppleva denna kraft »som förvandlade deras liv som kristna«. Hans egna andliga upplevelser i Azusa Street-missionen behandlas i sammanlagt tre meningar i boken Med bibel och concertina: »Själv upplevde Gustafson mycket av andlig välsignelse bland dessa vänner, såväl svarta som vita. […] Gustafson har alltsedan denna tid velat leva i elden och har trivts, där det varit andligt varmt och fritt. Den andliga livsström, som Gud vid denna tid kopplade in i hans liv, flödar alltjämt«, det vill säga år 1954 (A:31f). Av ett uttalande av Frank Mangs år 1970 vet vi att Ludvig blev andedöpt i Kalifornien som ett svar på sin längtan att få »ett djupare och

John (egentligen Johan) August Karlson var född 1866 i Torsås i Kalmar län, och hans hustru Dora (egentligen Isidora) var född 1874 i Motala. John utvandrade till USA 1888 och Dora 1891. En av Johns bröder och en av Doras systrar var också gifta med varandra och bodde i Los Angeles. Dessa var Anton Enock som var född 1880 och Ella (egentligen Eleonora) som var född 1878. Anton utvandrade 1898 och Ella 1901. Båda bröderna var skräddare. Troligen träffades Ella och Anton hemma hos Dora och John. ‒ Anton och Ella hade blivit medlemmar i missionsförsamlingen år 1900 resp. 1901, medan Dora och John anslöt sig 1/2 1907. ‒ Varken Ludvigs barn eller Dora och Johns barn blev medlemmar.

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

rikare gudsliv«. Detta kände givetvis Abrahamsson till, men valde att inte nämna något om detta. Till detta återkommer jag (s. 41). Det förefaller som att Ludvig under den första tiden efter ankomsten till Los Angeles främst sökte sig till Azusa Street-missionen och till den grupp »vita […] som senare skaffade sig en egen lokal« ‒ flertalet av dem som tillhörde Azusa Street-missionen var afroamerikaner. I båda dessa grupper »upplevde Gustafson mycket av andlig välsignelse«. Efter denna första fas blev ändå den svenska missionsförsamlingen hans andliga hemvist. Han ville inte bli medlem men fick ändå vara aktiv i »sången och musiken«. Dessutom var han söndagsskollärare. Abrahamsson skriver: Gustafson har alltid trott på och hävdat, att även barn kan göra en verklig upplevelse av frälsning. Därför arbetade han också i det spåret och fick också se resultat av arbetet för Gud bland de små. Man upplevde en verklig väckelse i söndagsskolan. (A:34)

Församlingens pastor ville att Ludvig skulle bli föreståndare för söndagsskolan. För att kunna bli vald var emellertid Ludvig tvungen att ansluta sig till församlingen. Han ville gärna ha denna uppgift och lät sig övertalas. Det var första gången han tillhörde en församling (utanför Svenska kyrkan). Abrahamsson skriver att Ludvig var förespråkare för en friare väckelselinje i församlingen utan att precisera vad som karakteriserade denna linje. Efter en tid fick församlingen en ny pastor. Abrahamsson skriver: Det blev inte samma förståelse för den fria väckelselinje, som Gustafson älskade och hävdade. Då han därtill hade inflytande inte bara över barnen utan hade blivit en av de ovalda ledarna för denna friare linje i församlingen, ansågs hans insats av somliga för en fara för sammanhållningen ‒ och kanske för lugnet! ‒ i församlingen. (A:37f)

Ludvig fick klart för sig att »arbetet måste läggas om« och att »han inte var önskvärd i den uppgift han hade«. Detta ledde till »en allvarlig kris i hans liv«. Han lämnade församlingen. Det framgår inte av Abrahamssons text när detta inträffade, men enligt en matrikel blev Ludvig medlem i mars 1911 (för att bli söndagsskolans föreståndare) och lämnade församlingen den 30 september 1915 på egen begäran. Han hade stöd av en majoritet av medlemmarna men ville inte strida. Senare fick han en hälsning från några av församlingens ledare som hade tagit »pastorns parti emot« honom: »Hälsa Ludvig, att vi nu förstår honom bättre än vi gjorde, då brytningen skedde«. Efter att ha lämnat församlingen sökte sig Ludvig främst till The Open Door Church och the Church of the Nazarene.

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

Med The Open Door Church menas här en kyrkobyggnad som hade uppförts år 1914. En av dem som predikade där var R.A. Torrey, en av helgelserörelsens pionjärer. Torreys lite kärva stil och sätt att nästan kommendera i mötena tilltalade inte Gustafson så mycket, men han var bibelläraren, som alltid hade mycket att ge i sin förkunnelse. Just vid den tiden präglades inte arbetet där av någon märkligare väckelse, även om Torrey eljest i olika delar av världen fick vara ett utvalt Guds redskap till väckelse för tusenden. (A:33)

The Church of the Nazarene hade bildats år 1895 som en följd av Metodistkyrkans negativa hållning till helgelserörelsen. I Nazarékyrkans lokal i Los Angeles fick han lyssna till »dr Watson«, som med sin »innerliga och gedigna helgelseförkunnelse« kom att betyda mer för honom än det han hade fått ta del av i The Open Door Church. Han reagerade inte alls emot Watsons »långt gående helgelseförkunnelse« utan menade »att de flesta är alltför försiktiga vid talet om seger och helighet«. Under sin vistelse i Los Angeles blev Ludvig klar över att »dopet hörde samman med frälsningen och att det borde ha skett omedelbart i samband med omvändelsen«. Denna insikt gjorde att han tog med sig tre arbetskamrater till en dopplats, förmodligen vid Stilla havet. En av dem döpte och de två andra var vittnen. Abrahamsson skriver: »Gustafson anser, att det var en biblisk dopförrättning! Och varför inte?«

Tiden i Seattle Våren 1917 bröt Ludvig upp från Los Angeles. Kanske saknade han den gemenskap han hade fått uppleva i missionsförsamlingen i mer än åtta år och ville flytta till Seattle där han visste att det fanns en livaktig missionsförsamling. Barnen följde inte med till Seattle, varför är okänt. Även i Seattle fick Ludvig arbete som maskinist. Han skaffade sig ingen egen lägenhet. I början bodde han på ett ungkarlshotell och därefter som inneboende. Jag har endast funnit en av hans adresser. Den lägenhet eller det hus det gäller ägdes eller hyrdes av en ogift sjöman som sannolikt inte var hemma så mycket. Han hade sju inneboende varav sex var födda i Sverige eller Norge. Alla var män och i ungefär samma ålder som Ludvig. Under den tid han bodde på ungkarlshotellet grasserade spanska sjukan i staden. Abrahamsson skriver: Gustafson fick också sin del av sjukdomen. Han blev häftigt sjuk en dag. Smärtan tilltog, så att han till slut låg och stönade inför Gud i ensamheten: »Nu står jag inte ut med mer. Du må göra vad du vill med mig.« Då somnade han strax, och då han vaknade var smärtan försvunnen. Han fylldes av

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

en underbar frid, men han var så svag, att han knappt orkade tala. […] Värden kom in på besök och berättade, att på ett annat rum i hotellet fanns en svensk, troende man, om Gustafson önskade få besök. Man sände bud på mannen. Och Gustafson sade till honom: »Gud har mött mig till kropp och själ, så jag måste få prisa honom, men jag orkar inte själv. Du måste hjälpa mig.« Det blev en välsignad bönestund! Och snart var Gustafson helt frisk. (A:46)

Ludvig engagerade sig i missionsförsamlingen i staden. Några immigranter från Sverige hade grundat den år 1889. Verksamheten var inte omfattade under de första 20 åren. Den var i stort sett begränsad till en söndagsskola och en ungdomsförening. År 1909 blev Erik August Skogsbergh församlingens pastor och började hålla väckelsemöten. Målgruppen var unga svenska immigranter. Stora skaror sökte sig till dessa möten som hölls i den kyrka som församlingen ägde och som kallades Tabernaklet. En ny kyrka byggdes och år 1911 deltog omkring 2 000 immigranter regelbundet i mötesverksamheten. Församlingen tillhörde då Förbundet. Ludvig deltog i verksamheten utan att vara medlem. Han fick ta hand om en söndagsskolklass. Några som hade hört Ludvig sjunga ville att han skulle göra det i Tabernaklet. Han berättar: Någon lånade mig en gitarr, och så sköt de fram mig då och då. I början blev jag nästan rädd. Dels är jag av naturen blyg. Dels var jag rädd, att jag skulle frestas till högmod och bli oduglig att tjäna Gud. […] En särskild upplevelse i Seattle har blivit mig till stor hjälp på denna punkt. Det var en kväll jag var på väg hem från ett möte i Tabernaklet, då jag fick en bestämd förnimmelse av att Jesus gick vid min sida och sade ungefär så här: »Jag kan hjälpa dig, så att du inte tar någon skada av att bli till välsignelse för andra.« Jag hade märkt, att mina enkla sånger blev till uppmuntran och uppbyggelse och var nästan rädd. Det visste Jesus. Och så gav han mig den upplevelsen, som jag många gånger sedan varit tacksam för. (A:48f)

I Seattle var Ludvig också med i grupper som samlades i hemmen och »bad om förnyelse och Andens kraft«.

Första världskriget USA gick inte med som stridande nation i första världskriget förrän den 6 april 1917 då USA förklarade Tyskland krig. I slutet av juni landsteg de första amerikanska trupperna i Frankrike, men det skulle dröja nästan ett år innan USA satte in soldater och materiel i en omfattning så att krigsutvecklingen påverkades till de allierades favör. Men en lång tid före krigsförklaringen hade USA bidragit med krigsmateriel och framför allt påbörjat upprusningen.

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

I Los Angeles uppmärksammade Ludvig den propaganda för upprustning som gjordes långt innan USA gick in i kriget. Han noterade att de kristna i allmänhet inte reagerade på det hat mot de stridande på Tysklands och Österrike-Ungerns sida, som ofta kom till uttryck i denna propaganda. Och då den fabriksledning, som han själv arbetade under, ställde sig i spetsen för en demonstration för rustningar ‒ i själva verket en ren affär, då det var en mekanisk verkstad, som arbetade delvis i rustningsindustrien ‒ då uteblev helt enkelt Gustafson, även om det kostade honom åtskillig försmädelse efteråt. Och då man utfärdade en order från fabriksledningen om söndagsarbete, då ställde han sin plats till förfogande hellre än att gå med på detta, som också var en i varje fall indirekt följd av kriget. Han behövde dock inte sluta, då han var en skicklig yrkesarbetare, som man inte ville bli av med. (A:43)

Hösten 1917 fick Ludvig genomgå den procedur som i Sverige kallas mönstring. På grund av sitt arbete inom den mekaniska industrin var det inte aktuellt att kalla in honom till krigstjänst. Sannolikt var det företag han arbetade vid engagerad i produktion av krigsmateriel eller förutsattes kunna bli det om krigsutvecklingen krävde ökade insatser. Ludvig förvånades över hur man i kyrkorna såg på dem som blev inkallade till krigstjänst eller som gick ut frivilligt. I kyrkorna nästan avgudades de unga medlemmar, som hade fått gå ut i krigstjänst. Man hade ‒ liksom nu under sista kriget ‒ tavlor uppsatta i nästan varje kyrka, där en svart stjärna markerade dem, som var ute under fanorna och en gyllene stjärna dem, som stupat »för fosterlandet«. (A:44)

Ludvig menade att det var »svårt att finna stöd i Guds ord för en glorifiering av detta slag av krigets s.k. hjältar«; det var inte »ett hjältedåd att döda sin nästa, även om det skedde i fosterlandets namn«. När kriget upphörde rycktes han inte med »i de väldiga glädjeutbrotten över segern« ‒ »den hade kostat för mycket blod«. Abrahamsson nämner inget om huruvida det var ett problem för Ludvig att han arbetade inom rustningsindustrin.

Uppbrott Ludvig hade aldrig under sina år i Amerika funderat på att flytta hem till Sverige, men efter att USA gick med i kriget »kom en ny känsla över honom«. Han trivdes inte som förr och i januari 1920 bröt han upp från Seattle och flyttade till Dora och John i Los Angeles. Den 13 mars 1920 ansökte han om ett pass. Han uppgav att resan till Sverige gällde besök

ÅREN PÅ AMERIKAS VÄSTKUST

hos släktingar. Han kunde inte precisera när han skulle återvända till USA.18 Ludvig skulle resa tillsammans med en vän och dennes hustru, Wilfrid och Matilda Wallenius19 som skulle göra ett tre månader långt besök i Sverige. Wilfrid var troende. Han arbetade som maskinist i Los Angeles. Han och Ludvig hade känt varandra sedan år 1908. Resan skulle göras med fartyget Stockholm till Göteborg med avgång den 1 maj från New York. Abrahamsson skriver inget om de överLudvigs passfoto väganden som Ludvig måste ha gjort före sin avresa till Sverige. Theresa och Samuel skulle inte följa med. Theresa arbetade som stenograf och Samuel som reparatör i en musikaffär. Vi får inte veta varför de stannade kvar i Los Angeles och vad Ludvig kände inför skilsmässan. De hade sannolikt inte träffat sin far särskilt ofta de senaste tre åren. De trivdes nog bra i Los Angeles och hos familjen Karlson och var inte beredda att flytta.

USA drabbades av en kortvarig men kännbar depression efter krigsslutet. Ludvig var emellertid inte arbetslös i januari 1920, utan han torde ha sagt upp sig från sin tjänst. 19 Valfrid Vallenius (f. 1874), som hans namn var i Sverige, och hans hustru Matilda Andersson (f. 1871) bodde i Töreboda i Västergötland när de gifte sig 1895. De fick en son i början av juli samma år, som emellertid dog redan i början av augusti. Sannolikt var resan till USA då redan bokad. Valfrid fick sitt flyttningsbetyg till Nordamerika 7/9 1895, medan Matilda tog ut sitt 14/3 1896. Kanske kunde hon inte resa samtidigt som Valfrid på grund av sjukdom. I USA bodde makarna först i staten New York, sedan i New Jersey för att slutligen bosätta sig i Kalifornien där de bodde resten av sina liv. I USA kallade sig Valfrid för Wilfrid och började skriva sitt efternamn med »W«. Han avled år 1953 i Los Angeles.

TILLBAKA I SVERIGE

Tillbaka i Sverige Någon resa med Stockholm blev det inte. Färden gick i stället via Chicago till staden Quebec på Kanadas östkust och därifrån med båt till England och sedan vidare till Göteborg. Dit anlände resesällskapet pingstdagen den 23 maj 1920. De tog tåg till Hallsberg varifrån makarna Wallenius fortsatte till Nora dit Wilfrids föräldrar hade flyttat. Ludvig reste vidare med tåg till Hällestad. Därifrån färdades han med bil till Holmsjöhult, hans fosterhem. Hans farbror var död sedan år 1915 men hans faster levde och bodde kvar i huset som inneboende hos den nye ägaren, som var gift med en faster till Ludvig. Makarna hade fem barn. Dessa var inte döpta vilket indikerar att föräldrarna var baptister. Mötet med Ludvig var överraskande. Han hade inte skrivit till någon och berättat att han skulle komma. Hans föräldrar bodde kvar i Kvarnängen. Där bodde också hans äldre syster (Hilda Charlotta) och hennes man som brukade torpet. Makarna hade en son och en fosterdotter. Ludvigs bror Gustaf Leander var pastor i baptistförsamlingen i Mora. Brodern Josef Albert var magasinsarbetare och bodde i Norrköping. Med hänsyn till hur Ludvig uppfattade sig själv är det svårt att tro att han hade tänkt sig en framtid i Sverige som evangelist. Som tidigare nämnts, så framställde han sig själv som blyg »av naturen«. Han var rädd för att »frestas till högmod och bli oduglig att tjäna Gud« ‒ detta säger han med tanke på att man i Seattle ville att han skulle sjunga offentligt. Steget till att predika måste ha varit större. Abrahamsson ger inget exempel på att Ludvig under sin tid i USA skulle ha talat i något offentligt möte. Av Abrahamsson fick Ludvig frågan om han »aldrig upplevt någon kallelse att tjäna Gud som förkunnare?« och fick svaret: »Nej, jag har ingen sådan där speciell kallelse att falla tillbaka på. Annars är det åtskilliga, som har velat övertyga mig om den saken«. Det är således inte sannolikt att han såg framför sig en karriär som predikant; möjligen hoppades han få tillfälle att sjunga då och då, men knappast i en omfattning så att han skulle kunna försörja sig. Enligt kyrkobokföringen väntade Ludvig till den 1 juni 1923 innan han kontaktade prästen i Regna för att bli skriven i församlingen. Kanske var det då han slutgiltigt bestämde sig för att stanna i Sverige för gott. På pastorsexpeditionen sa han sig vara predikant och uppgav att hans bostadsort var Nyalund i Igelfors söder om Regna kyrka. Huset hade två lägenheter och en affärslokal med en lanthandel. Affärsinnehavaren bodde i den ena lägenheten och husets ägare, Carl Gustaf Andersson, i den andra. Andersson var baptist och han lovade sannolikt att Ludvig skulle få husrum i hans lägenhet när han var i Regna. Abrahamsson

TILLBAKA TILL SVERIGE

skriver att Ludvig »bodde hos sina gamla föräldrar fram till 1938«, vilket inte kan vara riktigt: modern avled i december 1921 och fadern i april 1924. Ludvigs syster och svåger lämnade Kvarnängen år 1929. Ludvig var skriven i Regna (med Nyalund som bostadsort) fram till den 1 november 1932. Abrahamssons berättelse om Ludvigs första år i Sverige efter återkomsten ger intryck av att han relativt tidigt kunde kalla sig sångarevangelist, det vill säga en predikant och sångare som under enstaka möten eller under en kortare tid besökte församlingar eller medverkade i konferenser eller större »möten« såsom missions- och uppbyggelsemöten med flera sammankomster under en eller två dagar. Ludvig hade en framtoning som gjorde att han blev omtyckt av både predikanter och mötesbesökare. Han deltog under många år i flera årligen återkommande konferenser, och då i första hand som sångare. Till dessa fick han kallelser. De flesta av hans besök gällde emellertid »vanliga« möten i mindre församlingar. Ludvig blev aldrig medlem i någon kristen församling eller förening i Sverige. Detta förhållande tycks inte ha varit något hinder för honom att få framträda i grupper, föreningar och församlingar som samarbetade eller tillhörde Helgelseförbundet (som inte var ett trossamfund år 1920 utan ett missionssällskap), Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebro Missionsförening (när det mot slutet av 1930-talet kunde betraktas som ett trossamfund) samt Pingströrelsen. Att han var troendedöpt, var sannolikt en förutsättning för att få tala och sjunga bland baptister och pingstvänner. Vi kommer att se att det fanns visst fog för att kalla honom helgelseförbundare. Förklaringen kan ha varit att förbundet inte var ett samfund utan ett missionssällskap och att det ville verka för »de troendes enhet«.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Sångarevangelist åren 1920‒1943 Det är svårt att följa Ludvigs verksamhet som sångarevangelist åren 1920‒1943. Men för ett år är det betydligt lättare. Det finns nämligen en almanacka bevarad från år 1935 i vilken han har noterat de platser som han gästade under året.20 I den kan man se att han besökte ett nittiotal platser detta år, och att det i de flesta fall gällde möten som var anordnade av helgelseförbundare. Oftast var det besök i små församlingar, föreningar eller grupper. Endast åtta av de 90 platser där Ludvig fanns med nämns i annonser eller referat i Trons Segrar. Vi bör därför räkna med att en stor majoritet av de möten han deltog i under de år som omfattas av detta kapitel, inte nämns i de rikstäckande tidskrifter som Helgelseförbundet och trossamfunden gav ut. Att utöka källmaterialet genom att studera lokala tidningar i de regioner som hans verksamhetsfält omfattade skulle kräva en omfattande arbetsinsats. Jag har därför valt att nästan uteslutande begränsa mig till att redovisa vad jag funnit i följande källor: Trons Segrar, främst årgångarna 1920, 1924 och 1935‒ 1937; Evangelii Härold för åren 1924‒1926 och 1929; Missionsförbundets tidning, Missionsförbundet, åren 1931 och 1932 samt ovan nämnda almanacka. De årgångar av Trons Segrar som nämns här är digitaliserade och har genomsökts efter uppgifter om Ludvig. Samtliga redovisas här. Detsamma gäller årgångarna 1920‒1966 för Evangelii Härold. Ett par årgångar av Örebro Missionsförenings tidning Missionsbaneret har studerats utan att finna några uppgifter om Ludvig. Detsamma gäller för Baptistsamfundets tidning Veckoposten. Av en jubileumsskrift som gavs ut med anledning av att Mariestads baptistförsamling firade 100 år framgår att Ludvig åren 1931 och 1941 besökte församlingen som samarbetade med Örebro Missionsförening.21

Begynnelsen En kort tid efter hemkomsten besökte Ludvig en farbror som var bosatt i Norrköping. Då ville han veta i vilken kyrka eller i vilket kapell i staden som »det är varmast«. Farbrodern rekommenderade Salem där stadens andra metodistförsamling hade sina möten. »Där har de haft välsignat och gott sista tiden. Det har varit väckelse och förnyelse i den kyrkan.« År 1918 hade pingstväckelsen, med en tydlig koppling till Pingst20 21

Jag återkommer till denna almanacka. Willy Svahn, Vinträdet och grenarna. Mariestads Baptistförsamling 100 år 1884‒1984, s. 52 (fotografi), 60 och 75.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

rörelsen, fått ett fäste i Metodistkyrkan. Man kan nog säga att Salemförsamlingen var rörelsens centrum vid den här tiden. Väckelsen kom emellertid att motarbetas av Metodistkyrkans ledning, men år 1920 var det fortfarande »varmt« i Salem. Ludvig gick dit och »kände sig hemma«. Ägaren till Nyalund i Igelfors var ju baptist och tillhörde Regna södra baptistförsamling. Ludvig deltog med all säkerhet i församlingens möten när han var i Igelfors, och vid ett sådant tillfälle kan A.G. Andersson, som var distriktsföreståndare för Östergötlands baptistförsamlingar, fått tillfälle att lyssna till Ludvig. Det är troligt att Andersson tilltalades av det han fick höra och lovade att rekommendera honom till baptistförsamlingar i länet. Abrahamsson skriver att A.G. Andersson var »en av de första, som tog sig an Gustafson och satte honom i arbete som sångare här hemma«.

Bland pingstvänner på 1920-talet I början av år 1922 hade en av Helgelseförbundets evangelister kommit till Sandudden, som ligger sju kilometer sydost om Igelfors. Det hade blivit väckelse »och själar blev frälsta«. En bönegrupp bildades och den anordnade en dopförrättning sommaren 1923 då sex personer döptes. Under våren och sommaren 1924 verkade »evangelistsystrarna Ebba Ström och Ella Eriksson« på platsen. Detta framgår av en notis som en av gruppens ledare fick publicerad år 1924 i Evangelii Härold. Ebba Ström och Ella Eriksson var pingstvänner. I notisen kan man också läsa följande: Från den 20 juni till den 3 juli hade vi en bibelstudievecka, som leddes av broder Ludvig Gustafson, och i samband därmed även en dopförrättning då tio syskon blev döpta. Det var saliga dagar. Många Herrens vittnen möttes här, och Jesus var mitt ibland oss.22

Julen 1924 bildade gruppen en församling med 17 medlemmar och söndagen den 14 juni 1925 invigdes ett nybyggt kapell. Församlingen, som fick namnet Betel, räknade sig som en pingstförsamling. En av många talare i högtiden var Ludvig, som enligt annonseringen höll bibelstudiemöten under fyra dagar. Lördagen den 26 juli hade man ett evangelistmöte. En av de fyra evangelister som då var med var Ludvig. Vid en bibelstudievecka i juni 1929 var inte Ludvig ledare men vid söndagens möten var han med och »tjänade«.23 22 23

Evangelii Härold 1924 s. 381. Evangelii Härold 1929 s. 411.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

1920-talet innebar för Pingströrelsen en synnerligen stark tillväxt av antalet medlemmar, som till stor del kom från Baptistsamfundet. Åren 1925 och 1926 var Ludvig engagerad i pingstförsamlingen Smyrna på Södermalm i Stockholm. Församlingen hade omkring 250 medlemmar. Smyrnaförsamlingen hade bildads år 1917 och bakgrunden var följande: Som en följd av en schism år 1913 i Stockholms femte baptistförsamling, Elim, på Östermalm där pingstväckelsen hade fått ett fäste, skedde en utbrytning. 136 medlemmar som bejakade pingstväckelsen lämnade Elim tillsammans med församlingens föreståndare Carl Hedeen och bildade Gileadförsamlingen som ställde sig utanför Baptistsamfundet. På grund av meningsskiljaktigheter år 1917 när en ny föreståndare skulle kallas efter Hedeen, upplöstes församlingen och en grupp på 56 personer bildade då Smyrnaförsamlingen. Även denna var en fri baptistförsamling, men den kom snart att räknas som en pingstförsamling. De flesta av medlemmarna i Smyrna bodde på Söder, varför verksamheten förlades dit. Hösten 1924 flyttade församlingen in i en biograflokal vid Adolf Fredriks torg 2. Ludvig är annonserad tillsammans med församlingens föreståndare, Oscar Svanell, från mitten av mars till månadsskiftet april/maj 1925. Av annonserna framgår att han predikade i vartannat möte; ibland är han den ende predikanten som annonseras. Även om det inte framgår av annonseringen kan vi nog förutsätta att han också framträdde som sångare. År 1926 är Ludvig annonserad som talare i Smyrna från slutet av februari till början av april ‒ han predikade vid kvällsmötet i Smyrna söndagen den 11 april. Söndagen den 6 juni var han tillbaka i Stockholm och talade i Smyrna vid förmiddagsmötet. Den 5‒11 juli 1926 var Ludvig lärare vid en bibelstudievecka i pingstförsamlingen i Strömbacka (Hälsingland) och om denna vecka kan man bland annat läsa följande: Vi ha haft vår första bibelstudievecka här, och den har varit underbar. Kärlekens ande var utgjuten ibland oss, och Ordet verkade till stor välsignelse. Syndare blevo frälsta. Själva ledspången till studierna var: »Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder«. Broder Ludvig Gustafson tjänade som lärare, och vi förnummo, hur vi förenades i brödrakärleken under den korta tid vi voro tillsammans.24

Det kom att dröja ända till mitten av mars 1929 innan Ludvig åter nämns i Evangelii Härold. Han annonseras då i Smyrna, den här gången endast inför några möten.

Evangelii Härold 1926 s. 404.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Lewi Pethrus hade hösten 1928 fått uppgifter om Svanell och med dessa som grund, men utan att ha kontrollerat sanningshalten, hade han anklagat Svanell på ett sätt så att denne hade drabbats av en gnagande oro som han inte kunde uthärda. Detta kan ha varit anledningen till att Ludvig besökte Svanell och Smyrna. Svanell lämnade Stockholm i oktober 1929. Då pågick den så kallade Franklinstriden inom Pingströrelsen.25 Kanske att Pethrus behandling av Svanell och hans agerande under Franklinstriden fick Ludvig att fjärma sig Pingströrelsen. Under åren 1930‒1943 nämns inte Ludvig alls i Evangelii Härold med undantag för år 1935 och till det återkommer jag i slutet av detta kapitel.

Concertinan Under den första tiden i Sverige spelade Ludvig gitarr till sin sång, men efter några år köpte han en concertina. »Målmedveten och energisk […] gav han sig inte förrän han kunde spela.« Därefter använde han alltid concertinan. Instrumentet köpte han av pingstvännen Emil Ekenäs som tidigare hade varit officer inom Frälsningsarmén. Ekenäs deltog ofta i möten i pingstförsamlingarna i Södertälje och Stockholm som predikant och sångare, då han ackompanjerade sig själv på concertina. Ludvig kan ha blivit inspirerad av honom. Concertinan var populär inom Frälsningsarmén. Den vanligaste formen var sexkantig med bälg och sidostycken. Tangenterna var fördelade på de två sidorna med låga toner på vänstra sidan och höga toner på högra. En enkel concertina hade en kromatisk skala från exempelvis ettstrukna c till tvåstrukna c. Man spelade med pek-, lång- och ringfingrarna, och det gick att spela ackord. På Abrahamssons fråga om Ludvig tyckte det var svårt att lära sig spela, svarade denne: »Kanske i början. Men om man tar så där en halvtimme om dagen några månader och bara spelar skalor, så kan man det för livet sedan.« Det var på en gård i närheten av Valla i Södermanland som han lärde sig spela. Han gick då »i skogsbackarna eller satt på en sten eller stubbe bland sippor och andra blomster och spelade i kapp med vårens bevingade kör«.26

Se Gäreskog Lewi Pethrus i konflikt (2010) s. 91 om Franklinstriden och om Pethrus relation med Svanell. 26 Detta ska enligt Abrahamsson ha skett i början av 1920-talet, men Abrahamsson är inte så noga med sina tidsangivelser, varför det kan ha varit år 1925. Ludvig kan givetvis ha besökt Smyrna t.ex. åren 1923 och 1924 utan att han annonserades.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Bland de pingstbetonade inom Missionsförbundet Under åren 1923‒1933 fanns inom Svenska Missionsförbundet en pingströrelse som kom att kallas »de pingstbetonade«. Ledande predikanter inom denna var bland andra Alex Olovson, Frank Mangs, Aron Andersson och Paul Edman. Olovson, som var en av Missionsförbundets åtta riksevangelister, hade drabbats av en andlig kris under en »stilla vecka« som riksevangelisterna hade på Hönö sommaren 1922. I oktober hade han återvänt till Hönö och då hade han blivit andedöpt. Frank Mangs hade kommit till Sverige från Finland i februari 1922. Han hade kallats som talare i en väckelsekampanj i Gävle. Där lärde han känna den tio år äldre Alex Olovson som var bosatt i staden. Efter »ett intensivt väckelsearbete« under vintern 1922/1923 var Mangs »trött, dödstrött, och kände [sig] urblåst och tom« ‒ missnöjd med sin egen »andliga ställning« och sin »gärning som evangelist«.27 Olovson övertalade honom att följa med till Öckerö sommaren 1923 då missionsförsamlingen där hade bjudit in till en stilla vecka. Samma dag han kom till ön var han med på ett bönemöte med ett femtontal deltagare. Där blev Mangs andedöpt. Både Olovson och Mangs lät döpa sig i vatten. Båda såg andedopet som en möjlighet till andlig förnyelse i församlingarna inom Missionsförbundet. Genom att Olovson och i synnerhet Mangs nådde stora skaror av människor under sina väckelseserier, bidrog de i hög grad till att många blev andedöpta. Ganska snart kunde man tala om de pingstbetonade som en rörelse. Aron Andersson var pastor inom förbundet, men lämnade sin tjänst våren 1930 efter att ha fått en kallelse till en större församling i Malmö, en församling som inte tillhörde Missionsförbundet utan sympatiserade med Helgelseförbundet. Han var ändå engagerad bland de pingstbetonade. Paul Edman var evangelist inom förbundet. Missionsförbundet hade år 1930 fler än 110 000 medlemmar. Så många som en tiondel av dessa kan ha räknat sig till de pingstbetonade.28 Av någon anledning befann sig Ludvig i Borgholm på Öland någon gång i början av 1920-talet; det kan ha varit sommaren 1924 eller 1925. Där hölls en konferens i stadens missionskyrka med Paul Edman som en av talarna. Han och Alex Olovson hade medverkat till att det fanns en grupp pingstbetonade i församlingen, en grupp som såg till att man kallade pingstbetonade predikanter till de konferenser som hölls. Edman

27 28

Frank Mangs (1977), Högst personligt del 1, s. 167. Se Gäreskog (2020), De pingstbetonade ‒ en pingströrelse inom Svenska Missionsförbundet.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

kände inte Ludvig men lade märke till honom under mötena i den överfulla kyrkan – »han utstrålade mer än vanlig glädje«. I ett av mötena i konferensen var det ganska »benigt«. Man kom ingen vart med predikan och sång. Det var helt enkelt stängt. Det var då mötesledaren upptäckte Ludvig. Offentligt i mötet frågade han honom om han brukade vittna om Herren. »Det händer, när Herren manar. Jag brukar sjunga ibland också«. Edman bad honom komma upp på talarstolen och sjunga en sång. Gustafsson gick fram och bad under tiden till Gud om att få den rätta tonen. Han fick den. Och sången han sjöng löste den gången både det mötet och hela konferensen. (A:53f)

Dagen före nyårsafton 1926 började en två veckor lång bibelkurs i Borgholms missionskyrka under ledning av Ludvig. Av årsberättelsen för 1926 framgår att under dessa »möten har Herren i överflödande mått välsignat deltagarna«. Ludvig fick 75 kronor i ersättning samt logi och mat, men resorna fick han stå för själv. Om han hade fått en kallelse till dessa möten framgår inte av församlingens protokoll. Den stilla vecka som hölls på Öckerö sommaren 1923 kom att följas av flera. Tillströmningen ökade varför benämningen ändrades till uppbyggelsekonferenser. År 1927 hade ett 70-tal predikanter ‒ de flesta från Missionsförbundet ‒ deltagit. En av deltagarna skrev: Dessutom samlas numera så många andra till Öckerökonferenserna, att man till nästa år måste anskaffa ett stort tält för mötena. – Det som drar allt fler och fler av våra predikande bröder till Öckerö, är medvetandet om egen vanmakt och en djup längtan efter att komma in i ett liv av seger och vila. Många av våra predikande bröder ha rest ifrån Öckerö som nya människor, och det har blivit en underbar lyftning i hela deras verksamhet.29

Första gången Ludvig besökte denna konferens ‒ det kan ha varit år 1926 ‒ fick Paul Edman syn på honom och såg till att han fick framträda med sin sång. Frank Mangs, Alex Olovson, Paul Edman och Aron Andersson var i allmänhet med på Öckerökonferenserna. Konferenserna började den första veckohelgen i juli och avslutades söndagen därpå. Abrahamsson skriver om dessa samlingar: Här var miljö för Gustafson! Märkliga och sällsamma ting skedde de åren bland klipporna på fiskarön utanför Göteborg. Längtande människor kom från alla delar av vårt land och från de övriga skandinaviska länderna för att möta Gud, ofta i förkrossande helgelseupplevelser som Jesaja fordom i templet eller lärjungarna i övre salen i Jerusalem. Anden föll ibland så våldsamt och mäktigt, att förkunnarna knappast kunde göra tjänst. Så

Missionsförbundet 28/7 1927.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

berättade pastor Otto Östman — vid den tiden församlingsföreståndare på Öckerö — för [mig], hur Guds kraft kom över den stora skaran så överväldigande, att bröderna, som var vana att se märkliga ting ske, nästan blev rädda. Människor bröts ned i förkrosselse över sitt misslyckande som kristna. Guds Ande beseglade renade hjärtan. Ute bland klipporna låg människor i bön timma efter timma och väntade på elden från himmelen över sitt heloffer. Man bad nästan ständigt — på morgnarna, mellan mötena, sent på kvällarna. (A:54)

Frank Mangs och Ludvig Gustafsson hade träffats första gången år 1925 när Mangs hade seriemöten i Immanuelskyrkan (Missionsförbundet) i Stockholm. Ludvig var då i Smyrna på Södermalm. Han tog tillfället i akt att lyssna till Mangs. Denne hade i eftermötet frågat Ludvig om han var frälst. Detta samtal var enligt Ludvig inledningen till en livslång vänskap. Nästa gång de träffades och verkligen lärde känna varandra var nog sommaren 1926. Mangs ska i början på 1950-talet ha sagt att »livet skulle för mig ha varit bra mycket fattigare, om inte Gud hade låtit vännen Ludvig födas«. Under 1920-talet var Axel Andersson (f. 1879) Missionsförbundets inre sekreterare. Han förhöll sig negativ till de pingstbetonade inom förbundet, medan missionsföreståndaren Janne Nyrén hade en mer positiv inställning. Andersson menade att de pingstbetonade var en svärmisk känslorörelse och var synnerligen kritisk till att det gjordes försök av de pingstbetonade i vissa församlingar att införa krav på troendedop för medlemskap. Inom Missionsförbundet fanns inget annat krav för att bli medlem än att man var omvänd ‒ frälst ‒ och levde ett kristligt liv. År 1930 skulle Nyrén gå i pension och en efterträdare skulle väljas vid årskonferensen samma sommar. Under hösten 1929 hade Andersson gett ut en bok, Präster och profeter, som medförde att många med en konservativ bibelsyn inom Missionsförbundet kom att betrakta honom som »nyteolog«. Vid samma tid blev han av missionsstyrelsen föreslagen som missionsföreståndare. Boken och missionsstyrelsens förslag orsakade en stor oro bland de pingstbetonade. Andersson blev, trots ett tämligen stort motstånd, vald som missionsföreståndare sommaren 1930 ‒ det fanns inget bra alternativ. Ganska snart klargjorde han att han var fast besluten att se till att återställa den harmoni som han menade tidigare hade kännetecknat tillståndet i Missionsförbundet. Han var medveten om att det inte kunde ske utan en stor förlust av medlemmar. Det fanns ingen gemensam strategi inom rörelsen hur man skulle möta detta hot. Alex Olovson och Frank Mangs hade aldrig haft som mål att bilda någon form av samfund. Aron Andersson däremot ivrade för en

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

sådan lösning, men ordet samfund fick inte nämnas ‒ församlingarna skulle vara helt fria. Åtskilliga av de pingstbetonade medlemmarna kunde tänka sig att bilda fria missionsförsamlingar vid sidan av förbundet. Andra, och förmodligen en majoritet, ville stå kvar i sina församlingar. Motsättningarna orsakade sår inom rörelsen. Det förefaller som att Öckerökonferensen år 1930 inte påverkades i nämnvärd omfattning av dessa problem. I början av år 1931 hade sannolikt en hel del av dem som räknade sig till rörelsen lämnat sina församlingar, men en stor majoritet stod kvar. Aron Andersson och en grupp omkring honom ansåg att den enda tänkbara ledaren ‒ eller portalfiguren ‒ för det nya »pingstsamfund« som de tänkte sig, var Frank Mangs. Av någon anledning gav denne inte något besked. Han ville hålla sig på avstånd. Förhållandet kan ha skapat en viss oro under 1931 års Öckerökonferens. Mangs for illa av spänningarna och bestämde sig för att resa till USA. Han hade flera kallelser dit. I slutet av september 1931 lämnade han Göteborg med Gripsholm. Han återvände till Sverige omkring månadsskiftet april/maj 1932. Före avfärden från New York våren 1932 hade han lovat att komma tillbaka i början av år 1933 och stanna i två månader. Det är oklart om Mangs var med på konferensen 1932, men Ludvig deltog. Han upplevde att »partiandan [hade kommit] in och störde gemenskapen liksom den ljuvliga ande som förut varit rådande«. Konferensen innebar »ett alltför stort lidande« för honom och han bestämde sig för att inte komma tillbaka. Abrahamsson skriver: Han lider i djupet av sin själ, då han märker spänning och kyla mellan dem, som bär samma bekännelse och bekänner samma höga och heliga namn. Då drager han sig helst undan. […] Då han tjugo år senare kommer in på denna sak, får han en ton av helig nitälskan i rösten. För honom är detta allvarliga saker. Han citerar Gal. 5, där det står om köttets gärningar, som bland annat är »genstridighet, tvedräkt, partisöndring« och där det säges, »att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel«. Det är nog för Gustafson för att han skall fly partiandan, var den uppenbarar sig. (A:39)

Ludvig kan med »parti« syfta på hela den pingstbetonade rörelsen vars företrädare under konferensen kan ha gått till angrepp mot Axel Andersson och dem som slöt upp bakom honom i kampen mot rörelsen. Men kan också syfta på de olika falanger inom rörelsen som propagerade för sina respektive »partiprogram«. Ludvig kan också ha reagerat mot att konferensens ledning, det vill säga församlingen på Öckerö, inte hade försökt att få bort dessa störande moment i konferensen.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Efter att Mangs hade kommit hem från Amerika våren 1932 fick han med all säkerhet återigen påstötningar om att ta ställning till det tänkta samfundet. Han gav emellertid inga besked. Han ville inte ta parti i striden. Han ville bort. Han beslöt sig för att tacka ja till en inbjudan till Oslo som han hade fått redan år 1928. Jag återkommer till Öckerökonferenserna. De pingstbetonade hade flera sommarkonferenser än den på Öckerö. De två största var Malmköpingskonferensen och Tyringekonferensen. Den förra kom att successivt få en ekumenisk prägel. Ludvig var med som sångare på båda två.

Mellanspel i USA Predikanter från USA på besök i Sverige hade uppmanat Ludvig att göra ett besök i Amerika. Frank Mangs och Ludvig hade träffats under sommaren 1932 och kommit överens om att de skulle följas åt dit. Tanken var nog att Ludvig skulle medverka med sång vid de möten som skulle hållas under de två månader som Mangs skulle vara i USA i början av år 1933. Sedan skulle Mangs åka hem medan Ludvig skulle stanna kvar en tid. Utvecklingen blev dock en annan. I början av oktober kom Mangs till Oslo. Väckelsekampanjen samlade mycket folk och många blev frälsta. Han insåg snart att han inte borde resa till USA. Därmed föll tanken på att resa tillsammans med Ludvig. Denne hade emellertid förberett sig och beslöt sig för att resa ensam. Den 23 november köpte han biljett för överfarten och den 26:e lämnade han Göteborg ombord på Gripsholm med destination New York. Även Mangs kom iväg. I New York hade ett trettiotal församlingar förberett en väckelsekampanj och han kände sig tvingad att avbryta kampanjen i Oslo och resa över till Amerika. Mangs anlände till New York den 11 januari 1933. Ludvig hade kommit till New York den 6 december. Han hade med sig 180 dollar.30 Från New York for han till Texas där han besökte »smålänningar och andra« för att sedan fortsätta till Los Angeles. På julaftonen var han framme och fick då se sin dotter för första gången på tolv år. Hans son var död sedan ett par år (se s. 49). I Los Angeles träffade han flera av sina vänner från sin tid i staden. Han lärde också känna en svenskamerikanare vid namn Thure Olson som var på besök i Kalifornien. Olsson var pastor i Texas och hade tagit sig till Västkusten i en 30

180 dollar kostade något mindre än 1 000 kronor att köpa. Myndigheterna krävde att de som kom på besök hade 50 dollar med sig. Ludvig använde inte sitt amerikanska pass utan ett svenskt och betraktades därför som utlänning på besök i USA.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

»gammal Ford« som var dekorerad med »två väldiga horn i fören« vilket väckte ett visst uppseende. Tillsammans for de till Seattle och sedan till Chicago. Där fick de göra ett radioframträdande då Olson predikade och Ludvig sjöng. De deltog också i möten i staden. Var vägarna skildes framgår inte av Abrahamssons skildring av Ludvigs USA-resa, men Ludvig besökte också Bloomfield (New Jersey). Där träffade han en son till zittrafabrikören Adolf Larsson. Ludvig tillbringade ungefär ett år i USA. Innan han lämnade Sverige hade han begärt flyttningsbetyg (daterat 1 november 1932) till Los Angeles. Kanske han gjorde det om det skulle uppstå något problem vid ankomsten. Han var ju amerikansk medborgare, men hade varit utomlands i mer än tio år. Hade han haft några tankar på att eventuellt bli kvar i USA, så fick han ganska snart klart för sig att det var »depressionstider med arbetslöshet och penningbrist« ‒ »det var ett ganska tråkigt Amerika han mötte«. På en fråga från Abrahamsson säger Ludvig att han »blev kurerad för livet, då det gäller amerikafeber«. Vid vilken tidpunkt Ludvig kom tillbaka till Sverige går inte att säga men han skrevs in i Regna församlingsbok den 13 november 1933. Mangs hade återvänt till Oslo i slutet av mars 1933 men gjorde ytterligare en Amerikaresa samma år. Våren 1932 hade han lovat att medverka i en väckelsekampanj under världsutställningen i Chicago 1933. Han och hans hustru kom till New York i början av augusti och var tillbaka i Sverige i oktober.

De pingstbetonade ‒ ett avslutat skede inom Missionsförbundet Ludvig kunde på grund av sin resa till USA inte vara med på Öckerökonferensen 1933 och det hade han nog inte tänkt att göra även om han hade varit i Sverige. Dit kom emellertid Frank Mangs för att vara med på några möten innan han begav sig till USA. Vid denna konferens gav han äntligen besked. I ett möte i vilket han var annonserad som talare, förkastade han tanken på ett samfund. Sannolikt medverkade Mangs beslut till att en majoritet av de pingstbetonade bestämde sig att inte lämna Missionsförbundet. Det kan ändå ha varit så många som 5 000‒ 6 000 medlemmar som förbundet förlorade. De pingstbetonade som rörelse kan anses avslutad sommaren 1933. Missionsförsamlingen på Öckerö hade lämnat Missionsförbundet i december 1932 och blivit en fri missionsförsamling, men stått som inbjudare till konferensen 1933. I januari 1934 beslöts att endast troendedöpta

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

fick vara medlemmar i församlingen som därefter betraktade sig som en pingstförsamling. Denna bjöd in till 1934 års konferens. Talare var främst pastorerna Lewi Pethrus, Aron Andersson och Alex Olovson. Församlingen hade försökt övertala Ludvig att medverka, men han vägrade. I stället deltog en sångarevangelist vid namn Inez Vallenberg. Märkligt nog deltog Ludvig i 1935 års konferens, men då sannolikt endast som mötesbesökare (se s. 47 nedan).

Bland helgelseförbundare När pastor A.G. Andersson hade träffat Ludvig år 1920 (s. 30 ovan) hade han sagt att han trodde att Helgelseförbundets midsommarkonferens vid Torp skulle vara något för Ludvig. Det medförde att Ludvig var med på Torpkonferensen sommaren 1921. Torp var en stor gård belägen omkring åtta kilometer väster om Kumla. Konferensen hölls årligen under midsommarhelgen och samlade stora skaror av människor. Runar Eldebo skriver att de som kom »förväntade sig andlig påfyllning för resten av året«, och att till Torp kom »en bredd av svensk kristenhet som delade denna längtan«.31 Helgelseförbundet var vid den här tiden ett evangeliskt-lutherskt missionssällskap och inte ett trossamfund. Endast enskilda personer kunde bli medlemmar. Antalet var sannolikt omkring 1 500. En del av dessa tillhörde föreningar och församlingar inom Svenska Missionsförbundet och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, medan andra tillhörde församlingar eller församlingsliknande grupper som ansåg sig tillhöra Helgelseförbundet. Många i dessa församlingar och grupper var inte medlemmar i förbundet. År 1924 beslöts att även församlingar kunde vara medlemmar vilket var ett första steg till att bli ett trossamfund, men det dröjde många år innan processen var avslutad. Från år 1893 gav man ut tidskriften, Trons Segrar och år 1911 en sångbok, Förbundstoner. Året därpå startades ett bokförlag. Varje år hölls en bibelskola för utbildning av evangelister, som sedan sändes ut till skilda delar av Sverige. Förbundet sände också ut och underhöll missionärer i Sydafrika och Kina. Ordförande i Helgelseförbundet var godsägaren på Torp, Edvard Hedin (1856‒1921). Han och en krets omkring honom hade åren innan Helgelseförbundet grundades på 1880-talet, tagit intryck av den amerikanske metodistpastorn och helgelsepredikanten William Boardmans (1810‒1886) skrifter och det återspeglas i missionssällskapets namn. Helgelseförkunnelsen var lågmäld inom förbundet.

Runar Eldebo (1997), Den ensamma tron s. 81.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Förbundet och Torpkonferenserna påverkades inte av pingstväckelsen när den kom till Sverige åren 1906‒1907. Men i mitten av 1910-talet blev det en förändring. Åtskilliga av förbundets evangelister hade på sina arbetsfält kommit i kontakt med pingstväckelsen och blivit andedöpta. På bibelskolan år 1916 förekom det tungotal på bönestunder och bönemöten. Så var det också vid 1917 års Torpkonferens, då för övrigt Lewi Pethrus var en av talarna. Han skriver: Vad som också bekymrar Helgelseförbundets ordförande, vilket förhållande tangerades flera gånger under hälsningstalet, är de två olika strömningar, som för närvarande göra sig gällande inom förbundet, strömningarna för och emot Andens dop, sådant det beskrives i Apostlagärningarna. Men det må sägas som ett erkännande åt konferensens ledare, att det gavs stort rum åt denna sanning, och att han icke lade något som helst hand på dem, som hade erfarit eller längtade efter att få erfara Andens dop.32

En majoritet av ledamöterna i förbundets styrelse sympatiserade inte med Hedins välvilliga inställning under konferensen till de pingstvänliga ‒ mer än hälften av förbundets evangelister tillhörde denna grupp. Det hade stundtals varit en aggressiv stämning under konferensen mellan pingstvänliga och sådana som ville att pingstväckelsen skulle hållas utanför förbundet. Motsättningarna mellan dessa två grupper ökade successivt under de kommande åren och kulminerade under 1930-talet. Flera evangelister och församlingsgrupper lämnade Helgelseförbundet och gick till Pingströrelsen. Men trots motgångarna fanns ändå ett pingstvänligt stråk inom förbundet, men det evangelisktlutherska stråket dominerande.33 Sommaren 1954 valdes Stig Abrahamsson till missionsföreståndare, en tjänst som hade inrättats år 1923. Under hans ledarskap kom den pingstvänliga (eller karismatiska) inriktningen så småningom att bli den dominerande.

32 33

Evangelii Härold 28/6 1917 s. 107. Förhållandena inom Helgelseförbundet fram till år 1915 förefaller ha varit avsevärt mer problemfria än under åren 1915‒1935 och det kan ha orsakats av en svag ledning under den senare tidsperioden. Edvard Hedin beskrivs som visionär. Han och hans hustru Axelina ingick i den verkställande ledningen tillsammans med f.d. kyrkoherden Karl Johan Axel Kihlstedt (f. 1850). Jag menar att dennes insatser var avgörande för att ledningsfunktionen fungerade. När han avled 1915 uppstod ett vakuum och det ledde till problem. Makarna Hedin tycks inte ha efterfrågat någon hjälp i arbetet och ingen i styrelsen förefaller ha »vågat« ta upp saken med dem. Edvard Hedin avled 1920 och hans hustru 1921. Ingen av dem som därefter ingick i den verkställande ledningen under en lång följd av år tycks ha kunnat ersätta Kihlstedt som andlig och administrativ ledare.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Abrahamsson var nog förvissad om att han skulle bli vald när han färdigställde boken om Ludvig våren 1954. Han visste givetvis om att Ludvig hade blivit andedöpt i Los Angeles och med all sannolikhet talat i tungor. Som kandidat till tjänsten som missionsföreståndare kan Abrahamsson bestämt sig för att inte använda ord som andedop och tungotal i boken, för att inte riva upp gamla sår i förbundet. Mer sannolikt är nog att han respekterade att Ludvig »i sin fria ställning i förhållande till samfund och rörelser inte betonade andedop med tungotal«.34 Abrahamsson skriver om Ludvigs första kontakt med Torpkonferensen 1921: Han kom dit som en främling. Ingen kände igen honom. Han bevittnade gemenskapen mellan evangelisterna [och] bönemötena vid stenarna i parken […]. Det grep honom. Han tilltalades av innerligheten och enkelheten och själavinnareglöden. – En liten händelse kom att få avgörande betydelse för [honom] vid denna första konferens. Det var sammanträffandet med trädgårdsmästare Carl Wedin, Älvan. De råkade få sällskap från Motala och sammanträffade sedan på konferensen. De blev goda vänner. (A:52f)

Älvan ligger mellan Linköping och Motala. Ludvig kom att delta i omkring 15 av de 33 Torpkonferenser som hölls åren 1921‒1953, men han omtalas inte så ofta i referaten från dessa, vilket beror på att referaten ägnas nästan uteslutande åt predikningarna och årsmötena. Sven Kårbrant skriver i ett kapitel, »Sång till Herrens ära« i sin bok Hundra Torpkonferenser (1987): Här bör också den originelle sångaren Ludvig Gustafson nämnas. Han sjöng från ladans plattform, men hans sång var ofta den spontana lovsången, som passade in i den rådande andliga stämningen.

I en bildtext skriver Kårbrant att Ludvigs sångstil var originell.35 Efter Torpkonferensen år 1921 följde Ludvig med Carl Wedin hem, och det kom att bli många besök där under de år som följde. På en fråga från Stig Abrahamsson om vad skillnaden var mellan konferenserna på Öckerö och Torp, fick han till svar: Det var mera stillsamt på Torp, samtidigt som Gud verkade förkrossande. På Öckerö verkade Gud mera våldsamt som på pingstdagen. Men Gud mötte många på båda platserna. (A:55)

I årgång 1924 av Trons Segrar omnämns Ludvig endast vid ett tillfälle och det gäller en »årshögtid« lördagen och söndagen den 2‒3 augusti i Skogsby, som ligger i Södermanland invid gränsen till Östergötland. 34 35

Teol.dr. Göran Janzon (Örebro) i ett mejl 18/1 2020. Kårbrant s. 63.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Byn ligger i Kolmården 15 kilometer norr om Krokek vid Bråviken. I augusti 1923 hade Skogsby haft besök av en predikant vid namn Ernst Karlsson. Då bildades »en liten sammanslutning« som kallades »Skogsby syskonring«. Vid årshögtiden ett år senare hölls lördagen den 2 augusti ett årsmöte med dopförrättning. På söndagen var det två möten på en loge, »rikt smyckad med björkar«. Vid det andra av dessa möten var logen »fullsatt till sista plats«. »De vittnen som tjänade voro: Ernst Karlsson. G.A. Berglund, Ludvig Gustafson, Hilma Andersson och undertecknad«.36 Den som hade skickat in referatet var Anna Lööf som var en av Helgelseförbundets evangelister.37 Ludvig var inte medlem i Helgelseförbundet och inte antagen som evangelist, men var ganska ofta anlitad som talare, sångare och lärare i konferenser liksom i samlingar för evangelister. En genomgång av Helgelseförbundets tidning Trons Segrar under åren 1935‒1937 ger åtskilliga exempel på hans engagemang även om merparten av hans deltagande i olika möten inte annonserades eller rapporterades i tidningen. Den uppställning som här följer redovisar nästan alla tillfällen då hans namn finns i tidningen under nämnda år. Man lägger märke till att han ofta framträder tillsammans med Helgelseförbundets missionsföreståndare John Classon (f. 1880 och missionsföreståndare 1929‒1948), som står bakom de flesta av de referat där Ludvig nämns. Classon bodde i Linköping. Han var en efterfrågad predikant och kan ha funnit det värdefullt att ha Ludvig med som sångare, och därför föreslagit dem som kallade honom att även kalla Ludvig. Många av de möten som nämns här kallades »missions- och uppbyggelsemöte« ‒ jag använder benämningen »konferens«. • Adelöv (Småland). I ett evangelistmöte på en loge den 11‒12 juli 1936 medverkade: »Alfred Jonsson, missionär [Georg] Roberntz [Svenska Missionsförbundet], sångarevangelist Ludvig Gustafson, Henry Heimer och M. Röhs.« • Bankekind (Östergötland). I Betelförsamlingen var man samlad till uppbyggelsemöte och offerfest söndagen den 14 mars 1937. »Förutom Harry Bengtsson och Allan Nilsson var även Ludvig Gustafson ibland oss. Han har varit här och hållit bibelstudier en vecka. Det har varit härliga stunder inför Guds ord. Guds ande har varit med ordet. Broder Gustafson vittnade och sjöng vid söndagens möte.« • Bankekind och Grebo (Östergötland). Betelförsamlingen i Bankekind och Emausförsamlingen i Grebo hade möten tillsammans under påskhelgen i 36 37

Trons Segrar 1924 s. 283f. G.A. Berglund var skohandlare och bodde i Nyköping. Han var vid den här tiden suppleant i Helgelseförbundets styrelse. Han hade tidigare varit predikant inom Sprängbataljonen. ‒ Anna Lööf var född 1893 i Skärkind i Östergötland.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

slutet av mars 1937. Ludvig var annonserad tillsammans med fem andra pastorer och evangelister. • Götene (Västergötland). Betelförsamlingen i Holmesta inbjöd Helgelseförbundets evangelister i Västergötland till »en stilla vecka« hösten 1936. För »att dela ordet väntas Ludvig Gustafson, E. Kaminsky, Ernst Karlsson, E. Svensson.« • Habo (Västergötland). Dykärrs friförsamling hade en konferens 27‒29 juli 1935. Den samlade stora skaror »från när och fjärran«. »På måndagens eftermiddag höll sångarevangl. Ludv. Gustafson en givande bibelläsning. De vittnen som deltogo i vittnesbörden, voro förutom en hel del evangelister, reseomb. Ernst Karlsson och missionär J. Classon. Ludv. Gustafson höjde stämningen med sin medryckande sång.« Vid 1936 års konferens medverkade pastor Erik Skoglund, John Classon och Ludvig Gustafson. Vid 1937 års konferens talade John Classon och flera andra predikanter. »Vår salige br. och sångare Ludv. Gustafson gladde oss med sina trosfriska sånger.« • Hjo (Västergötland). John Classon skriver år 1936: »Lördagen den 5 september hade baptistvännerna i Hjo anordnat ett möte för undertecknad och sångarevangelisten Ludv. Gustafson i sin rymliga lokal.« • Huskvarna (Småland). I en konferens en lördag och söndag i maj 1936 deltog Ludvig tillsammans med flera predikanter. • Jönköping (Småland). I Stora missionshuset hölls söndagen den 15 september 1935 en konferens med många talare. »Broder Ludvig Gustafson predikade Kristus med sång«. I samma lokal hölls ett liknande möte i slutet av september 1936. Även då deltog Ludvig. • Kristdala (Småland). Betelförsamlingen inbjöd till konferens den 9‒14 juni 1936. »Som talare väntas sångarevangelist Ludvig Gustafson. pastor Artur Andreasson, evangel. Anders Svensson, Anna Lööf m. fl.« • Kräklinge (Närke) ‒ Torp. Inför 1936 års konferens meddelades att »utom våra egna vittnen ha vi fått löfte om medverkan av pastor Fritz Peterson fr. Stockholm, kongomissionären Aron Andersson, sångarevangelisten Ludvig Gustafson och troligen även professor Gust. Edwards från Amerika«. Även till 1937 års Torpkonferens hade Ludvig lovat komma. • Kyrkefalla (Västergötland). I Lilla Elgarås hade »missionsvännerna, som kalla sig femöresföreningen ett större möte« i augusti 1937. I detta talade John Classon. »Bröderna C. E. Johansson och Ludvig Gustafson medverkade i mötet till stor uppbyggelse«. • Köping (Västmanland). En konferens hölls söndagen den 29 mars 1936. Där var Ludvig annonserad som talare tillsammans med bland andra John Classon.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

• Ljusfors (Östergötland). I maj 1937 firade Betaniaförsamlingen på platsen att det var tio år sedan en bönering hade bildats. Ludvig medverkade med tal och sång. • Malmbäck (Småland). En konferens hölls under pingsthelgen 1935. Som talare annonserades »missionär Bernard Johansson, sångarevangelist Ludvig Gustafson samt pastor Ernst Karlsson jämte flera evangelister«. • Mullsjö (Västergötland). I oktober 1937 hölls en evangelistvecka med ett tjugotal deltagare på Ekbackens pensionat. Baptistpredikanten O.L. Björk ledde bibelstudierna. Ludvig var också med och »fick vara oss till stor välsignelse«. • Norrköping (Östergötland). I Elim, Krogstorp, annonserades ett evangelistmöte söndagen den 3 maj 1936. Ludvig var den ende som nämndes. • Skeda (Östergötland). Ungdomsföreningen i Betlehem38 hade en konferens 1‒3 juni 1935. »Sångarevangel. Ludv. Gustafson samt församlingens sångare och musikanter jämte syskon från Betania Nykil, sjöngo och spelade med glädje och smörjelse till Guds ära.« John Classon och missionär J.E. Kaminsky predikade. Även i juni 1936 höll ungdomsföreningen en konferens. Som talare annonserades Classon, Kaminsky, Ludvig, och K.A. Skoglund. Samma sånggrupper som året innan hade sjungit och spelat »med hänförelse till Herrens ära«. År 1937 hölls för tredje gången »denna högtid första söndagen i juni månad«. »Vittnen, som tjänade, voro missionsförest. J. Classon, K.A. Skoglund, Ludvig Gustafson, Erik Johansson och J.E. Kaminsky samt platsens sångare.« • Södra Fågelås (Västergötland). En konferens hölls i Granbolets missionshus en lördag och söndag i augusti 1936. John Classon var annonserad men ersattes av Valfrid Karlsson [från Linköping]. »Ludvig Gustafson sjöng och vittnade på sitt välkända sätt vid lördagskvällens möte. Vid söndagens förmiddagsmöte sjöng han flera sånger till sin lilla orgel, som han ibland benämner sitt instrument. Vid eftermiddagens möte höll han ett litet bibelstudium med ledning av Jak. 5: 13‒20. Lider någon bland er ont, han bedje; är någon vid gott mod, han sjunge psalmer (äldr. övers.). Anvisningar i olika belägenheter. ’Det regnar än, vi fortsätta en stund till!’ Elia var en människa med samma natur som vi. Resultatet av hans bön, vilken är uttalad på en fjärdedels minut. 1 Kon. 18:36‒37.« • Tibro (Västergötland). Församlingen i Gravafors hade en konferens söndagen den 1 september 1935. »Till eftermiddagens möte samlades så mycket folk som huset kunde rymma. Både stora och lilla salen, gångarna och förstugan blevo fullsatta, ja, ut på gården stodo människor som kommit för att lyssna. Medverkande i mötet voro syster Betty Karlsson från Hjo, en broder

Det fanns flera ungdomsföreningar runt om i landet vars medlemmar var helgelseförbundare. Dessa anordnade konferenser eller enstaka möten i lokaler som tillhörde en församling inom Missionsförbundet eller Baptistsamfundet.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Pettersson från Svanvik, samt undertecknad [John Classon] och vår älsklige sångarbroder Ludv. Gustafson, vilken Gud på ett särskilt sätt fick använda att med sin trosfriska sång och sitt till hjärtedjupet nedträngande vittnesbörd i hög grad bidraga till den allvars- och himmelsmättade atmosfären i mötena.« Även 1936 hölls ett missionsmöte i Gravafors. Om detta möte skriver John Classon bland annat: »Sångarevangl. Ludv. Gustafson sjöng Herrens lov, så att våra hjärtan riktigt värmdes därvid; och platsens sångare medverkade till stämningens höjande.« Vid missionsmötet söndagen den 5 september 1937 hade ovanligt mycket folk samlats. »Med ordets förkunnande tjänade, förutom John L. Classon, syskonen Gunnar och Lilly Blåberg, Betty Karlsson samt Ludvig Gustafsson. Den senare fröjdade oss också med sin glada sång.« • Timmersdala (Västergötland). Vid ett möte i maj 1937 deltog bland andra John Classon och Ludvig. • Undenäs (Västergötland). Elimförsamlingen i Edet hade en »stilla vecka« vid månadsskiftet september/oktober 1935. Den riktade sig till HF:s västgötaevangelister. »Bröderna J. Classon och Ludvig Gustafson, vilka voro kallade att leda bibelläsningarna, stannade inför olika bibelställen.« • Vrigstad (Småland). I Vrigstad hade Helgelseförbundet ett »missions- och vilohem« ‒ Granbacken. Där hölls under hösten i flera år en evangelistvecka till vilken alla förbundets evangelister bjöds in. I oktober 1935 kom ett femtiotal. »Två gånger dagligen samlades vi till bibelstudium och bön. Under pastor Oskar Janssons ledning studerades ämnena Överflödande Nåd, Tro och Kärlek samt Församlingen, som den framställes i Guds Ord. ’Satans list och krigföring, men också hur vi skola segra över honom’ studerades under broder Ludvig Gustafsons bibelläsningar«. Det går inte att avgöra om det var någon skillnad mellan »bibelstudium« och »bibelläsning«. I augusti 1936 hölls på Granbacken en större konferens. »Den bekante sångarevangelisten Ludvig Gustafson samt flera evangelister och på sönd. sångare från Vaggeryd svarade för god och härlig sång och musik«. I en notis inför evangelistveckan i oktober 1936 nämns att »pastor Oskar Jansson från Hallstahammar även i år kommer att leda bibelstudierna« och att evangelisterna Ludvig Gustafson och Alfred Jonsson skulle medverka. Av ett referat från konferensen framgår att bibelstudierna leddes av Oskar Jansson, Alfred Jonsson och missionär Gustaf Fredberg. Ludvig Gustafson nämns inte. Inför Vrigstadkonferensen år 1937 meddelades att »pastor E. Skoglund missionärerna Thorells fr. Sydafrika, Ludvig Gustafson och Joh. Classon m. fl.« skulle tala. • Örtomta (Östergötland). En konferens hölls den 14 juli 1935. De talare som annonserades var »reseombudet Ernst Karlsson, missionär Bernhard Johansson och sångarevangelisten Ludvig Gustafson«.

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Det var vid förhållandevis många tillfällen som Ludvig framträdde som predikant under de tre år som denna uppräkning omfattar. Flera av de konferenser som nämns i ovanstående uppräkning hölls av de ombudsföreningar inom Helgelseförbundet som fanns i ett tiotal län. Ombuden hade ansvar för verksamheten på de platser där det fanns församlingar, föreningar eller grupper som samarbetade med förbundet. Antalet ombud var omkring 800 år 1935. De flesta av dessa hade organiserat sig i ombudsföreningar. I de insamlingar som Helgelseförbundet redovisade i Trons Segrar använder Ludvig signaturen »Ludvig« när han skänker pengar eller förmedlar pengar från platser som han har besökt. Av redovisningarna framgår att han år 1935 skänkte sammanlagt 500 kronor, och året därpå 150 kronor och lika mycket år 1937. Man kan också se att under en vistelse i Ångermanland andra halvåret 1934 hade han besökt ett tiotal mindre orter och då fått pengar som skulle tillfalla Helgelseförbundet.

1935 års almanacka Ludvig använde sig av Almqvist & Wiksells lilla »Almanack« för att notera var han hade befunnit sig, vem han skrev brev eller kortbrev till samt skattepliktiga inkomster och avdragsgilla utgifter (sannolikt resekostnader) som underlag till självdeklarationen. Även ett fåtal andra anteckningar förekommer. Endast två almanackor togs till vara efter hans död och de var för åren 1935 och 1946.39 Jag återkommer till 1946 års almanacka. Om de penningbelopp som nämns här multipliceras med 30 så får man en uppfattning vad de motsvarar idag med hänsyn till inflationen. Nyårsdagen 1935 befann sig Ludvig i Oslo. Hur det kom sig att han var där är oklart. Jag har endast funnit en uppgift om att Ludvig besökte Norge och den finns i Abrahamssons bok. Ludvig ska ha medverkat i »ett större möte i Drammens statskyrka« vid något tillfälle. Det är inte osannolikt att Ludvig försökte få vara med vid något tillfälle under Mangs framgångsrika kampanjer i Norge, men att det skulle ha skett under en jul- och nyårshelg är inte troligt. Det enda tillfälle jag funnit då Mangs hade möten i Drammen under trettiotalet var i juli 1934 och dessa möten hölls i ett tält, men givetvis kan ett enstaka möte ägt rum i stadens statskyrka.

Dessa almanackor förvaras hos Anders Westerberg (Skövde).

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

Under år 1935 besökte Ludvig ett nittiotal platser. Av dessa är ett tiotal sådana som han hade besökt tidigare under året. Flera besök gällde endast en dag men så många som ett tjugotal varade ungefär en vecka. Nästan på alla platser var de möten som Ludvig medverkade i ordnade av helgelseförbundare. Under sommarmånaderna var de flesta möten där han deltog större samlingar, inte sällan årligen återkommande, med flera talare. Den största för Ludvigs del var Torpkonferensen. Under resten av året dominerade de små mötena där Ludvig fick svara för både tal och sång. Ludvig var med som sångare på Malmköpings- och Tyringekonferenserna där flera av de tidigare pingstbetonade predikanterna deltog. Den 19‒25 augusti höll den fria missionsförsamlingen Tabor i Gävle en uppbyggelsekonferens. Församlingens föreståndare liksom samtliga talare hade sin bakgrund bland de pingstbetonade i Missionsförbundet. Ludvig medverkade som sångare. Märkligt nog var han, som tidigare nämnts, med på Öckerökonferensen detta år. Han var inte annonserad och något referat har jag inte funnit. Med hänsyn till hans uttalande att inte medverka i dessa konferenser torde han endast ha varit där som åhörare. Ludvigs noteringar är emellertid här svåra att tyda. Han tycks ha lämnat Öckerö på avslutningssöndagen och medverkat i ett möte i Göteborg på kvällen och fått 50 kronor som ersättning, men det kan också ha gällt en utbetalning som han fick på Öckerö. Det finns vilodagar då och då i Ludvigs schema. Ett exempel är då han skulle vara med på ungdomsföreningens möte i Skeda lördagen och söndagen den 1‒2 juni. Samma dag kom han till en familj i Tobo, som ligger strax söder om det missionshus där mötet ägde rum. Han stannade kvar i Tobo till fredagen då han tog sig till Åkerstad gård (som jag återkommer till) en dryg mil norr om Tobo. Där stannade han två dygn. I mars hade han varit i östra delen av Småland och då passade han på att besöka sin bror som var pastor i baptistförsamlingen i Hallingeberg. Han kom dit måndagen den 4:e och for vidare mot Linköping på lördagen. Ett längre uppehåll gjorde han i Ljusfors i maj. Dit kom han tisdagen den 7:e och onsdagen den 29:e reste han till Tidaholm för att vara med på möten på Kristi himmelsfärdsdag i Fridhems Kristliga Friförsamling. I Ljusfors, som ligger omkring tre mil söder om Igelfors, fanns en livaktig församling, Betania, som räknade sig som en församling inom Helgelseförbundet. Han fick emellertid ingen ersättning för detta besök så han kan ha gästat en vän på platsen. Mer går inte säga om denna »ledighet«. Ludvig hade ju sitt »hem« i Nyalund i Igelfors. Det var dit man skrev om man ville få kontakt med honom. I Nyalund var han fem dagar i

SÅNGAREVANGELIST ÅREN 1920‒1943

början av april, fem dagar i mitten av augusti samt från julaftonen till över nyår. Ludvig fick sammanlagt 1 781 kronor i ersättning för sina besök, det vill säga i snitt omkring 20 kronor på varje plats. Hans resekostnader uppgick till 346 kronor. Ersättningarna för besök vid enstaka möten var i allmänhet 10‒15 kronor, men det kunde bli så lite som en krona. På en plats fick han 10 kronor och det täckte precis hans resekostnader. Vid de längre besöken fick han oftast 30‒60 kronor. För sina framträdanden på de större konferenserna fick han följande belopp: 25 kronor på Torp, 80 kronor i Tyringe, 50 kronor i Malmköping och 100 kronor i Gävle. Ludvig skrev omkring tio kort, kortbrev och brev varje månad. De flesta var till platser som han skulle besöka. Till sin dotter Theresa skrev han enligt almanackan endast ett kort och det var i början av april.

FAMILJ OCH BOENDE ÅREN 1920‒1944

Familj och boende åren 1920‒1944 Familjen i USA Ludvig hade givetvis åtaganden mot sin hustru, Martha, och sina barn, Theresa och Samuel. Även om han inte behövde erlägga några avgifter för Marthas sjukhusvistelse, måste det finnas pengar till hennes personliga utgifter. Det var också viktigt att sjukhuset hade en kontaktperson om något inträffade som krävde en insats. Sannolikt åtog sig Gustaf Adolf Alvar att vara Marthas förmyndare. Hon var ju hans dotter (om hon var adopterad) eller fosterdotter. När Alvar avled år 1922 blev dennes son Samuel (f. 1887) förmyndare. Abrahamsson ger i sin bok endast ett fåtal uppgifter om Ludvigs två barn i USA. Han skriver att Martha och Ludvig fick en pojke och en flicka, men förväxlar födelseåren. Han nämner att andra fick ta hand om dem, och att de vistades på barnhemmet i Holredge (läs: Holdrege) samt att de tillsammans med Ludvig flyttade till Los Angeles där de fick bo i ett svenskt hem. Han skriver också att Ludvig träffade dottern i Los Angeles julen 1932, och att hon besökte Sverige 1952. Det är allt. Sonen Samuel gifte sig år 1923. Han flyttade då till en egen lägenhet. Makarna fick en son, Roy, i december 1929. Sommaren 1931 avled emellertid Samuel. Ludvig fick således inte träffa honom när han var i USA, men sannolikt sin sonson. Samuels hustru gifte om sig och var bosatt i Los Angeles. Theresa bodde kvar hos Karlsons åtminstone fram till början av 1940-talet.40 Hon arbetade under många år som stenograf på en bibelskola i Los Angeles. År 1962 besökte hon Ludvig för andra gången. Hon avled år 1984 och var då ogift.

Skild, omgift och änkeman Det kan ha varit i mitten av 1930-talet som Ludvig lärde känna den 21 år yngre sjuksköterskan Ingrid Landberg (f. 1896) som sedan april 1935 arbetade som föreståndare för ålderdomshemmet i Västra Ny norr om Motala. Hon kom från en plats utanför Linköping. Hon hade tillhört pingstförsamlingen i Ringstorp, men vilken församling hon tillhörde när hon lärde känna Ludvig har jag inte försökt att ta reda på, men det kan ha varit Filadelfiaförsamlingen i Motala som hade en utpost i Västra Ny. Mellan Ingrid och Ludvig växte en kärlek fram, men Ludvig var ju gift 40

Theresa är i folkräkningarna åren 1930 och 1940 antecknad som inneboende hos John Karlson i Los Angeles. År 1964 bodde hon kvar där.

FAMILJ OCH BOENDE ÅREN 1920‒1944

och ett förhållande dem emellan var därför inte möjligt. Ludvig tog kontakt med en advokatbyrå i Norrköping för att få reda på om det var möjligt att avsluta äktenskapet. Han fick ett positivt besked. Advokatbyrån tog kontakt med myndigheter i Michigan och fick de besked som var nödvändiga för att kunna driva ärendet vid en svensk domstol, som i det här fallet var Finspånga läns häradsrätt i Hällestad. Byrån skrev sedan följande brev i Ludvigs namn till denna domstol ‒ ett brev som Ludvig sedan undertecknade den 15 mars 1937: Enär min hustru Martha Gustafsson, född Alvar, sedan år 1905 lider av sinnessjukdom, för vilken hon vårdas å Newberry State Hospital […], samt skälig förhoppning om hennes varaktiga återställande till hälsan ej finnes, får jag härmed vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å henne med yrkande att Häradsrätten måtte döma till äktenskapsskillnad i vårt äktenskap. Vi hava inga barn och ingendera av oss har förut varit frånskild. Jag får vidare framhålla, att jag sedan mera än 10 år tillbaka är svensk undersåte med hemvist i Sverige, sedan 1923 i Regna församling, Östergötlands län, att min hustru är amerikansk medborgare, att hennes förmyndare är Sam Alvar […] Michigan, att denna stämning kommer att delgivas med nämnde Sam Alvar, samt att jag till stöd för min talan åberopar 11 kap 13 § Giftermålsbalken41 samt 6 kap 2 § i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap m. m., sådant sistnämnda lagrum lyder enligt lag den 23 mars 1934. […]

Ärendet behandlades vid häradsrättens sammanträde den 18 november. Ludvig och Martha företräddes av juridiska ombud. De skriftliga dokument som presenterades var bland annat läkarutlåtande om Marthas sjukdom och att hon och Ludvig var gifta. Häradsrätten dömde »till äktenskapsskillnad mellan makarna Gustafson«. Domen vann laga kraft den 8 december. Redan onsdagen den 26 januari 1938 vigdes de borgerligt i Motala. I Statistiska Centralbyråns utdrag ur vigselboken i Västra Ny har någon med blyerts skrivit in »Helgelseförbundet« efter Ludvigs namn och »Pingströrelsen« efter Ingrids namn. Ludvig uppger i sin stämningsansökan att han och Martha inte hade några barn och att de inte var frånskilda. Dessa uppgifter behövde inte ha lämnats eftersom de inte påverkade domstolens ställningstagande. Den advokatbyrå som Ludvig hade anlitat förde in uppgiften på eget initiativ och kanske utan att ha frågat Ludvig, som måhända inte läste igenom brevet ordentligt innan han skrev på. Theresa var inte adopterad av makarna Dora och John Karlson i Los Angeles, utan var vid folkräk-

»Är ena maken sinnessjuk, har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.«

FAMILJ OCH BOENDE ÅREN 1920‒1944

ningarna år 1930 och 1940 antecknad som inneboende hos dem. Jag har inte funnit några uppgifter som indikerar att hon skulle vara adopterad av någon annan.42 Om Ingrid var införstådd med Ludvigs beslut att begära skilsmässa är oklart. Skilsmässa på de grunder som gällde för Ludvig betraktades som synd inom Pingströrelsen, och det samma gällde Ingrid i och med att hon gifte sig med honom. Ludvig hade uppenbarligen inte denna uppfattning. Ingrid kan ha valt att lämna sin församling och förhålla sig till församlingsgemenskap på samma sätt som Ludvig gjorde. Abrahamsson skriver att Ludvig gifte om sig år 1938 och att »hans första fru hade dött efter sin långa sjukdom«. Abrahamsson kan helt enkelt ha utgått ifrån att så måste ha varit fallet. Hade han känt till skilsmässan, men inte ville skriva om den, så kunde han ju valt att tidigare i skriften nämna om att Martha avled efter många års sjukdom. I och med giftermålet slutade Ingrid att arbeta för att försörjas av Ludvig. De bosatte sig i Västra Ny församling men flyttade i april 1940 till Brunneby församling med Borensberg som centralort. Denna ligger mellan Linköping och Motala. De fick hyra en lägenhet i ett hus cirka tre kilometer sydost om Borensberg (Lövsäter på Visselmyra gård). I maj 1942 flyttade de till Älvestad församling och där till en villa (Lövsborg) i Älvan som ligger cirka 9 kilometer söder om Borensberg. Denna villa hade Ludvig köpt. Den låg i närheten av Älvans järnvägsstation. Anledningen till att de bosatte sig i Älvan var nog att Carl Wedin och hans hustru bodde där. Det var ungefär en kilometer mellan husen. Den 11 december 1943 avled Ingrid på grund av »brusten blindtarm«.43 Jordfästningen »enligt frikyrklig ritual« ägde rum den 19 december. Officiant var Venzel Nilsson, pastor i pingstförsamlingen i Linköping. Ludvig hade tagit kontakt med honom. Venzel Nilsson skriver i sin dagbok: Reste med tåget kl. 11 till Älvan för att vara med på syster Ingrid Gustafsons begravning. Jordfästningen hölls i Älvans missionshus kl. 2. Det var en gripande begravning. Jag hade känslan av, då jag talade i samband med jordfästningen, att det var mera uppbyggelsestämning än begravningsstämning. Vid graven [vid Älvestads kyrka] talade flera stycken. Sist lyste jag frid över stoftet. Efteråt samlades vi åter i missionshuset där kaffe bjöds. Flera tal

Jfr s. 63 om att Ludvig år 1944 uppgav att han inte hade några bröstarvingar, samt s. 62 om att han år 1933 uppgav att han hade en dotter. 43 Varken i dödsannonsen eller i notiser om dödsfallet och jordfästningen i Östgöta Correspondenten nämns någon församlingstillhörighet om Ingrid. I Evangelii Härold och i Trons Segrar finns inga annonser eller notiser om dödsfallet.

FAMILJ OCH BOENDE ÅREN 1920‒1944

höllos bl.a. av missionsföreståndaren Classon fr. Helgelseförbundet. Senare bjöds på middag i br. Gustafsons hem.

I Linköpingstidningen Östgöta Correspondenten omnämndes jordfästningen och av texten framgår att »i stället för en minnesgärd av blommor upptogs enligt den avlidnas önskan ett missionsoffer«. En av Ingrids systrar var missionär i Indien och det var till henne som pengarna gick. Ludvig skickade in tio kronor till Helgelseförbundets mission, vilka redovisades i Trons Segrar i februari 1944 där det står: »av Ludv. Gustafson vid Ingrids begravning 10 kr.«44 Abrahamsson skriver att Ludvig »1948 förlorade sin andra hustru efter ett tioårigt lyckligt äktenskap«. Detta är alltså fel. Det var sin första hustru, Martha, han förlorade 1948. Med Ingrid var han gift i sex år. Efter julhelgen sålde Ludvig Lövsborg till en hemmansägare i Älvestad. Denne var änkeman sedan år 1938. Han flyttade emellertid inte från sin gård till Lövsborg utan hyrde ut villan till en syster och svåger till Ingrid. De flyttade in i början av januari 1944.45 Huset hade ett kök samt ett större och ett mindre rum. Enligt kyrkobokföringen lämnade Ludvig och hans två släktingar villan i november, och den före detta lantbrukaren flyttade in tillsammans med en hushållerska. Släktingarna flyttade till Askeby utanför Linköping. Ludvig hade nog lämnat Lövsborg redan i januari och fått en sängplats hos makarna Wedin. Syftet med hans anmälan i november till pastorsexpeditionen att han flyttat var nog att han behövde vara skriven i någon av Svenska kyrkans församlingar. Han besökte troligen inte Wedins mer än ett par gånger per år. Något eget hem hade han inte längre.

Venzel Nilsson hade tillträtt som föreståndare för Sionförsamlingen i Linköping i mars 1937. Hans företrädare var Tobias Fasth som Ingrid kände väl. Ingrid torde ha besökt församlingens möten vid flera tillfällen och kände kanske en viss samhörighet med församlingen. 45 Systern hette Marta Elisabet (f. 1894). I den första lokal som pingstförsamlingen i Linköping (Sion) disponerade fanns en stor bonad (2 m x 1,5 m) på väggen bakom estraden. På bonaden hade Marta broderat orden »Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopshögtid«. Marta bodde då i Ringstorp. Hon tillhörde inte församlingen i Linköping.

DE SISTA TJUGO ÅREN

De sista tjugo åren Efter Ingrids död tycks Ludvig ha dragit in på sina framträdanden som sångarevangelist. Men under åren 1946‒1951 förekommer hans namn i Evangelii Härold igen. Det hade inte hänt sedan år 1935. I detta kapitel redovisas vilka platser det gällde. Jag nämner också de uppgifter om besök han själv har lämnat i sin almanacka för år 1946. Här tas också upp Ludvigs boende.

1946 års almanacka År 1946 fyllde Ludvig 71 år. Större delen av första halvåret tillbringade han i Ukna församling i Kalmar län, och där på gården Snötomta som jag återkommer till. Fram till den 1 juli gjorde han endast åtta besök på sammanlagt omkring 40 dagar på olika platser där han medverkade i möten. De flesta av dessa hade anknytning till Helgelseförbundet. Två var baptistförsamlingar som samarbetade med Örebro Missionsförening. Han deltog inte i Torpkonferensen detta år, han var »hemma« på Snötomta. Möjligen hade han drabbats av något som gjorde att han tvingades begränsa sitt resande. Under andra halvåret medverkade han i möten på ett tjugotal platser. Några av dessa besökte han mer än en gång. Han var med (och annonserad) både på Hönökonferensen och på Malmköpingskonferensen. Den 9‒14 oktober höll pingstförsamlingen Östermalms fria församling, Stockholm, sin årliga höstkonferens i Fenixpalatset. Ludvig hade kallats som sångare. Ett av söndagens möten hölls i Konserthuset. Ludvig torde ha fått tillfälle att sjunga där. I ett längre referat från konferensen kan man läsa att »ett uppskattat inslag i konferensen var broder Ludvig Gustafsons originella och rättframma sång. Han sjöng gamla härliga läsarsånger till concertina«.46 Ludvig fick så mycket som 200 kronor för sin medverkan. Lördagen och söndagen den 26‒27 oktober höll baptisterna och pingstvännerna i Nynäshamn en »döparkonferens«. Dit var Ludvig kallad ‒ någon därifrån kan ha varit med på konferensen på Östermalm och ville se och höra honom på döparkonferensen. Efter denna deltog han under den vecka som följde i pingstförsamlingens möten. Han fick 70 kronor för tiden i Nynäshamn. Mellan dessa båda konferenser hade han varit i Norsholm, Älvan och Snötomta (de sammanlagda reskostnaderna var omkring 50 kronor). Redan i slutet av november var han tillbaka i Nynäshamn för att medverka i baptistförsamlingens möten under en veckas tid. De flesta av de övriga

46Evangelii Härold 24/10 1946.

DE SISTA TJUGO ÅREN

församlingar han besökte under andra halvåret hade en koppling till Helgelseförbundet. Endast vid två tillfällen under år 1946 besökte han Älvestad. Det var den 25‒30 april och den 18‒20 oktober. Julen tillbringade han på en gård utanför Norrköping, Kättsäter, hos två bröder och deras familjer. Bröderna arrenderade gården. De var helgelseförbundare. Sammanlagt fick Ludvig cirka 1 350 kronor som ersättning för sina besök, det vill säga i snitt omkring 35 kronor per besök mot 20 kronor år 1935. Prisnivån hade ökat med 50 % sedan år 1935 ‒ beloppen i detta avsnitt ska således multipliceras med 30 vid en jämförelse med dagens prisnivå. Han fick 125 kronor på Hönökonferensen och 50 kronor på Malmköpingskonferensen. Ludvigs resekostnader under år 1946 uppgick till cirka 245 kronor.

Några uppgifter om möten åren 1944‒1950 Den första uppgiften i Trons Segrar om Ludvig efter Ingrids begravning är från ett möte i Boden den 24‒25 februari 1944 då ungdomsförbundet Klippan höll årsmöte. Vid detta tillfälle var missionsföreståndare Classon med. Han kan ha föreslagit ungdomsförbundet att även kalla Ludvig. Ludvig är annonserad i Evangelii Härold som sångare vid en bibelstudievecka i pingstförsamlingen i Strömsund, nio mil nordost om Östersund, 25‒29 juni 1947, samt i Jämtlandskonferensen 1‒6 juli som anordnades av pingstförsamlingen i Östersund. Den kände sångaren Einar Wærmö deltog de tre första dagarna. De övriga tillfällen i Evangelii Härold då hans namn nämns gäller annonser om Malmköpingskonferensen. Han deltog i Malmköpingskonferensen år 1947. Den ende av de tidigare pingstbetonade pastorer som annonserades som talare var Paul Edman. Ludvig var även med i konferensen året därpå liksom år 1949 då Frank Mangs var en av talarna. Sista Malmköpingsköpingskonferensen tycks ha hållits år 1951. Det var den tjugotredje i ordningen. Ludvig var med. Ingen av talarna hade tillhört de pingstbetonade. I Björkfors i södra Östergötland ordnade missionsförsamlingen på platsen stora möten vid pingsthelgen under flera år på 1950-talet. Tre år i rad (1950‒1952) var Ludvig där. Han annonserades tillsammans med två eller tre andra predikanter. Dessa var i allmänhet från Östergötlands Ansgariiförening (Svenska Missionsförbundet). En av ungdomarna i pingstförsamlingen i Björkfors var med på dessa möten. Hon har berättat att hon inte minns att Ludvig predikade, men kommer ihåg att han varje år sjöng sången »Varför bygger du Noa en båt …«.

DE SISTA TJUGO ÅREN

Hösten 1953 ‒ han var då 78 år gammal ‒ medverkade Ludvig med sång i en av Helgelseförbundet anordnad ungdomssamling i Vaggeryd med flera hundra deltagare. Abrahamsson skriver att hans sång bidrog till att »samlingen blev en av de andligt sett starkaste och mäktigaste vi varit med om«.

Boendet Från hösten 1944 och fram till sommaren 1954 bodde Ludvig under längre eller kortare tid av året hos tre familjer på landsbygden. Vi ska nu se närmare på detta. Ett problem är att flera uppgifter om tidpunkter om när han var hos dessa familjer är motstridiga ‒ inklusive de ovan nämnda årtalen 1944 och 1954. Som framgår av Ludvigs almanacka från år 1946 tillbringade han i stort sett hela första halvåret på Snötomta gård. Gården hade ägts av Albin Ferdinand Karlsson (1874‒1944), som var född i Ukna ‒ en socken som ligger 25 kilometer sydost om Åtvidaberg. Albin hade utvandrat till USA våren 1893. Året innan hade han låtit döpa sig och blivit medlem i Ukna baptistförsamling. I USA gifte han sig, men förlorade sin hustru i barnsäng, och några dagar senare även det tvillingpar som hon hade fött. Han återvände till Sverige, men reste tillbaka till Amerika efter ett år och bosatte sig i Decorah i Iowa (omkring 30 mil väster om Milwaukee). Tiden som följde blev lyckosam. Han lärde känna Hilma Gerdin (1879‒1962) som han gifte sig med år 1902. Hennes familj hade hösten 1882 emigrerat till USA. Albin startade en cementvarufabrik, ett företag som blev framgångsrikt. När Albin och Hilma med tre barn återvände till Sverige hösten 1907 kunde Albin förvärva den stora gården Snötomta i Ukna ‒ arealen var 791 hektar. Han kom att betyda mycket för baptismen i bygderna kring Ukna. På en tomt cirka ett tunnland stor i närheten av mangårdsbyggnaden låg en skolbyggnad och en slöjdstuga. Albin lät bygga om skolhuset till ett kapell (»bönehus«) med ett bostadsrum. I ett testamente som makarna upprättade år 1928 skulle tomten och de två byggnaderna och uthus tillfalla Ukna Baptistförsamling efter deras död. På gården höll Albin söndagsskola och möten, först troligen i mangårdsbyggnaden och när ombyggnaden var klar, i bönehuset. I parken hölls också missionsmöten varje midsommar. Predikanter och missionärer som behövde vila och avkoppling kunde få bo en tid på Snötomta. Everence Jakobsson, dotterdotter till Hilma och Albin, har berättat att hennes mamma tyckte att gästerna hade det alltför bra.

DE SISTA TJUGO ÅREN

Hilma födde sju barn varav sex överlevde födseln: Carl Artur Gordon (1902‒2003), Florence Kristina (1904‒2000)47 och Earl Staddort Agrim (1906‒2000) ‒ alla födda i USA ‒ samt Karl Alvin Paul (1909‒2000), Vega Linnea (1912‒1972) och Mildred Albina (1914‒2002) ‒ alla födda i Ukna. När Ludvig bodde på Snötomta år 1946 levde inte Albin längre. Hilmas måg Gustav Sjöberg, gift med Mildred, hjälpte henne med allt vad det innebar att sköta gården som delvis var utarrenderad. Snötomta var en av de tre gårdar som Ludvig gästade åren 1944‒1954. De andra två var Åkerstad gård (idag: Håckerstad) i Skeda söder om Linköping vilken ägdes av Albins son Carl Carlsson samt Stens gård i Loftahammar (vid Östersjön tre mil sydost om Ukna) som ägdes och brukades av den ovan nämnde Gustav Sjöberg från år 1950. Den mark som Carl Carlson ägde omfattade 300 hektar åker, ängsmark och skog. Magnus Carlsson, son till Carl, har berättat om Ludvigs vistelser på Åkerstad. Första gången då denne vistades där under en längre tid var vinterhalvåret 1944/1945. Året därpå var han på Snötomta, men de fyra följande åren tillbringade han den mörka delen av året på Åkerstad. Ludvig kom till Åkerstad när det blev dags att börja elda i kakelugnarna. Han tog självmant på sig uppgiften att bära in ved och hålla fyr. När eldningssäsongen var slut bröt han upp. Han åt tillsammans med familjen och vid slutet av frukosten citerade han en bibelvers och bad en bön. Carl ordnade gudstjänster på gården på söndagskvällarna under vinterhalvåret och då kunde det hända att Ludvig sjöng någon sång. Han predikade inte, men framförde gärna en liten berättelse eller avlade ett kortare vittnesbörd. När Carl år 1950 installerade centralvärme tyckte nog Ludvig att han inte hade någon uppgift längre. Everence Jakobsson har berättat att den 21 december 1950 kom Carl tillsammans med Ludvig till Snötomta. Carl skulle dit för att jaga. Kanske var det för att Ludvig skulle »bosätta« sig en tid på Snötomta som han slog följe med Carl. Abrahamsson skriver våren 1954 att Ludvig hade »haft sitt stamlokus under senare år« på Snötomta. Från 1950 vistades Ludvig tidvis också på gården Sten. Vi kan förutsätta att Ludvig åtminstone under flera år efter Ingrids död gjorde besök i församlingar och på konferenser under de perioder som han vistades på Snötomta, Åkerstad och Sten. Vi förflyttar oss nu till Västkusten.

Everence Jacobsson är dotter till Florence. Av Everence har jag fått uppgifter om familjen samt om Snötomta och Sten. Hon berättar dessutom om sin morfar i sin makes, Per-Olof Jacobsson, bok från 2018: Mission för hela livet. Sverige, Kongo och Rwanda s. 11‒12.

DE SISTA TJUGO ÅREN

Bland medlemmarna i missionsförsamlingen på Hönö fanns det i början av 1940-talet »ett behov av det andliga livets fördjupande«. De hade en önskan att ordna en konferens i Öckerökonferensernas efterföljd ‒ som dessa hade varit under 1920-talet. Under en vecka i juli 1945 förverkligades denna önskan. Tält förhyrdes, mat och logi ordnades. Tillslutningen var stor. Konferensens ledare var Pastor Paul Edman och tillsammans med honom förkunnarna Arvid Bergstam, Karl Sjöberg, Rudolf Pettersson, Frank Mangs m. fl.48

En som gladdes över detta initiativ var Ludvig. Hönökonferensen blev årligen återkommande och Ludvig var en trogen deltagare. Det kan ha varit vid denna första konferens som Ludvig träffade Olga och Leonard Westerberg från Mölndal för första gången. De blev nära vänner. Leonard var förman på ett pappersbruk. Han och Olga var medlemmar i missionsförsamlingen i Mölndal. Leonard avled 1951. När Ludvig träffade Olga under Hönökonferensen sommaren 1954 kan hon ha föreslagit Ludvig, som då var 79 år, att han skulle flytta till den villa hon ägde i Mölndal och där hon bodde tillsammans med två av sina döttrar, Karin (f. 1905) och Linnéa (f. 1918). Adressen var Forsåkersgatan 57. Det bestämdes så och före inflyttningen lät Olga installera en vattentoalett, en modernitet som huset inte hade haft tidigare. Detta har Anders Westerberg (f. 1946) berättat. Han är son till Olga och Leonards äldste son Gösta. Anders minns mycket väl Ludvig. När Theresa kom till Sverige för andra gången ‒ år 1962 ‒ var hon och Ludvig på besök hos Anders far och mor. Då fick Anders tillfälle att samtala med Theresa på engelska. Anders har bevarat ett fotografi från Forsåkersgatan 57. Det är med all sannolikhet från Ludvigs 80-årsdag ‒ blombuketterna är många. Anders har också en inspelning där Ludvig sjunger delar av »O store Gud« på ett band. Den är gjord i Olga Westerbergs hem. Givetvis kan Ludvig även efter flyttningen Ludvig omkring år 1960. till Mölndal besökt Snötomta, Åkerstad och Från Lars-Olof Johansson. Sten för en kortare eller en längre tid.

48 Hönö missionsförsamlings årsberättelse 1945.

DE SISTA TJUGO ÅREN

Naturvännen Det betydde mycket för Ludvig att få vistas på landet, inte minst på grund av han var mycket intresserad av fåglar. Om detta berättade han för Stig Abrahamsson: Hemma på Snötomta, där Gustafson haft sitt stamlokus under senare år, har han en hel del fågelholkar uppsatta i träd och på husväggar, och där följer han vår efter vår sina små vänners förehavanden med stort intresse. Han berättar nästan med ett barns förtjusning och inlevelse om både idyllen och tragiken, som han upplevt på nära håll i fågelvärlden. Ibland händer det, att han måste gripa in, då han tycker, att hans små skyddslingar behandlar varandra illa. Så hände det våren 1952, berättar han, att han en morgon satt i fönstret och såg, hur en göktyta höll på att plocka ut ur en fågelholk allt det, som en talgoxe förut hade fört dit för att bygga sitt bo. Nu tyckte Gustafson det gick för långt. Han hämtade sitt salongsgevär och befriade talgoxarna från inkräktaren. Talgoxarna flyttade emellertid till en björk i närheten, där de byggde sitt bo. Snart låg nio ägg i boet. Men så en dag kom den andra tragedien. Alla äggen var utrivna och boet förstört, då Gustafson skulle se till sina små vänner i björken. »Då kokte de’ i mej«, bekänner han. En andra göktyta, som sågs i närheten av björken fick sätta livet till på kuppen. Sedan blev det lugnt, och talgoxarna började lägga ägg i den första holken igen. (A:92f)

Magnus Carlsson minns att Ludvig satte upp fågelholkar även i Åkerstad. Ludvig hade en kikare och ett mikroskop vilket han använde för att studera växter och insekter mer i detalj. Everence har ett fotografi där hon och Ludvig sitter i en backe på Snötomta. Ludvig har med sig sin kikare. Denna kikare finns bevarad och finns idag hemma hos Lars-Olof Johansson i Täby. Lars Olof är dotterson till Olga och Leonard Westerberg. På den tomt som tillhörde fastigheten på Forsåkersgatan i Mölndal fanns ett hönshus. På detta satte Ludvig upp en fågelholk som han hade tillverkat själv. Holkens ena sida bestod av en glasruta så att man kunde se in. Han bad till Jesus att en rödstjärt skulle flytta in där. Så skedde och det berättade Ludvig om i Missionskyrkan. En kvinna tyckte att det kunde man väl inte be Jesus om, men Ludvig menade att det kunde man göra. Lars-Olof Johansson bodde på fem minuters gångavstånd från det hus där Ludvig bodde. Han har bland annat berättat att Ludvig på den bergiga tomten hittade en död sparvhök i en skreva. Lars-Olofs moster Linnéa lät stoppa upp fågeln till Ludvigs glädje. Idag finns den hemma hos Lars-Olof. Ludvig var noga med att sköta sin kropp. »Den kalla avrivningen och en stunds gymnastik på morgonen är obligatorisk.« En stärkande pro-

DE SISTA TJUGO ÅREN

menad varje dag var viktigt. Enligt Magnus Carlsson lyfte han benen rakt ut och högt framför sig på dessa promenader, och kallades därför av arbetarna på gården ibland för Tuppen. Ludvig var också noga med sina »regelbundna vilostunder, då han lägger sig på rygg och somnar inom fem minuter, även om en evangelistkamrat sitter och knackar på skrivmaskin ett par meter från sängen. Men tidigt vill han i säng. Inga långa språkstunder efter mötena«.

EKONOMI

Ekonomi Ludvig hade sannolikt haft relativt goda inkomster under sina år på Amerikas västkust. I Los Angeles ska han ha byggt en »liten villa«, men han hade inte haft pengar för att fullfölja bygget och hans vänner drog sig för att låna honom det han behövde. Han kan ha haft ett banklån som inte banken ville utöka och blev därför tvungen att gå till en ockrare och betala 8 % ränta. För att hålla räntekostnaden nere tycks han ha fått minska sina utgifter och kanske arbeta extra. Hur som helst blev han så småningom skuldfri. Ludvig flyttade aldrig in i denna villa, inte heller hans barn. När Ludvig kom hem till Sverige från USA hösten 1933 skrev han (eller lät någon utforma) ett testamente, som är daterat den 21 november 1933. Av detta framgår att han ägde en fastighet nära Downtown i Los Angeles. Troligen är detta hus det som han lät bygga enligt ovan. Huset var sannolikt uthyrt. Det »övervakades« av två av hans vänner.49 Av formuleringen i testamentet får man intryck av att fastigheten inte var belånad. I testamentet skriver Ludvig att fastigheten skulle »tillfalla min dotter Theresa Gustafsson«, och att om hon skulle »före min död ingå äktenskap äger hon rätt att vid äktenskapets ingående taga nämnda fastighet i besittning«, en uppgift som inte hörde hemma i ett testamente.50 De som bevittnade testamentet var Ester och Valfrid Karlsson i Linköping. Valfrid var, som har framgått tidigare, predikant inom Helgelseförbundet. Alla tillgångar liksom fastigheten i USA i det fall Theresa avled före Ludvig skulle tillfalla Helgelseförbundet. Enligt svensk lag var Martha och sonsonen Roy arvsberättigade; Ludvig torde således inte ha informerat den som formulerade testamentet om hustruns eller pojkens existens. En klausul i testamentet föreskrev följande: »Åt Helgelseförbundets styrelse anförtror jag att ordna med en enkel begravning, som jag önskar skall vara frikyrklig, och att lämna skälig ersättning åt den eller

Dessa var Wilfrid Wallenius och Mauritz Peterson. Wallenius bodde ca 25 km sydost om fastigheten vid Union Place. Mauritz Petersson (f. 1879 i Sverige) bodde endast några hundra meter nordost om fastigheten. Han var snickare/timmerman. och hade kommit till USA 1898. Han avled omkring år 1950 under ett besök i Sverige. 50 Att Theresas efternamn är felstavat indikerar att Ludvig inte skrev testamentet och att han inte läste igenom det, men det kan finnas andra förklaringar.

EKONOMI

de som eventuellt komma att få ha arbete eller besvär med mig före min död.«51 Vi ska nu se något på Ingrids och Ludvigs inkomster och förmögenheter. Ingen av dem hade ärvt några nämnvärda penningbelopp efter sina föräldrar utan det som de ägde hade de sparat ihop själva. Ingrid blev sjuksköterska år 1923 och hennes lön kan ha varit 900 kronor om året plus mat och husrum. År 1937 då hon lämnade sin tjänst kan kontantlönen ha varit 1 300 kronor. Det kapital hon hade när hon avled i december 1943 ‒ drygt 2 000 kronor innestående på bankkonton ‒ hade hon sannolikt sparat ihop under åren 1923‒1937.52 Ludvig hade troligen inga löneinkomster utöver det han fick som sångarevangelist. År 1930 var hans årsinkomst 1 000‒1 100 kronor efter avdrag för resor, och han hade en förmögenhet på 4 000‒5 000 kronor.53 År 1935 var inkomsten 1 450 kronor och förmögenheten hade växt till cirka 6 000 kronor, kanske för att USA-resan hade gett ett ekonomiskt överskott. Den enda uppgift om hans lön efter år 1935 är för 1946 då den uppgick till cirka 1 100 kronor efter avdrag för resor. Om hans »passivitet« under första halvåret berodde på sjukdom och vi antar att han skulle ha haft samma inkomst under detta halvår som under andra halvåret (så när som på det höga arvodet i Gävle), så hade nettoinkomsten under hela år 1946 varit cirka 1 600 kronor, eller knappt 1 100 kronor i 1935 års prisnivå. Han hade fyllt 71 år och hade förmodligen börjat dra ner på resandet. Ludvig hade blivit pensionär år 1942 men den pension han fick var liten. Från år 1948 ökades den och var omkring 1 000 kronor per år. Till detta belopp ska läggas cirka 400 kronor i ränteinkomster. Vid Ingrids död hade hon och Ludvig tillsammans en förmögenhet på omkring 13 000 kronor utöver lösöret, varav värdet av fastigheter uppgick till 2 900 kronor.54 Ingrids andel av detta var enligt ovan cirka 2 000 kronor och Ludvigs andel skulle således ha varit cirka 11 000 kronor. 51

Testamentet var sannolikt ogiltigt med hänsyn till de laglotter som hustrun och dottern hade rätt till. Detta är troligen skälet till att testamentet 19/2 1964 granskades av Askims och Mölndals domsagas häradsrätt, som beslöt att arvingarna skulle delges testamentet och göras uppmärksamma på att om de ansåg det »ogillt«, väcka »klandertalan« inom sex månader. Ingen opponerade sig emellertid. ‒ Helgelseförbundets styrelse kunde ha avstått från sin arvslott om den inte ville ta ansvar för den eventuella vården av Ludvig och hans begravning. 52 Ett rimligt sparande kan ha varit 10 % av kontantlönen. Med en ränta på 3 % skulle hon då ha haft 2 000 kr på kontot när hon gifte sig 1938, och 2 400 kr i december 1943 (om hon inte tog ut några pengar). 53 Beloppen är hämtade från 1930 års folkräkning. 54 Fastigheterna bestod av Lövsborg (taxerad till 2 500 kr) och två mindre tomter i Älvestad (taxerade till sammanlagt 400 kr). Lösöret värderades till ca 1 600 kr.

EKONOMI

Skulderna vid bouppteckningen uppgick till 840 kronor, varav 800 kronor var begravningskostnader.55 Ingen av makarna hade någon enskild egendom, varför (om vi bortser från lösöret) arvet skulle fördelas så att Ingrids arvingar (åtta syskon) fick hälften och Ludvig hälften. Det antecknades att Ludvig inte hade några bröstarvingar, vilket inte ju var korrekt. Sannolikt avstod Ingrids arvingar den del av arvet som Ludvig hade ägt ‒ vid hans död är nämligen Ingrids arvingar upptagna som dödsbodelägare. Ingrids släktingar fick troligen ta det de ville av boets lösöre utom det lilla som Ludvig behövde; han planerade inte att ha ett eget hem i fortsättningen. Ludvig kan således i december 1943 haft en förmögenhet på 11 000 kronor, att jämföras med 6 000 kronor år 1935. Det är inte troligt att han kunde lägga undan något under de sex år han var gift. Snarare var han nog tvungen att öka inkomsterna något eftersom han även skulle försörja Ingrid. En förklaring till ökningen skulle kunna vara att han sålde sitt hus i Los Angeles och gav Theresa en andel av köpeskillingen och behöll, säg 4 000 till 5 000 kronor för egen del.56 Carl Karlsson på Åkerstad hade gått i borgen tillsammans med två andra personer för ett lån som en av hans släktingar hade tagit för att kunna göra en investering i sitt företag. År 1950 kom emellertid släktingen på obestånd. Investeringen hade inte längre något värde och lånet måste lösas. Det visade sig då att den ene av de två andra borgenärerna hade avlidit och den andre saknade tillgångar, varför Carl blev ensam betalningsansvarig för en ganska stor summa pengar. Han lyckades få fram de pengar som krävdes. En av dem som hjälpte Carl var Ludvig och i februari fick han låna 5 000 kronor av Ludvig mot en revers. Räntan sattes till 4 %. Efter arvsskiftet år 1944 hade enligt ovan troligen Ludvig ett sparkapital på omkring 10 000 kronor, vilket motsvarar drygt 220 000 kronor i dagens penningvärde. Med hänsyn till hans inkomster och utgifter så hade han en buffert som motsvarade mer än fem års bortfall av inkomst. Förmodligen var detta en trygghet som han inte ville vara utan. Det var inte ovanligt att löntagare som var medlemmar i de församlingar som Ludvig kom i kontakt med gav »tionde«, det vill säga skänkte 55

Kostnaden för begravningen motsvarar ca 24 000 kronor idag med hänsyn till inflationen. 56 Här kan nämnas att Ludvig troligen köpte villan i april 1942, samt att han omkring månadsskiftet april/maj 1942 gjorde två insättningar på sammanlagt 2 500 kr på ett nyöppnat bankkonto på Klockrike och Brunneby Sparbank. Han satte in ytterligare 1 700 kr i februari 1943. Jag har inte gjort någon ansträngning för att bringa klarhet i försäljningen av huset i Los Angeles eller i här nämnda transaktioner.

EKONOMI

tio procent av sin inkomst till kristlig verksamhet. Denna princip tillämpade han inte. Han menade att allt han hade tillhörde Gud. Jag tycker det är enklast att lägga fram pengarna för Gud, när jag får några och fråga honom, vad han i varje särskilt fall vill, att jag skall göra med dem. Och för min del tycker jag, att det är svårare ibland att ge en krona för t.ex. ett upprops skull än att vid ett annat tillfälle ge hundra kronor, när Gud ger direkt anvisning om den saken. Vårt givande får inte heller bli en känslosak, utan det måste bli fråga om vad Gud vill. (A:96f)

Det är möjligt att det förhållandet att han hade testamenterat sin kvarlåtenskap till Helgelseförbundet gjorde att han ansåg att han kunde ha kvar sitt sparkapital så länge han inte fick en uppmaning av Gud att göra något annat. Vid hans död skulle de ju gå till Helgelseförbundets verksamhet.

SÅNGAREN OCH LIVGIVAREN

Sångaren – livgivaren Ludvig hade ett bra minne och lärde sig omkring 400 sånger utantill, de flesta hade tre eller fyra verser men åtskilliga äldre sånger kunde ha upp till femton verser. Många av sångerna han sjöng var skrivna av kända sångförfattare på 1800-talet som Oscar Ahnfelt (1813‒1882), andra var enkla läsarsånger, ofta med texter till kända melodier. Några av de sånger som ingick i hans repertoar hade han lärt sig i sin ungdom. En av dessa är en sång som han som nyfrälst hörde i Lotorps metodistförsamling, som han sannolikt besökte tillsammans med sin husbonde. Man sjöng en vers och sedan en kör (eller ett omkväde). Kören sjöngs flera gånger. Ludvig tyckte, förmodligen långt senare att kören inte anknöt så bra till versen. Han kompletterade därför sången med tre verser. Denna sång sjöng han sedan ganska ofta. Melodin är inte känd. Sångtexten lyder: Så älskade Gud världen, Att han gav ende Sonen, Att den som tror på honom, Skall hava evigt liv. Låt frälsningsvagnen rulla! Låt frälsningsvagnen rulla! Låt frälsningsvagnen rulla, Att mången själ blir frälst. Det var hungersnöd på jorden, I Egypten fanns kornboden Och Faraos vagnar rulla, Att hämta Josefs släkt. Än är synd och nöd på jorden, Men i himlen dukas borden, Och frälsningsvagnen rullar, Och mången själ blir frälst. Gör därför sinnesändring, Och tro Guds evangelium, Låt döpa dig i vatten, Och Andens gåva tag.

Abrahamsson skriver att han hörde Ludvig sjunga denna sång i Fredriksbergs missionshus utanför Norrköping vintern 1953/1954. Det var väckelse i luften. Det tände i vännen Ludvig. Gång på gång sjöng vi kören tillsammans, och mellan verserna eller körerna sköt Gustafson in en pil i åhörarnas hjärtan. Han log emot publiken och sade: »Passa nu på och anmäl dig som passagerare i frälsningsvagnen i kväll«. Det fanns nog ingen helt oberörd i det mötet. (A:79)

SÅNGAREN OCH LIVGIVAREN

En sångförfattare som var ungefär jämnårig med Ludvig, var Conrad Björkman. Han har bland annat skrivit sången »Från bergets topp han blickar över staden« som Einar Ekberg har tonsatt. Vid en Torpkonferens, kanske i slutet av 1930-talet, sjöng Ludvig en av Björkmans sånger, »Det går som Herren vill«, som för övrigt var en av Ludvigs mest populära sånger. Abrahamsson skriver att »sången slog igenom« och han menade att Ludvig »sjöng loss« konferensen med denna sång. Björkman var med på mötet och tackade Ludvig för sången ‒ »jag trodde inte, att det fanns så mycket i den, fast jag själv har skrivit den.« Den melodi som användes var den som användes till »Jag vet en väg som leder«. Melodin torde vara från 1800-talet. Björkmans sångtext lyder: Det går som Ordet säger, det går som Herren vill, Om blott hans hjälp vi bida i tron och vila still’, Skall mänskor och demoner, allt skapat hjälpa till. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. Visst syns i världens vimmel allt som ett kaos blott, Ett tärningspel om själar, där ödet kastar lott. Att lösa livsproblemen din tankes kraft ej spill. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. När Daniel blev kastad i lejongropen ner, Och furstar och prelater mot honom bittert stred, Så trygg bland lejonhopen satt Daniel nöjd och still’, Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. Den Gamle utav dagar, som tusen världar styr, Han ser problemen lösta, platt intet honom bryr. Med mina små bekymmer jag hör hans hjärta till. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill.

En tredje sång i Ludvigs repertoar är en sång som hade titeln »Så helt förlåter Gud; fem trösterika bilder ur skriften«, när den publicerades i Svenska Kyrkans Missionstidning år 1913. Sångtexten är skriven av kyrkoherden Kämpe Gleerup (1871‒1923). Åtminstone två melodier användes fram till år 1955 och de återfinns i Den Svenska Psalmboken (1986) nummer 169a och 169b. Den första har jämna fjärdedelsnoter (och tre halvnoter) i två fjärdedels takt, och den andra är en folkmelodi med en inte helt lätt melodislinga. Ingen passade Ludvig, varför han skrev en egen melodi. År 1955 skrev den kände sångaren Artur Erikson (f. 1918) en melodi som blev mycket omtyckt.

SÅNGAREN OCH LIVGIVAREN

Så här sjöng Ludvig sången:57

Min synd låg mellan mig och Gud så hög som bergets kam. Den hindrade mitt böneljud att nå till Herren fram. Då kastar Gud bakom sin rygg all synden min, nu är jag trygg. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud! I havets djup min synd blev sänkt, o, evangelium! Det är, som hade Herren tänkt: Jag vill se ut ett rum, Där synd kan stängas in så väl, att aldrig mer den når din själ. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud! Mitt hjärtas svåra plågoris, som tuktade så hårt, Min synd, som jag på intet vis själv kunde driva bort, Nu fjärran är, så Skriften lär, som öster ifrån väster är. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud! Som molnen fly för solens sken och ej en sky blir kvar, Och himlen strålar klar och ren, där nyss blott töcken var, Så plånar Gud all synden ut och gör på alla sorger slut. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud!

År 1934 medverkade Ludvig vid Torpkonferensen med sång och vittnesbörd. Vid denna konferens avskildes missionär Evert Melin (f. 1907). Efter denna akt steg Ludvig fram för att sjunga en sång. Melin berättar: Det blev den mäktiga sången: »Det går som Herren vill ...!« Att se Ludvig stå där och spela och sjunga var en mäktig predikan. Då han sjungit färdigt sången, börjar han tala och avlägga ett personligt vittnesbörd. Så sjunger han

Bilden är hämtad från Lovsånger och andliga visor ‒ de mest kända och populära sångerna ur Ludvig Gustafsons repertoar (1954) s. 67.

SÅNGAREN OCH LIVGIVAREN

igen, men nu är han gripen av den Helige Ande och får sjunga helt ny text efter Andens ledning. (A:73f)

Fem år senare blev Melin tillfångatagen av rövare och blev inknuffad i ett litet, kallt och mörkt rum. Vad menade Gud med detta? Som jag låg där och både bad och mediterade […] blev det med ens ljust i rummet. Där mitt framför mig stod Ludvig Gustafson. Inte i någon ljus kostym eller skepnad ‒ utan helt vanligt klädd i en mörk kostym. Han log så gott och såg på mig med ett leende ‒ det var som om han skulle vilja säga: »Evert.« Så börjar han spela och sjunga ‒ och sjöng nu samma ord och text som på Torpkonferensen 1934. O, vilken stund. Det blev himmel på jord. Då han sjungit sången, försvann alltsammans. (A:74)

Melin blev helt förkrossad och grät i sitt inre över sin otro. Dagen därpå blev han fri och fick fortsätta sin resa. Stig Abrahamsson skriver om Ludvigs val av sånger vid de möten han medverkade i: Gud och Ludvig kommer bra överens. De har gjort upp ett avtal, de två, att det är Gud, som bestämmer och Ludvig, som lyder och följer med. Säkert skulle han kunna fylla volymer med små händelser, som exempel på Guds ledning i livets smådetaljer. Ofta har jag hört honom säga: »Se, det har Jesus och jag kommit överens om, att jag skall handla så eller så.« […]. Så kan det hända, att någon före ett möte har bett honom sjunga en viss sång, och han är inställd på att göra det, ända tills han skall börja sjunga, då sången […] glider ifrån honom och en annan sång blir levande. Det tar han som bevis på Guds ledning just då. Och han följer vinken från Gud. Gustafson har aldrig tilltalats av i förväg uppgjorda detaljerade mötesprogram. Han föredrar att improvisera under Andens ledning stund för stund. Vid ett möte, där vi var tillsammans, skulle jag tala om Jesus såsom sann Gud och sann människa. Före predikan skulle Gustafson sjunga en sång. Jag var frestad flera gånger att tala om mitt ämne för honom, så att han skulle få tag på rätta tonen. Men så beslutade jag att pröva honom på denna punkt. Var han nu ledd av Gud, då skulle han sjunga något just i det spår min predikan senare skulle gå. Jag bad också till Gud, att han skulle leda min broder rätt. Gustafson reste sig och började sjunga — och sjöng en sång, som var såsom skriven till det ord jag hade fått att läsa! (A:108f)

År 1977 skriver Frank Mangs: Då Ludvig Gustafson med sitt soliga ansikte och sin sexkantiga concertina klev upp på plattformen och började tribbla på tangenterna, så behövde han inte mer än småle för att en våg av ljus och värme skulle skölja över hela publiken. Vad var hemligheten till detta?

SÅNGAREN OCH LIVGIVAREN

Ludvig hade ingen naturlig skönhet eller charm. Han var ingen kämpagestalt med spelande muskler. Och ärligt sagt så var det inte värst mycket bevänt med sångrösten heller. Ändå verkade hans sång så, att folk både log och grät. Vad var det? Det var flera ting. Han levde så intensivt, att han hejdlöst gav sin själ åt sången. Textade tydligt och skapade både pauser och betoning efter sin egen fason. Men det fanns något mer. Där fanns följderna av den andliga upplevelse han i unga år gjorde i Kalifornien. En upplevelse, som gjorde honom till en annorlunda kristen än vad han varit förut. Annorlunda än de flesta andra kristna. Han hade blivit döpt i helig Ande och eld. Ja ännu mer: det han var skapad till, det förblev han trogen. Han var ett heligt original. Och elden från Gud, som i unga år tändes i hans inre värld, lät han förbli brinnande ända till sin död. Och Ludvig var som fisken i vattnet, då vi såg honom framför de lyssnande skarorna på havets öar utanför Göteborg. Han levde och förmedlade liv.58

Ludvig och Frank Mangs på Torp. Från Mangs bok Högst personligt del 1 (1977) sida 195.

Frank Mangs (1977), Högst personligt. Del 1 s. 154.

UPPBROTT

Uppbrott I januari 1964 skrev Ludvig ett brev till Helgelseförbundets expedition och berättade att han skulle genomgå en operation vid Mölndals lasarett och bad om förbön. Operationen lyckades men lunginflammation tillstötte och hans tillstånd försämrades succesivt. Medlemmar i familjen Westerberg vakade vid hans bädd flera nätter. På förmiddagen fredagen den 31 januari förstod man att slutet närmade sig och någon sa till honom: »Nu kommer nog Jesus med himlavagnen och hämtar dig«. Ludvig svarade att »Gud är trofast« och »lade sig till rätta och somnade stilla in«. Han var då 88 år. Stig Abrahamsson skriver i en minnesruna att Ludvig »fick vara frisk nästan in i det sista«. Han nämner också om Ludvigs insatser på Torpkonferenserna. På Torp kände vår broder sig hemma. Han trivdes med enkelheten och den andliga värmen, och han bidrog själv många gånger med sin sångarglädje, sina spontana böner och fyndiga kommentarer att skapa denna atmosfär i konferensen. […] In i sena ålderdomen fortsatte han att sjunga. Hans liv var inte utan prövningar och nöd, men under allt gick det igenom, och han fick lyfta tusende pilgrimers hjärtan med sin sång.59

Begravningsgudstjänsten hölls den 8 februari i Älvestad kyrka, där Ingrid var begravd på kyrkogården. Stig Abrahamsson var officiant. Minnestal hölls av Göte Westerberg, Rune Gustafsson (f. 1906 och son till Ludvigs bror Gustaf Leander) bosatt i Mantorp samt Helgelseförbundets ekonomichef Birger Davidsson som var bosatt i Linköping. Efter jordfästningen var det en minnesstund i Betelkapellet i Fornåsa. Betelförsamlingen tillhörde Helgelseförbundet. I Trons Segrar redovisades gåvor på sammanlagt nästan 800 kronor till förbundets mission. Ludvig efterlämnade 10 000 kronor. Kostnaden för begravningen och inskriptionen på den gravsten som var rest över Ingrid uppgick till cirka 2 500 kronor. Hans tillhörigheter var inte många enligt bouppteckningen: »Consertina 50:‒, Liten kikare 5:‒, Mikroskop 5:‒, 2 Guldringar 40:-, Böcker 10:‒, Fickur 10:‒, Väskor 10:‒, Gångkläderna 25:‒.« Summa 155 kronor. Helgelseförbundet fick ärva ungefär 7 500 kronor. Sannolikt hade han sedan år 1944 burit med sig allt han hade i en liten resväska när han tog sig mellan de olika platser där han övernattade.

Trons Segrar 22/2 1964.

Ludvig Gustafson var 45 år när han år 1920 återvände till Sverige

från USA. Han hade emigrerat dit vid 20 års ålder och i huvudsak arbetat

som maskinist. I Sverige inledde han

en ny karriär ‒ som sångarevangelist. Han blev känd som »Salige Ludvig« och framträdde i möten inom olika

trossamfund. Ludvig var ingen »stor« predikant eller sångare, men den här

skriften visar att det fanns något hos honom som tilltalade många.

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 9 ISBN: 978-91-984588-4-8

nr 9: Salige Ludvig – sångarevangelisten Ludvig Gustafson

Articles inside

Sångaren – livgivaren

Uppbrott

Ekonomi

Uppväxtåren i Regna socken

Familj och boende åren 1920‒1944

Sångarevangelist åren 1920‒1943

De sista tjugo åren

Innehåll

Tillbaka i Sverige

Åren på Amerikas västkust

Åren vid de Stora sjöarna i USA