BARN- OCH UNGDOMSÅREN 17
Änglavakt Att meta abborrar var ett stort nöje, och jag sökte varje tillfälle som gavs att vara vid ån och meta. En dag kom en sömmerska hem till oss. Hon hade sytt en kostym till mig. Den var sydd av blårandigt tyg, som mor vävt. Så fort jag fått kostymen på mig gick jag ner till ån för att meta – trots förbud. Någon meter från stranden stod en ganska stor stubbe. Jag fick för mig att hoppa ut på stubben för att bättre kunna se när fisken nappade, men jag missade och ramlade i ån. Det var ganska djupt och då jag ännu inte lärt mig simma sjönk jag till botten. Jag fick tag på stubbens rötter och lyckades komma upp på stranden. Min mössa och metspöet blev kvar i ån och flöt bort med strömmen. Det var en ganska rädd och slokörad pojke som kom hem. Den nya kostymen såg allt annat än vacker ut, genomvåt och nedsmord av dy och jord. Jag fruktade att få aga, ty då vi barn var olydiga var mamma sträng, men denna gång blev det ingen bestraffning. Glädjen över att jag var i livet fick helt dominera. En annan gång var jag tillsammans med några andra pojkar uppe på berget. Vi var på en av de lägre avsatserna och lekte krig. I stridens hetta märkte jag inte att jag var så nära stupet, jag förlorade balansen och störtade ned. Tursamt nog hamnade jag i en mycket stor enbuske, vilket gjorde att jag inte skadade mig, men jag blev ordentligt stucken av barren över hela kroppen. Ett nöje som vi pojkar tyckte mycket om var att skjuta med pilbåge. Det var ju mycket riskfullt, men det tänkte vi inte på. En dag då vi lekte krig råkade pilen från min båge träffa en av lekkamraterna, Oskar Johansson, strax under ögat och slog upp ett sår. Hur det gått till vågade vi aldrig tala om för våra föräldrar. Att rida på böndernas hästar var mycket roligt. Någon sadel hade vi inte utan vi satt på bara hästryggen. Vi hade inte heller något betsel på hästarna, endast en grimma. En sommardag, då jag arbetade hos en lantbrukare i byn, hade jag hämtat ett par hästar som gått på bete några kilometer från byn. Jag red på en av hästarna och höll den andra så att jag hade den vid sidan om mig. Jag tyckte om att rida fort och hästarna galopperade. Plötsligt flög en tjäder upp vid vägkanten med påföljd att båda hästarna skenade. Jag höll mig kvar ett gott stycke, men hästen som sprang vid sidan, sprang så att jag drogs av min häst och så föll jag mitt emellan dem. Dumt nog så hade jag virat båda grimskaften omkring min vänstra hand. Det gjorde att jag släpades med ett tjugotal meter. Men ingen av hästarna trampade på mig och så kom jag fri och blev liggande ett ögonblick på vägen. Men snart nog var jag på benen och fortsatte springande efter hästarna. Hästen, som jag ridit på, hade stannat, men just som jag skulle fånga grimskaftet kom jag att snubbla och falla med resultat att hästen åter satte iväg. Först ett par kilometer längre
