Berlindeklarationen Mülheimrörelsen var på frammarsch i hela Tyskland, men i Gnadaukonferenserna åren 1908 och 1909 gjordes inga uttalanden om rörelsen eller hur man skulle förhålla sig till densamma. År 1909 började emellertid ledande motståndare inom Gnadauförbundet att verka för att man skulle gå ut med ett klart ställningstagande mot tungotalsrörelsen. I augusti 1909 samlades fem av dessa motståndare till ett förtroligt (»vertraulich«) möte i Berlin. De utarbetade ett preliminärt uttalande (»Erklärung«), som sedan omarbetades av ett par av deltagarna för att spridas till en större krets för bedömning. Därefter inbjöds ett flertal personer inom Gnadauförbundet och andra evangeliska sammanslutningar till en obunden (»frei«) konferens 15 september i Berlin, efter vilken ett ställningstagande mot pingströrelsen skulle tillkännages (Lange s. 201–202). Till konferensen kom ett 60-tal – alla män. Överläggningarna pågick i 19 timmar. Då hade man kommit överens om ett uttalande som undertecknades av 56 av de närvarande som enskilda personer, inte som representanter för några organisationer – ett 30-tal kom från Gnadauförbundet, sex eller sju var baptister och tre var metodister. Kritik kom senare att riktas mot konferensen eftersom den kunde uppfattas som en rättegång mot Paul, som inte var inbjuden och därför inte kunde försvara sig. Uttalandet (ca 1 500 ord), som kom att kallas die Berliner Erklärung, inleds med orden: »Vi undertecknande bröder höjer varnande vår röst mot den så kallade pingströrelsen.«25 […] Rörelsen står i oskiljaktigt sammanhang med rörelsen i Los Angeles – Kristiania – Hamburg – Kassel – Grossalmerode. Försöken att förneka detta sammanhang misslyckas på grund av fakta. Den så kallade pingströrelsen är icke ovanifrån utan nedanifrån; den har flera företeelser gemensam med spiritismen. Demoner verka inom den, vilka ledda med list av satan, sammanblanda lögn och sanning för att förleda Guds barn. […] Anden inom denna rörelse frambringar andliga och kroppsliga maktverkningar, likväl är den en falsk ande. Den har avslöjat sig som sådan. De vidriga företeelserna, som störtandet omkull, ansiktsryckningarna, darr25 Översättningen, är gjord av Hilding Johansson (1906–1977), missionär i Tyskland
från 1954. Citaten är hämtade ur Leonard Steiners Med åtföljande tecken (1955) s. 251– 254 och återfinns också i Arthur Sundstedts Pingstväckelsen del 3 (1971) s. 299–301. Här har de numreringar tagits bort som varje stycke i den tyska förlagan har försetts med. – Även för Mülheimdeklarationen (se nedan) har Johanssons översättning använts (Steiner s. 254–259; Sundstedt s. 301–304). 31
