Berlindeklarationen

Berlindeklarationen

Mülheimrörelsen var på frammarsch i hela Tyskland, men i Gnadaukonferenserna åren 1908 och 1909 gjordes inga uttalanden om rörelsen eller hur man skulle förhålla sig till densamma. År 1909 började emellertid ledande motståndare inom Gnadauförbundet att verka för att man skulle gå ut med ett klart ställningstagande mot tungotalsrörelsen. I augusti 1909 samlades fem av dessa motståndare till ett förtroligt (»vertraulich«) möte i Berlin. De utarbetade ett preliminärt uttalande (»Erklärung«), som sedan omarbetades av ett par av deltagarna för att spridas till en större krets för bedömning. Därefter inbjöds ett flertal personer inom Gnadauförbundet och andra evangeliska sammanslutningar till en obunden (»frei«) konferens 15 september i Berlin, efter vilken ett ställningstagande mot pingströrelsen skulle tillkännages (Lange s. 201–202).

Till konferensen kom ett 60-tal – alla män. Överläggningarna pågick i 19 timmar. Då hade man kommit överens om ett uttalande som undertecknades av 56 av de närvarande som enskilda personer, inte som representanter för några organisationer – ett 30-tal kom från Gnadauförbundet, sex eller sju var baptister och tre var metodister. Kritik kom senare att riktas mot konferensen eftersom den kunde uppfattas som en rättegång mot Paul, som inte var inbjuden och därför inte kunde försvara sig.

Uttalandet (ca 1 500 ord), som kom att kallas die Berliner Erklärung, inleds med orden: »Vi undertecknande bröder höjer varnande vår röst mot den så kallade pingströrelsen.«25

[…] Rörelsen står i oskiljaktigt sammanhang med rörelsen i Los Angeles –Kristiania – Hamburg – Kassel – Grossalmerode. Försöken att förneka detta sammanhang misslyckas på grund av fakta. Den så kallade pingströrelsen är icke ovanifrån utan nedanifrån; den har flera företeelser gemensam med spiritismen. Demoner verka inom den, vilka ledda med list av satan, sammanblanda lögn och sanning för att förleda Guds barn. […]

Anden inom denna rörelse frambringar andliga och kroppsliga maktverkningar, likväl är den en falsk ande. Den har avslöjat sig som sådan. De vidriga företeelserna, som störtandet omkull, ansiktsryckningarna, darr-

25 Översättningen, är gjord av Hilding Johansson (1906–1977), missionär i Tyskland från 1954. Citaten är hämtade ur Leonard Steiners Med åtföljande tecken (1955) s. 251–254 och återfinns också i Arthur Sundstedts Pingstväckelsen del 3 (1971) s. 299–301.

Här har de numreringar tagits bort som varje stycke i den tyska förlagan har försetts med. – Även för Mülheimdeklarationen (se nedan) har Johanssons översättning använts (Steiner s. 254–259; Sundstedt s. 301–304).

ningarna, ropandet, motbjudande högljutt skrattande o.s.v. visa sig även denna gång i mötena. Vi lämna det därhän, hur mycket därav som är demoniskt, huru mycket som är hysteriskt eller själiskt, – framverkande av

Gud äro ej sådana företeelser. […] Anden i denna rörelse installerar sig genom Guds ord men tränger det i bakgrunden genom så kallade »profetior«. […] Guds församlingar i Tyskland ha orsak att böja sig djupt med anledning av att denna rörelse har kunnat bli mottagen. Vi ställa oss alla för våra bristers och försummelsers skull, i synnerhet även ifråga om förbön, med under denna skuld. Bristen på bibelkunskap och förankring i Skriften, på heligt allvar och vaksamhet, en ytlig uppfattning om synd och nåd, om omvändelse och pånyttfödelse, en godtycklig utläggning av bibeln, lusten till nya, upphetsande företeelser, benägenheten till överdrifter, men framför allt även självförhävelse – allt detta har banat väg för rörelsen. I deklarationen tas sedan upp Jonathan Pauls »syndfrihetslära«:

Men i all synnerhet är den obibliska läran om det så kallade »rena hjärtat« ödesdiger för många kretsar och har verkat främjande för pingströrelsen. Det är därvid fråga om en sådan villfarelse, som om den »inneboende synden« skulle ha blivit utrotad hos en benådad och helgad kristen. Vi fasthålla vid sanningen, att Herren vill och kan bevara de sina för varje felsteg och fall (1 Tess. 5:23, Judas brev 24–25, Hebr. 13:21) och att dessa ha makt att genom den helige Ande härska över synden. Men ett »rent hjärta«, som går utöver att även vid ett av Gud skänkt, förblivande bevarande med Paulus säga: »Väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdig«, mottager människan överhuvudtaget ej på jorden. Även den kristne, som kommit längst, har att böja sig inför den Gud, som allena är domare över hjärtanas sanna tillstånd, jfr 1 Kor. 4:4. »Om vi säga, att vi ej hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss« (Joh. 1:8).

Den troende mottager i Kristus i sanning ett renat hjärta utan fläck; men villoläran, att hjärtat i sig självt skulle kunna nå ett tillstånd av syndfrihet, har redan bringat många Guds barn in under ouppriktighetens förbannelse gentemot synden, har förvillat dem ifråga om synder, som ännu föreligga i deras liv, i deras tankevärld, i deras försummelser eller däri att de blivit tillbaka ifråga om Guds höga bud. Man kan ej nog förmana till att hos sig bevara ett öga för synden, som ej är fördunklat genom en av människan åstadkommen helgelse eller genom en inbillad lära om syndanaturens borttagande. Att på ett ej tillfyllestgörande sätt böja sig ifråga om egen synd spärrar vägen till nya välsignelser och för in under fiendens inflytande. Ledsamma erfarenheter i nutiden visa, att där, varest man påstår sig ha nått fram till ett tillstånd av syndfrihet, kan den troende komma dithän, att han ej mer är i stånd att tillstå en villfarelse, så mycket mindre då att bekänna den. En ytterligare tråkig följd av falsk helgelselära är att den med