i efterhand förmår genomskåda Guds avsikter.80 Liknande tankar framförde Sven Lidman. För att sammanfatta: Om Gud får grepp över människans vilja, får han inflytande i världen. En öm punkt är viljeidentifikationen: människans vilja blir Guds. Eftersom Guds verk sker i, genom och av människan, är det människan som utövar inflytande eller makt över andra människor.81 Parallellt med överlåtelsespråket löper klart och tydligt »maktspråket«. När LP celebrerar Guds makt utgår han från att han kommer att få dela den. I överlåtelsen överlämnar människan åt Gud rätten att bestämma över och använda hennes liv, men samtidigt sker att människan mottar kraft från Gud att vara den människa, det redskap, han behöver. Människan tar i anspråk den makt hon tycks vända sig från samtidigt som hon hävdar att hennes Gud blir andras Gud på ett villkor, nämligen genom överlåtelse. Den makt som överlämnas är rätten att bestämma över sitt liv medan den makt människan mottar är av funktionell art och beskrivs bäst med kraftterminologin.
2.3 Den ansvariga människan Generellt sett är den fria viljan djupt förbunden med ansvarstanken. 82 Så är det också hos LP, som tilltalas av tanken i så hög grad att han menar att utan den skulle själva livsmeningen hamna i farozonen: »Jag tycker att tillvaron skulle förlora något av sin spets … om inte människan skulle bära ett ansvar, om det inte skulle finnas ett straff.«83 Begreppet ansvar med den innebörd som avses i citatet lägger vikten vid människans förmåga att handla, att utföra de handlingar som tillhör det etiskt rätta och goda. Ansvaret är ett ansvar för människan själv och hennes medmänniskor och hon är ansvarig inför Gud. I en anteckning framkommer samma tankemönster som vi ovan funnit vara bestämmande för uppfattningen om den fria viljan. »Gud är allsmäktig, det är sant. Men han har åt varje människa givit hennes fria vilja. Hon har haft tillfälle att mottaga frälsningen eller att förkasta
80 Wagndal, 1954, s. 112 81 Band 8, s. 304f. 82 Hemberg & Holte & Jeffner, 1982, s. 66f. 83 Lundgren, 1973, s. 14.
II Människosyn. 2 »Det centrala hos människan är viljan«
97
