Väckelse, enhet och splittring Ett bidrag till 1940- och 1950-talens svenska frikyrkohistoria med en blick framåt1 ――――――――――――――――――――――――――――――――――――――
Tidigare publicerad i Tro & Liv 1/2000, s. 4-36.
»Det gamla väckelsefolket« och »Den nya rörelsen« Väckelse innebär att människor individuellt och kollektivt öppnar sig för ett andligt budskap som de drabbas av. De bryter upp från invanda livsmönster och ger sina liv en ny inriktning. Den kristna väckelsen har en stark inneboende kraft att samla människor till enhet i tro, till gemensamt vittnesbörd och till utgivande tjänst för medmänniskors bästa. Men väckelsen rymmer också en till synes lika stark tendens att splittra och söndra. Den tendensen leder till separatism och schismer inom kristenheten. Det resulterar i sin tur i nya andliga rörelser och trossamfund. Svensk väckelsehistoria erbjuder en rikedom av exempel på båda dessa tendenser vilket illustreras i den här föreliggande uppsatsen. Det är framför allt händelser i frikyrkorörelsen under 1940och 1950-talen som skildras. Men dessutom skall deras bakgrund i 1800-talets och det tidigare 1900-talets fromhetshistoria antydas liksom vissa utvecklingslinjer under tiden från 1960 fram till millennieskiftet. Den stora folkväckelsen i dess inomkyrkliga och frikyrkliga utformning är ett ofrånkomligt inslag i 1800-talets svenska kyrkohistoria. Den är grundligt utforskad och beskriven i många vetenskapliga och populära skrifter. Någon slutgiltig bild av väckelsen och dess betydelse gives inte. I varje tidsperiod bedöms den från nya utgångspunkter och med skiftande accenter. Folkrörelseforskaren Sven Lundkvist _________________ 1
I en första, kortare version presenterades denna uppsats som föredrag vid ett kyrkohistoriskt seminarium i Uppsala den 30-31/8 1999 om folkkyrkor och väckelserörelser i Norden efter andra världskriget, d.v.s. 1945–1960.
92
