Pingströrelsen genomlyst

―――――――――――――――――――――――――――――――――――――― Tidigare publicerad i Tro & Liv 1974. s. 103-107

• Ivar Lundgren, Lewi Pethrus i närbild (1973) • Arthur Sundstedt, Pingstväckelsen och dess utbredning (1972) • Arthur Sundstedt, Pingstväckelsen – en världsväckelse (1973) • Bertil Carlsson, Organisationer och beslutsprocesser inom

Pingströrelsen (1973)1

I vänboken och födelsedagshyllningen Lewi Pethrus i närbild (Den kristna bokringen) riktar författaren och intervjuaren redaktör Ivar Lundgren följande fråga till det nu 90-åriga intervjuobjektet: »Du lär ha skrivit så här i slutet av 30-talet: ’En riktigt varmhjärtad kristen befattar sig inte med politik’. Hur ser Du på det nu?« I svaret heter det bl.a.: »Det där är ett förfluget ord av mig, som jag aldrig skulle ha sagt. Det är inte riktigt. … De människor, som följt min verksamhet, vet att jag inte farit hit och dit, men jag kan gärna erkänna att det finns detaljer, där jag varit ganska löslig, där jag inte haft någon bestämd ståndpunkt, och det har varit ifråga om politiken.« Ett välgörande och upplysande ord med tanke på LP:s häpnadsväckande bedömning av den store »fredsvännen« Nixon.

Med sina intelligenta, vänligt illmariga och avspända frågor lockar Lundgren gång på gång LP att tala överraskande uppriktigt. Tillsammans med det förstklassiga bildmaterialet ger boken verkligen en levande och intressant närbild av den store pingstledaren. Den är helt främmande för den underdåniga personkult som LP brukar ägnas av sina trogna.

_________________ 1 [Red. tillägg: Carlsson, Bertil 2008 (nyutgåva), Organisationer och beslutsprocesser inom Pingströrelsen.]

Inkonsekvenser Man lär i boken känna LP som en pragmatiker, rikt utrustad med ledarbegåvning, initiativkraft och okuvlig energi. Som teoretiker imponerar han mindre. Hans ståndpunkter är märkligt inkonsekventa och osammanhängande. Detta beror inte på att mannen är 90 år. Han besitter fortfarande en förunderlig sinnets spänst, och det mesta han säger nu har han redan sagt tidigare i olika sammanhang. Här några exempel. Trots sin inledningsvis citerade bekännelse om politisk omedvetenhet yppar 90-åringen likväl denna storartade framtidsdröm: »Hela min verksamhet har baserats på nya initiativ, och jag är övertygad om att om jag hade några år till, skulle jag exempelvis få se ett verkligt kraftigt politiskt parti.« Splittringen bland de kristna ser han å ena sidan som »olika fasetteringar av den stora kristna sanningen«, alltså som någonting positivt och gott. Men å andra sidan uttalar han sin beundran för den katolska kyrkan som lyckas absorbera olika rörelser inom sig och undvika splittring. »Och någon verklig enhet inom protestantismen blir det aldrig förrän protestantismen erkänner att andra, som har andra åsikter och andra erfarenheter, har samma rätt som de.« Är samfundssplittringen någonting gott eller ont, LP?

Mot bakgrund av en sådan principlöshet förstår man att LP beskriver döparkonferensen 1944 som en »gest«, ett företag som han inte var beredd att satsa någon kraft på. Uteslutningen av Filadelfiaförsamlingen ur Stockholmsdistriktet av Svenska baptistsamfundet 1913 betraktar han som en »taktisk faute, en blunder«, och det vill man gärna hålla med honom om. LP fortsätter med avväpnande uppriktighet: »Den har hjälpt mig mycket!« Han erkänner utan omsvep att det den gången egentligen inte handlade om nattvardspraxis utan om pingstväckelsen. Han på en gång beklagar uteslutningen och är tacksam för den som en ny möjlighet till egen fri företagsamhet. Om han blandar sina omdömen om baptismen, så har han bara goda ord att säga om Svenska kyrkan och dess ärkebiskopar. LP är och har alltid varit driven i kyrkopolitikens taktik och strategi. Men någon helhetssyn på vad Kristi kyrka är och vad hon borde vara söker man förgäves hos honom.

Ett säreget uttalande i en teologisk fråga må också påpekas under rubriken »inkonsekvenser«. På frågan om inte andedopet skapar två klasser av kristna i församlingarna, svarar LP: »Det kan man ju inte undgå. De kristna som väljer att leva utan erfarenhet av Andens dop och Andens nådegåvor och försvarar denna ställning … har en posi-

tion, och de andra som upplever allt detta, har en annan. … Om de lever vid varandras sida så känner den som saknar den högre andliga upplevelsen sig dömd. … Om det är så att de känner sig dömda beror det på att det finns människor i deras närhet, som har högre andliga erfarenheter. Det kan man inte hjälpa.« Hur kan en erfaren andlig ledare, därtill pingstledare tala så? Vet han inte att otaliga ärliga kristna intensivt och länge sökt andedopet utan resultat? Andens dop och gåvor är ingenting man väljer, fritt förfogar över. De är ju nådegåvor, gåvor av nåd.

Lidmanstriden Den mest uppseendeväckande självmotsägelsen hos LP avslöjar han i sina kommentarer till schismen mellan honom själv och Sven Lidman. Ivar Lundgren frågar: »Var schismen mellan er verkligen nödvändig?« Svar: »Nej, det var den inte. Den ordnades varken av honom eller mig utan av andra. Det var avundsjuka och intrigspel av personer, som senare visade sig vara drivna av uppenbart orena motiv.« Men på tal om LP:s egendomliga flykt till USA 1941 får man veta att en huvudorsak till denna gick tillbaka ända till 1935. Då framkastade LP för första gången planen på en daglig pingsttidning. »Jag fick framförallt Sven Lidman emot mig. […] Innan jag for [till USA] förutsåg jag striden med Lidman, och egentligen var det den som drev iväg mig, för jag ville undvika den. Jag förstod att det inte gick att fortsätta samarbetet med honom.«

En gammal livserfaren andlig ledare ser tillbaka på den svåraste krisen i sitt liv. Först ger han efter för en mänsklig drift att lägga skulden på andra, icke namngivna personer. Men sedan erkänner han likväl att schismen var oundviklig och förberedd under hela 14 år, från 1935 till 1949. Hans förmåga till självanalys räcker inte till för att pejla djupet i denna tragiska historia. Full klarhet kan väl inte vinnas, förrän båda protagonisterna gått bort. En viktig förklaring till denna ohjälpliga konflikt är sannolikt de båda huvudparternas gemensamma hårdhet och hänsynslöshet i personliga kraftmätningar. I längden fanns det inte plats för både Pethrus och Lidman i samma rörelse.

Franklinstriden Ett paradexempel på de båda pingstledarnas hårdhänta människobehandling skildras utförligt i Arthur Sundstedts nu avslutade storverk om pingstväckelsen. Här skall delarna 4 och 5 omnämnas (Normans förlag). Den vid sidan av Lidmanaffären svåraste krisen i den svenska Pingströrelsens (PR) historia var den s.k. Franklinstriden. Främsta orsak till den var olika meningar om huruvida den av missionären A.P. Franklin ledda »Svenska Fria Missionen« var förenlig med PR:s ståndpunkt i samfunds- och organisationsfrågan. Därtill kom vissa oklara punkter i samband med en av Franklin utgiven bok. Slutresultatet blev att Franklin 1929 fråntogs ledningen av Fria Missionen och under dramatiska former uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. I ett brev till Filadelfia bad Franklin om förlåtelse och hoppades på en uppgörelse i godo. Franklins bön avvisades, därför att den inte uppbars av »uppriktighet eller verklig ånger«. I en stort upplagd offentlig kampanj hjälptes LP och Lidman åt att demonstrera hur Franklin alltigenom var driven av onda avsikter. Fem år senare mottog Filadelfia i Stockholm en ny skriftlig syndabekännelse, denna gång från pastor Alfred Gustafsson i Södermalms fria församling. Orsaken till bekännelsen var att denna församling en tid haft Franklin som medlem, men nu hade man insett att det varit ett misstag. Denna gång beviljade Filadelfia de botfärdiga förlåtelse och gemenskap. I Filadelfias protokoll kan man i anslutning till detta beslut läsa: »Broder Sven Lidman yttrade: Har man rätt, så ger Gud en till slut rätt.« Enligt Filadelfias hårda villkor innebär försoning alltså att en part ber om förlåtelse. Den andra är helt oskyldig och beviljar eller beviljar inte den felande parten förlåtelse. Kraftfulla andliga ledare av denna tuffa typ måste råkain i konflikter där svagare motståndare utan förbarmande nedtrampas eller förödmjukas. Förr eller senare måste de starka hamna i en inbördes maktkamp. Varken LP eller Lidman vann någon ärorik seger. Någon verklig försoning kom heller aldrig till stånd mellan dem, det intygar LP själv i närbildsboken.

Två bokverk om Pingströrelsen Ivar Lundgrens intervjubok ger LP tillfälle att ge sin syn på de diskuterade, många gånger ömtåliga frågorna. Sundstedt bemödar sig att återge dokument och vittnesutsagor från båda sidor i de två antydda striderna (i del 4, resp. 5). I båda fallen utfaller dokumentationen både

till omfång och till innehåll helt till LP:s fördel. Sundstedt har inte ambitionen att skriva objektiv historia. Liksom de tidigare tre delarna utgör de två avslutande en pietetsfull krönika i ord och bild över PR:s utveckling under ytterligare två årtionden (1930- och 1940-talen). Skildringen förmedlar ett imponerande intryck av andlig kraft, folklig bredd, personlig hängivelse och offervilja och ett rikt galleri av färgstarka personligheter. Sundstedts stora uppbyggelseverk är så gott som något ett vackert vittnesbörd om den trohet, uthållighet och kärlek till Guds verk som besjälat PR genom åren. Men samtidigt gör bristen på analys och genomarbetning hans stora arbete ytligt och tyvärr ganska ointressant. Lundgrens intervjubok ställer på ett helt annat sätt frågor, tar upp brännbara problem, kastar ljus över ömtåliga punkter. Hos Sundstedt är allt problematiskt insvept i ett fromt och överslätande skimmer. Man längtar efter en ärlig redovisning av olika aspekter.

Pingströrelsen är ett trossamfund En sådan redovisning möter man i en högintressant liten bok av pingstpastorn Bertil Carlsson i skriften Organisationer och beslutsprocesser inom Pingströrelsen. Detta lilla arbete har framlagts som tvåbetygsuppsats i statskunskap vid Stockholms universitet. Det har väckt en viss uppståndelse inom PR och har mottagits både med tacksamhet och med häftig indignation. I sitt förord frågar Carlsson: »Hur har en sådan centralisering varit möjlig inom PR, som officiellt ivrigt slår vakt om de lokala församlingarnas oberoende?« Han svarar själv kort och klart i en kapitelrubrik: »Nej till samfund – ja till funktionerna!«. LP har enligt Carlsson en gång beskrivit ett kyrkosamfund som en organisation som intager och utesluter församlingar. I 1952 års religionsfrihetslag infördes frikyrklig vigsel med rättslig verkan. Samfunden föreslår vigselförrättare genom ett särskilt organ, och Kungl. Maj:t konfirmerar. I en kunglig resolution av den 12 september 1952 beslöts att LP själv fick bestämma hur en central vigselnämnd inom PR skulle vara sammansatt. Efter samråd i en trängre krets föreslog LP regeringen att nämnden skulle ha tre ledamöter från Filadelfia i Stockholm plus ett antal föreståndare från större församlingar i landet. Den så tillsatta vigselnämnden har att godkänna de ansökande pingstförsamlingarna och deras vigselförrättare. 1958 uppstod en viss splittring kring Filadelfiaförsamlingen i Trollhättan. Den fick till följd att den centrala vigselnämnden drog in församlingens vigselbehörighet.

Detta är ett bland många exempel i Carlssons bok på hur PR styrs centralt genom olika samarbetsorgan. Andra sådana är den alltjämt fungerande Svenska Fria Missionen, Nyhemsveckan, predikantveckor, förlaget Filadelfia, Dagen, AB Samspar, Centrala hjälpkassan för predikanter, Pingstförsamlingens ungdomsarbete m.fl., och utöver Carlsson kan man tillägga de representanter från PR som är med och fördelar de statliga bidragen till trossamfunden. Med alla dessa organisationer och organ och dessutom fallet Trollhättan för ögonen kan man bara undra varför PR så envist förnekar att den är ett trossamfund bland andra i vårt land. Genom de nämnda och andra organ fungerar ju PR på nästan exakt samma sätt som andra samfund i förhållande till myndigheter och i förhållandet mellan de olika lokalförsamlingarna.

Historiskt låter denna vägran sig givetvis förklaras genom den motsatsställning i vilken PR under sitt första skede befann sig gentemot de övriga frikyrkosamfunden med deras samfunds-, distriktsoch ungdomsorganisationer. Det är egendomligt och beklagligt att PR därigenom låst sig i en omöjlig antisamfundsattityd. Den har framtvingat många konflikter, framförallt Franklinstriden, och ännu flera kringgående rörelser, vilket Carlssons nyttiga undersökning med all önskvärd klarhet visar.

Sanningen skall göra er fria Hur omöjlig och verklighetsfrämmande och därmed också obiblisk PR:s antisamfundsillusion har varit, åskådliggörs genom följande citat från Sundstedt, del 5, s. 68: »Under de första åren [av den finska pingstväckelsens utveckling] undvek man varje slag av organisation, därför att man ville bevara lokalförsamlingarnas självständighet, men med tiden då arbetet utvidgades blev handhavandet av de praktiska frågorna en övermäktig börda. Sålunda valdes år 1945 den första, gemensamma missionssekreteraren för pingstförsamlingarna.« Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag! (Gal. 6: 2.)

Bertil Carlsson efterlyser på punkt efter punkt mera forskning i PR:s struktur- och funktionsproblem. Hans eget bidrag är en förträfflig början, och Lundgrens och Sundstedts böcker utgör en god materialsamling för fortsatta undersökningar. PR har genom åren övat hård och dömande kritik mot andra frikyrkosamfund och inte minst mot deras förment »obibliska« organisationsformer. Det är befriande att se, hur den historiska och aktuella sanningen nu börjar utforskas inom

PR själv. Resultatet kommer kanske att överraska dess egna medlemmar, men knappast dem som på nära håll iakttagit PR:s utveckling genom några årtionden. Sanningen skall göra oss fria. Fria från dömande, fria till kärlek och samförstånd.