Samfundsmedvetande och kongregationalism i svensk frikyrklighet ――――――――――――――――――――――――――――――――――――――
Tidigare publicerad i Kyrkohistorik årsskrift 1993, s. 131-150.
1. Episkopal, synodal och kongregationalistisk kyrkoordning I Nya testamentet framträder den kristna kyrkan som gudsfolket, Kristi kropp, den universella kyrkan, men också som lokala församlingar i Jerusalem, Syrien, Korint o.s.v. I Paulus apostlatjänst ingick som en huvuduppgift att personligen och i skrift förmedla och försvara enheten och samhörigheten mellan de kristna församlingarna runt Medelhavet. Efter apostlatidens slut fortsatte apostlalärjungar, profeter och evangelister att förvalta den tjänsten. Samtidigt fick de lokala församlingsledarna (episkopoi, presbyteroi) ett växande ansvar för ortsförsamlingens uppbyggnad och sammanhållning. Nästa steg i utvecklingen var att en församlingsledare fick ett övergripande ansvar för flera församlingar inom ett begränsat område. Han fick den bibliska titeln biskop. Den episkopala kyrkoordningen började finna sin form. I fornkyrkan och den äldre medeltiden samlades biskoparna till överläggningar vid kyrkomöten. Genom de allmänkyrkliga koncilierna och deras beslut manifesterades kyrkans enhet och universalitet. Denna ordning upphörde att fungera i och med att kristenheten 1054 splittrades i en romersk-katolsk och en grekisk-ortodox kyrka. Tanken på det allmänkyrkliga mötet som ett sätt för den universella kyrkan att göra sin stämma hörd inför världen levde starkt under reformationstiden och gör så än idag. Nutidens internationella ekumeniska organ, främst Kyrkornas världsråd, men också den Evangeliska världs-
51
