7. Kritiken mot förnyelseväckelsen ”– Och ibland så kunde jag tala med honom och säga ”Algot, nu är du i överkant”. – Hur tog han det då? – Han kunde bli tvärarg. Och sen kunde han bli tyst och sluta sig. Då sa jag: ”Nu ska du inte sluta dig, utan nu ska du vara öppen och så samtalar vi om detta. När du lugnat ner dig, när temperaturen har gått ner, då fortsätter vi tala om detta så att vi blir färdiga med det.” – Var han temperamentsfull? – Ja, det var han. Men härligt, härligt temperament!”484
Kritik av offentlig syndabekännelse Förnyelseväckelsens främsta kännetecken var den offentliga syndabekännelsen, och det var också det drag som mötte störst tveksamhet. I oktober 1950 diskuterade man på Blekingeveckan fenomenet, och kom fram till att ”Man ska ha dörren öppen för bekännelsen, dock inte för vid.”485 Även Göteborgspastorn Harald Gustafsson berättade i mars 1951 att han till en början varit skeptisk till den offentliga syndabekännelsen, men att han accepterat den sedan han sett den i funktion.486 Efter att inledningsvis ha stått osäkra inför offentlig syndabekännelse förefaller det som att många pingstpastorer sedan tog ställning för, eller i alla fall tolererade, företeelsen, påverkade inte minst av de resultat de såg av väckelsen. Kritiken mot den offentliga syndabekännelsen kan delas in i två typer: kritiken mot missbruk samt kritiken mot bruket som sådant. Reaktionerna mot missbruk rörde bland annat krystade bekännelser som inte föregicks av verklig förkrosselse,487 samt fall där bekännelserna användes för att antingen ställa sig in hos dem man omnämnde,488 eller som ett medel för att under teatralisk ånger framföra _________________ 484 Intervju med Bo Hörnberg 2003. 485 Dagen 6/10 1950, "Syndabekännelsen måste hållas inom Bibelns ram". 486 Evangelii Härold 13/1951. 487 Intervju med Stanley Sjöberg 2003. 488 Dagen 29/1 1951, insändare.
134
