Elimförsamlingen som var centrum för den nya väckelsen. Elimförsamlingens föreståndare Carl Hedeen, var en av de första baptistpredikanter som mottog ett dop i den helige Ande. Det skedde 1907.4 ”Det föll sig därför naturligt att Elim till en början skulle bli den plats där de längtande och nyandedöpta samlades”, konstaterar Arthur Sundstedt i del 1 av sin historik om den svenska pingstväckelsen. 5 På grund av de karismatiska yttringarna blev mötena i Elimförsamlingen föremål för många skandalskriverier i den profana pressen. Bl.a. påstods att tungomålstalande förorsakar sinnesförvirring. Det som hände i Elimförsamlingen mottogs med reservation av ledningen för Baptistsamfundet. Det var t.o.m. tal om att utesluta Elimförsamlingen ur samfundet. Detta flera år innan Filadelfiaförsamlingen uteslöts 1913. I och med att Lewi Pethrus tillträdde som föreståndare i Filadelfia i början av 1911 övertog den församlingen Elimförsamlingens ställning som centrum för den nya rörelsen. 6 År 1913 gick omkring 130 medlemmar ur Elimförsamlingen och bildade en egen församling, vilken fick namnet Gilead. Detta hade samband med att Carl Hedeen tillfälligtvis kommit på avvägar och uteslutits ur Elimförsamlingen.7 I hans ställe tillträdde O.L. Björk som föreståndare. Denne hade ungefär samtidigt erhållit en kallelse från Filadelfiaförsamlingen att bli medarbetare till Lewi Pethrus. De två var goda vänner och hade ett visst samarbete. Björk valde dock att svara ja till Elimförsamlingen, i tro att detta var förenligt med Guds vilja, som det heter med dåtida språkbruk. Men det var med tungt hjärta han tackade nej till kallelsen från Filadelfiaförsamlingen. 8 Elimförsamlingen upprätthöll under O.L. Björks ledning kontakter med pingstvänliga församlingar, eftersom Björk var positivt inställd till pingstbudskapet. Församlingen hade också kontakt med den gren av Baptistsamfundet som hade sitt säte i Filadelfiaförsamlingen i Örebro. Föreståndaren för denna pingstvänliga församling hette John Ongman. I motsats till Pethrus hävdade Ongman att man inte behövde gå ur samfundet utan borde fortsätta verka i det sammanhang man stod i. Det hindrade inte att församlingen i Örebro ändå betraktades som en splittringshärd av samfundsledningen. I församlingen _________________ 4 Sundstedt 1969, s. 235. 5 Sundstedt 1969, s. 235. 6 7 8
För utförligare redogörelse hänvisas till Sundstedt 1971, s. 25-47. Sundstedt 1971, s. 138. Sundstedt 1971, s. 138.
8
