8 Sammanfattning
a 1907–20 Den bild, som dags- och samfundspressen gav av ”den nya rörelsen” vid dess framträdande i Sverige var bilden av en sekt. ”Den nya rörelsen” hade i sitt inledningsskede en interkonfessionell prägel men kom att i stor utsträckning få sin ingång inom Baptistsamfundet, där ett flertal yngre pastorer attraherades av den. Mest positivt mottogs ”den nya rörelsen” inom den gren av Baptistsamfundet, som leddes från Örebro av John Ongman och som hade sina tidningsorgan i Svenska Tribunen och Närkes-Bladet. År 1913 uteslöts en av de ledande församlingarna inom ”den nya rörelsen”, filadelfiaförsamlingen i Stockholm, ur Baptistsamfundet på grund av avvikande praxis i kommunionfrågan, men det var tydligt, att ”den nya rörelsens” verksamhetsformer och förkunnelse hade stor del i uteslutningsbeslutet. Församlingens pastor var den unge Lewi Pethrus (f. 1884). Kring år 1915 ägde en brytning rum mellan Pethrus och Ongman. Pethrus hävdade Andens och församlingens frihet. Andedopets erfarenhet skulle vara församlingsgrundande. Andedopet följdes alltid av tungotal (glossolali), vilket däremot inte Ongman hävdade. Lokalförsamlingen skulle vidare enligt Pethrus vara helt autonom. Ongman däremot pläderade för lojalitet med modersamfundet. Kring år 1920 hade den av Pethrus ledda ”nya rörelsen” profilerat sig gentemot alla samfund. Den hade en sekts alla karakteristika. Den var apolitiskt och apokalyptiskt bestämd. Den slöt sig inom sig själv och sitt budskap. Den utgav sig för att vara en förnyare av urkristendomen, vilket kom till uttryck i den beteckning, som började användas från omkring 1920, nämligen pingströrelsen (i fortsättningen p.).
b 1920–33. Fram till år 1933 växte p. till över 42.000 medl. Perioden 1920–33 innebar en tid av konsolidering för den unga väckelserörelsen. Den distanserade sig från samhället och kyrkorna.
334
