8 Sammanfattning

a 1907–20

Den bild, som dags- och samfundspressen gav av ”den nya rörelsen” vid dess framträdande i Sverige var bilden av en sekt. ”Den nya rörelsen” hade i sitt inledningsskede en interkonfessionell prägel men kom att i stor utsträckning få sin ingång inom Baptistsamfundet, där ett flertal yngre pastorer attraherades av den. Mest positivt mottogs ”den nya rörelsen” inom den gren av Baptistsamfundet, som leddes från Örebro av John Ongman och som hade sina tidningsorgan i Svenska Tribunen och Närkes-Bladet.

År 1913 uteslöts en av de ledande församlingarna inom ”den nya rörelsen”, filadelfiaförsamlingen i Stockholm, ur Baptistsamfundet på grund av avvikande praxis i kommunionfrågan, men det var tydligt, att ”den nya rörelsens” verksamhetsformer och förkunnelse hade stor del i uteslutningsbeslutet. Församlingens pastor var den unge Lewi Pethrus (f. 1884).

Kring år 1915 ägde en brytning rum mellan Pethrus och Ongman. Pethrus hävdade Andens och församlingens frihet. Andedopets erfarenhet skulle vara församlingsgrundande. Andedopet följdes alltid av tungotal (glossolali), vilket däremot inte Ongman hävdade. Lokalförsamlingen skulle vidare enligt Pethrus vara helt autonom. Ongman däremot pläderade för lojalitet med modersamfundet.

Kring år 1920 hade den av Pethrus ledda ”nya rörelsen” profilerat sig gentemot alla samfund. Den hade en sekts alla karakteristika. Den var apolitiskt och apokalyptiskt bestämd. Den slöt sig inom sig själv och sitt budskap. Den utgav sig för att vara en förnyare av urkristendomen, vilket kom till uttryck i den beteckning, som började användas från omkring 1920, nämligen pingströrelsen (i fortsättningen p.).

b 1920–33.

Fram till år 1933 växte p. till över 42.000 medl. Perioden 1920–33 innebar en tid av konsolidering för den unga väckelserörelsen. Den distanserade sig från samhället och kyrkorna.

Åren 1929–30 upplevde p. sin första egenartskris. Den s.k. franklinstriden rörde bl.a. förhållandet ande-organisation. Den av Pethrus ledda falangen gick segrande ur striden. Till följd av det yttre angreppet, dokumenterat bl.a. i frikyrkliga Svenska Morgonbladet (SvM), slöt sig rörelsen samman i en isolationistisk linje.

c 1933–45

1930-talet blev internationellt och nationellt de ekonomiska och politiska krisernas decennium. Det agrart strukturerade Sverige avlöstes av ett industrisamhälle. De sociala och inte de kristet-etiska frågorna stod i politikens centrum. Det frisinnade partiet, inom vilket de frikyrkliga i första hand hade sitt politiska hemvist, sammanslogs år 1934 med det kulturpolitiskt liberala partiet till Folkpartiet.

Denna sammantagna politiska bild framskapade hos p. en minskad exklusiv attityd. Vidare bör noteras en tilltagande institutionalisering av rörelsens verksamhet och uppbyggnad.

Synliga uttryck för p:s minskade exklusiva attityd var Pethrus' och Lidmans politiska intresse, vilket dokumenterades av de bådas ledamotskap för Bondeförbundet resp. Folkpartiet i kommunalfullmäktige år 1934. Vidare var Pethrus fri att år 1937, då ÖM brutit sig ur Baptistsamfundet, ta kontakt med ÖM för att sondera terrängen för ett eventuellt samarbete.

Det andra världskrigets utbrott förde nationens folk samman. Situationen i Tyskland och Ryssland ökade samhällsansvaret inom p. Vidare noterades från omkring 1942 en tilltagande sekularisering av det svenska samhället. År 1944 anvisade den karismatiske ledaren Pethrus en helt ny väg för p. genom att som en kristen plikt framhålla, att man borde rösta vid de allmänna valen, stödja kristna kandidater och överhuvud arbeta för ett ökat kristet inslag i samhällsbilden. Som i växelverkan skapade samhällsansvaret ett ökat ekumeniskt medvetande. År 1944 hölls på Pethrus' initiativ en stor konferens med deltagande från samtliga döparsamfund.

Ett ytterligare utslag av samhällsmedvetande var Pethrus' från det tidiga 1930-talet dokumenterade arbete på en kristen dagstidning med annat program än frikyrkliga SvM, som ansågs alltför kulturöppet och liberalteologiskt präglat. Den 1 nov. 1945 realiserades dessa planer, då tidningen Dagen utkom med sitt första nummer.

d 1945–51

Dagen kom efter endast en månad i svåra ekonomiska problem. Pingstvännen, dir. Karl G. Ottosson övertog det ekonomiska och tidvis även det redaktionella ansvaret för tidningen. För att få ökat ekonomiskt underlag sökte Dagen vinna läsare inom ÖM. Enhetskonferensen 1946 mellan ÖM och p. får delvis sättas in i detta sammanhang.

Politiskt avgränsade sig tidningen från politiska ytterlighetsriktningar. Tidningen uttryckte en partipolitiskt fri kurs, men det var tydligt, att tidningens linje de första åren låg närmast Folkpartiet och dess frisinnade falang. Frisinnet, uppbyggt kring kulturpolitisk konservatism och social progressivitet, attraherade tidningen. Den regerande socialdemokratins inställning till kristendomen och kravet på socialisering av näringslivet avskräckte tidningen.

Folkpartiet upplevdes kulturpolitiskt kluvet. Så länge den frisinnade falangen kunde prägla partiets allmänna politik, var tidningens uppslutning klar. Lidmanstriden 1948 och freemandebatten 1950 avslöjade dock för tidningen starka kulturradikala krafter inom Folkpartiet. I freemandebatten noterade även tidningen, att frisinnade riksdagsmän uttryckte tveksamhet inför Freemans helbrägdagörelsemöten. Efter år 1950 präglades tidningen av en politisk hemlöshet. Till följd av det yttre motståndet samlade sig p. kring sig själv och en nyprofilerad andedopsförkunnelse, kring de synliga karismata glossolali, profetia och helande. Efter de svåra inre brytningarnas år hade p. behov av en inre konsolidering.

e 1951–63

År 1951 tillkom en ny religionsfrihetslag, varigenom den religiöst neutrala staten kan sägas vara preformerad. Denna situation oroade tidningen, som under de följande åren upplevde en sekulariserad stats angrepp i bl.a. helanderaffären 1953 och IBRA- och kaggeholmsfallen 1954.

Genom att oroa sig över religionsfrihetslagens följder för kristendomens ställning i samhället, avgränsade sig tidningen från en frikyrklig linje i dissenterfrågan. Tidningen kom också att under perioden ta avstånd från det långtgående förslaget om en enad svensk frikyrka 1953. För Dagen var frikyrkorna och särskilt SMF präglade av kulturöppenhet och liberalteologi.

I sitt ökade samhällsansvar sökte sig Pethrus till företrädare för svenska kyrkan. År 1956 bildades organisationen Kristet Samhälls Ansvar (KSA) med biskop Sven Danell, Skara som ordf. och Pethrus som vice ordf. KSA kan sägas vara en politisk proteströrelse mot det svenska samhällets sekularisering. Dess uppgift var att påverka de existerande politiska partierna att uppsätta så många kristna företrädare som möjligt på valbara platser.

Pethrus själv fann politisk värdegemenskap vid 1950-talets mitt med Högern. Värnandet om hemmet och familjen var viktiga politiska mål. År 1956 övervägde Pethrus att kandidera för Högern till riksdagen och han ingick samma år i Högerns kulturråd.

Under de sista åren under 1950-talet blev Pethrus allt mer besviken på KSA:s möjligheter att påverka de politiska partierna i kristen riktning. Senast i nov. 1958 avgick han ur Högerns kulturråd. Hans personliga besvikelse över möjligheterna att praktiskt påverka den politiska utformningen torde ha varit en anledning till hans avgång ur kulturrådet liksom en av ekonomiska skäl dikterad strävan att efter SvM:s nedläggning i okt. 1958 försöka vinna dess läsekrets för Dagen.

Tidningen Dagen brottades nämligen själv med svåra ekonomiska problem. År 1961 avgick Ottosson som direktör för tidningen, som i stället kom att ägas av de svenska pingstförsamlingarna. I en ekonomiskt pressad situation blev pingstkaraktären efter 1961 klart angiven.

Att p. förändrats i sin rörelsekaraktär framgick dock tydligt av maranatarörelsens framväxt kring år 1960. Maranata representerade sekten, apolitiskt och antiekumeniskt bestämd, i motsatsförhållande till det institutionaliserade modersamfundet.

Dagen var nämligen inte apolitiskt bestämd utan gav genom Pethrus efter kommunalvalet 1962 uttryck för en positiv anslutning till möjligheten att bilda ett särskilt kristet parti. Den år 1963 igångsatta namninsamlingen för kristendomsämnets bevarade ställning i det framtida gymnasiet utgjorde för tidningen ”den tysta majoritetens” protest mot en sekulariserad stats avsikter. Dagen representerade i början av 1960-talet ”det kristna samhället”. Från att ha varit en apolitiskt och exklusivt bestämd sekt hade p. till följd av samhällsutvecklingen, speglad i tidningen Dagen, utvecklats till att företräda ”det kristna samhället” gentemot sekulariserade samhällskrafter.