att arvsynden vidlåder barnet. Barnets frigörelse börjar tidigt, och det måste utforska var gränserna går. Lydnad är inget begrepp som löser alla problem i sådana sammanhang” (s. 180). Slutligen sammanfattar Franzén hela sin människosyn i ett pregnant citat: “Det för människan unika är inte hennes natur utan hennes gudsrelation”. Han hävdar också att: “Barns natur är inte annorlunda än deras föräldrars, och den mänskliga naturen är präglad av begränsningar och ändlighet. Denna begränsning är inte en följd av synden utan given som förutsättning.” (s. 175)
Barnet i församlingen När Franzén så har fastställt sin teologi omkring barnet, så omsätter han den genast i praktiken, det vill säga i hem, familj och församling. Här blir den systematiske teologen genast praktisk. Och hans ideal blir snart tydliga. Han stödjer sig på den amerikanske teologen Horace Bushnells155 tankar när han konstaterar att ”Ett barn som växer upp i ett kristet hem skall uppfatta sig som en kristen och aldrig veta sig ha varit något annat” (s. 107); — “försprånget skall bevaras” (s. 180). Hur skall det gå till? Jo, menar Franzén, familj och församling måste samverka för att ge barnet förutsättningar för att försprånget bevaras: “Vad familj och församling har att göra är att vaka över att barnet inte förförs genom den onda makt som förvisso verkar i världen och vars inflytande barnet behöver skyddas från” (s. 63). Det bästa skyddet är alltså en rätt kristen fostran i hemmet och Franzén ger oss några ganska vanliga praktiska tips: bibelläsning, bordsbön, kvällsbön och andliga samtal i familjens hägn. Hemmet skall vidare representera “en varm och glad och hoppfull atmosfär” (s.132). Församlingen skall vara aktiv redan innan barnet föds, menar Franzén. De skall förbereda de blivande föräldrarna på sin uppgift. På samma sätt som dessa på barnavårdscentraler får en förberedelse för hur de skall ta hand om sitt barn fysiskt, så menar Franzén att församlingen skall ge en utbildning i hur man tar han om barnet andligt — en föräldraskola helt enkelt. (s. 129–130)
155 Horace Bushnell skrev 1850 boken Christian Nurture (‘Kristen fostran’) där han hävdade just att barn som växer upp i ett kristet hem skall uppfatta sig som en kristen och aldrig veta sig ha varit något annat. Bushnell var dock barndöpare vilket “bidrog till att baptisterna i allmänhet inte förmådde uppskatta hans budskap till dess fulla värde” (Franzén 2006:107).
68
