Den 13-14 oktober i Malmö arrangerade EFAS (European Foot and Ankle Society) en baskurs i fot- och foledskirurgi samarbete med SFS.
European Foot and Ankle Society Mattias Callréus och jag fungerade som lokala värdar för kursen och deltog i planeringen. Som medarrangör blir man tillfällig medlem i EFAS utbildningskommitté och kan påverka kursinnehållet. Vi kunde därför anpassa kursinnehållet så att det passade även för ST-läkare. Diagnoser passande på en baskurs inkluderades, medan mer komplex problematik inte berördes. Trauma fick större utrymme utifrån önskemål från tidigare deltagare på våra SK-kurser. Knappt 150 delegater deltog på EFAS-kursen varav 58 stycken var ST-läkare, som även deltog på en svensk praktisk kurs i fotkirurgi för ST-läkare som vi arrangerade dagarna innan. I övrigt fanns deltagare från övriga Europa, Asien och Sydamerika. EFAS bildades 1998 och syftet med föreningen är att sammanföra läkare intresserade av fot- och fotledspatologi samt öka kvaliteten för vård av fot och fotledsåkommor i Europa. Man kan antingen vara enskild medlem i EFAS eller tilläggsmedlem i ett nationellt sällskap. EFAS arrangerar regelbundet olika kurser samt kongresser. Tidskriften ”Foot and Ankle Surgery” ges ut med stöd av EFAS 4 ggr per år. Sedan några år tillbaka finns möjligheter att genomgå en examination för att få en EFAS-certifiering, och i anslutning till kursen i Malmö examinerades en finsk fotkirurg. Dag 1 inleddes med en föreläsning om biomekanik och undersökningsteknik. Framfoten belystes sedan ur olika aspekter. I hallux valgus-avsnittet framkom att man även i övriga Europa alltmer övergett de proximala osteotomierna till förmån för diafysära i form av lång Chevron (Offset-V) eller Scarf. Under traumadelen diskuterades sedan fotfrakturer inklusive Choparts och Lisfrancs luxationer. Det framkom tydligt att precis
som i Sverige behandlas dessa frakturer många gånger inte optimalt med dåliga resultat som följd. Dagen avslutades med diskussioner i grupper med olika typer av patientfall. Xavier Martin, Barcelona, presenterade hallux valgusfall. MIS (minimal invasiv surgery) har diskuterats mycket under senare år och alla förespråkare har beskrivit metodernas förträfflighet. I denna gruppdiskussion visades fall med dåliga resultat och Dr Martin poängterade att han inte rekommenderade denna typ av kirurgi, vilket är samstämmigt med våra svenska rekommendationer. Studier som stöder metoden finns inte heller. Under dag 2 diskuterades bland annat plattfot, artros och fotledsinstabilitet. Innan kursen avslutades avhandlades senproblematik. Jag hade fått uppdraget att tala om hälsenan, och kunde i denna föreläsning grundligt redogöra även för den icke-kirurgiska behandlingen innefattande excentriska-koncentriska tåhävningar. jag tror vi i Sverige är mer envisa med denna behandling och opererar färre patienter med både tendinos och insertalgi. Trots allt arbete det innebär är det mycket stimulerande att arrangera kurser. Att få samarbeta med kollegor från andra länder är utvecklande, ger ett utökat internationellt nätverk och kan rekommenderas.
Maria Cöster
Överläkare, Med Dr, Ortopedkliniken SUS Malmö
En EFAS-besökares betraktelse Som icke fotkirurg, fick jag inbjudan att bevista det europeiska fotsällskapets möte. Vi var totalt 150 deltagare som fick ta del av fotkirurgins hemligheter. Och mötet var även av stort värde för en icke specialiserad fotkirurg. Kellers operation vid hallux rigidus, ett ingrepp som vi som unga ST läkare snabbt fick förtroendet att utföra, anses i dag inte vara den metod som ska ses som ”gold standard”. Och en enda typoperation vid hallux valgus duger inte. Här bör man i stället ta med en rad olika faktorer i sin bedömning innan man väljer om patienten överhuvudtaget ska opereras eller inte, och om så, med vilken metod. Men det finns även stora kontroverser inom fotsällskapet. Från södra Europa pläderade man för resektion av metatarsal-huvuden hos patienter med Reumatoid Artrit och besvär från dessa leder, medan enligt flera svenska fotkirurger, detta inte är ett bra ingrepp i Sverige. Och dessa motsatta synpunkter sätter, enligt min mening, ett av fotkirurgins stora problem i fokus. Bristen på tillräckligt med vetenskaplig dokumentation. Det är en sak 22 Ortopediskt Magasin 1/2017 24
att tycka, och säkert uttala sig om, hur man ska göra som om detta vore fakta, en annan att ha stöd för sin synpunkt i väl genomförda vetenskapliga studier. Förhoppningsvis kommer detta vetenskapliga glapp att succesivt utplånas, något som det nystartade svenska fotregistret och det befintliga svenska fotledsregistret kan hjälpa till med. Det är därför bara att hoppas att de kollegor som sysslar med fotkirurgi, men ännu ej har anslutit sig till registren, gör så för att vi i Sverige snabbt kan få fram nationella data som stöd till framtida behandling av fotproblem.
Magnus Karlsson Orförande SOF