Tema: Fot
Droppfot Droppfot innebär total eller partiell oförmåga till aktiv dorsalextension i fotleden, vilket påverkar gångförmåga och ADL. Genesen till droppfot är varierande, och patienterna sköts därför av läkare med olika specialitet. Detta är nog ett av skälen att många av dessa patienter ej remitteras till fotkirurgiska enheter för ställningstagande till kirurgi.
E
xempel på orsaker till droppfot är peroneus-eller ischiadicusnervskada, sequele efter kompartment, komplikation till knä- höft eller ryggkirurgi, HMSN (Charcot-Marie Tooth), stroke, traumatisk hjärnskada och neurologisk sjukdom (polio, MS). En tibialis anterior ruptur ger också en droppfot beroende på att den starkaste muskeln som lyfter foten är skadad. Pareserna delas upp i perifera och centrala och vid de centrala kan olika grader av tonusökning/spasticitet påverka funktionen. Felställningar av typ equinovarus, cavovarus och klotår uppkommer av obalans mellan olika muskelgrupper. 22 Ortopediskt Magasin 1/2017
Diagnosen ställs med hjälp av klinisk undersökning, där kraftnedsättning, spasticitet och deformiteter bedöms. Patienterna har en typisk klafsande gång, där de tappar ner framfoten vid hälisättningen. Ofta tar de hjälp av sina tåextensorer för att lyfta i fotleden (“recruitement”), vilket gör att tårna kröker sig sekundärt. Detta fenomen kan medföra att patienterna remitteras för sina klotår, som då är sekundära till droppfoten. Kunskap avseende nedre extremitetens anatomi och neurologisk undersökning är viktigt för att kunna göra en adekvat bedömning av tillståndet och föreslå behandling. Gånganalys, botoxinjektioner, EMG/EnEG, MR och seriegipsning kan bli aktuellt preoperativt. Belastad röntgen är obligat vid deformiteter, och bör göras preoperativt. Patienter med droppfot kan med träning förbättra funktion och minska kontrakturer. En dorsalextensionsskena kan vara till hjälp, men en stor andel patienter får inte tillräcklig effekt av sin skena, utan har kvarstående gångsvårigheter, balansproblem och snubblingstendens. Andra patienter vill eller kan inte använda en skena. Dessa
patienter kan erbjudas olika typer av kirurgi. Patienter med droppfot måste bedömas individuellt, varefter en behandlingsplan görs. Okomplicerade fall utan utvecklade deformiteter eller kontrakturer samt utan svår spasticitet kan i de flesta fall behandlas kirurgiskt med en enkel sentransferering. De mer komplexa fallen bör remitteras till enhet som har stor erfarenhet av neuromuskulära fotdeformiteter. Möjlig kirurgi är nervrekonstruktion/sutur, sentransfereringar, senförlängningar/förkortningar, osteotomier och artrodeser. De vanligaste sentransfereringarna som utförs är tibialis posterior-transferering och split tibialis anterior-transferering. I litteraturen finns ett stort antal studier avseende sentransfereringar. Samtliga är retrospektiva och några jämförande studier mellan de olika sentransfereringarna finns inte. Vi hoppas kunna få mer data med hjälp av Riksfot framöver. Förutsättningar för lyckade resultat med denna typ av kirurgi är att det finns specialutbildade gipstekniker och fysioterapeuter på behandlande enhet. I Sverige hanteras dessa patienter för närvarande på några få enheter, vilket jag tror är optimalt för bästa resultat.