Epiphysen
TALARE fr. v; Anna Lutter, Carlos Palavicin och Frida Hansson berättade om sina erfarenheter från ST-tjänstgöring på andra kontinenter.
Jorden runt med Epiphysen ST i ortopedi jorden runt – på 1,5 timmar. Epiphysens programpunkt under Ortopediveckan bjöd på berättelser från fem länder. ”Åk iväg om ni har chansen”, var budskapet från föreläsarna.
F
örst ut var Frida Hansson, STläkare på S:t Görans sjukhus i Stockholm, som berättade om sin traumarandning i Sydafrika.
Hon tillbringade tre månader på Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden, världsberömt för Christiaan Barnards första hjärttransplantation 1967. I dag är sjukhuset mer känt för sin traumaenhet där offer för trafikolyckor och våldsbrott i den hårt segregerade provinsen tas om hand.
Hon redogjorde för några fall från sin traumaplacering och som ST-läkare får man operera mycket, ofta under handledning av en mer senior ST-läkare. Arbetspassen är tuffa och vid sidan om den kliniska vardagen håller sjukhuset en hög akademisk nivå med ”Journal club” och fallgenomgångar. Som stark kontrast till Sydafrika berättade Anna Lutter, ST-läkare i Kalmar och styrelseledamot i Epiphysen, om sina Ortopediskt Magasin 3/2016
Carlos Palavicini, ortopedspecialist i hemlandet Costa Rica som nu gör kompletterande tjänstgöring vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, introducerade nästa världsdel på programmet.
På Viet Duc-sjukhuset i Hanoi kan det ligga 3-4 patienter i varje säng och även
Han gav en välbehövlig inledning kring sitt natursköna hemland, en stabil demokrati som avskaffat sitt försvar och i dag är känd för välrenommerade privatsjukhus som lockar medicinska turister från bland annat USA.
“Det är ett skadepanorama som i ett u-land men med resurser och utrustning som i ett i-land.”
– Det är ett skadepanorama som i ett u-land men med resurser och utrustning som i ett i-land, sammanfattade Frida Hansson.
50
erfarenheter från en randning i Hanoi, Vietnam. Det är långt ifrån lika våldsamt som i Sydafrika, men olyckor med motorcyklar som ibland fraktar en hel familj håller landets ortopeder sysselsatta.
kring operationsbordet är det trångt. Ortopeder i olika stadier av sin utbildning trängs i såret (åtta ortopeder på en femurfraktur!) men antalet operationer per dag kompenserar till viss del. Upp till 15 operationer per dag hann man med i varje sal.
Som ST-läkare i ortopedi i Costa Rica finns det bara ett sjukhus att utbilda sig på och första året randar man sig inom neurokirurgi, plastikkirurgi, kärlkirurgi och allmänkirurgi innan ortopedin tar vid.
– De bytte ibland snabbare än man hann tvätta sig, minns Anna Lutter.
Utbildningsklimatet är tuffare än vi är vana vid i Sverige och varje termin har man två skriftliga tentamina men även muntliga förhör. Det händer att ST-läkare får sluta sin utbildning om de inte klarar proven.
Trots materiella brister har man ett gott utbildningsklimat. Så snart det finns tid över kan man titta in på en operation eller följa med på mottagning och med start 06 på morgonen hinner man med mycket på en dag.
– I Costa Rica har man inga pengar till kurser, ingen handledare och det är mer hierarkiskt. Men mycket händer och utbildningen blir allt bättre organiserad, sammanfattar Carlos Palavicini.