Tema: Unga som varken arbetar eller studerar
Hjälpt brorsan och föräldrarna med praktiska saker. Sa åt dem att det kommer bli föränd ringar. Jag har mer distans, drickande får de sköta själva. Nåt måste hända, man inte bara kan sitta här o slappa hela livet. Morsan är sjukskriven. Läser mycket. Så mycket tankar, vad jag ska bli, vad jag ska göra, hur allt ska gå till, känns jobbigt men jag är rätt glad. Ett kuvert ligger på bordet, har sökt in till en distanskurs, svenska och matematik. Frågade om brorsan vill följa med till arbetsförmed lingen. Skall ut och handla kläder med brorsan, måste fixa till stilen lite. Har haft mardrömmar. Även om jag inte lyckas med plugget så känns det ändå som jag lyckats. Några månader senare: Peter pluggar, pratar min dre om föräldrarna och mer om planerna på att flytta hemifrån. Han fortsätter upptäcktsfärden ute i samhället och är betydligt mer avslappnad. Terapin avslutas.
ingenting, han bara gör. Dagen efter är allt som vanligt, tyst. Livet är som en pendelrörelse mellan handling och tystnad. Jag flikar in med kommenta rer som: ”Det är jobbigt att inte sova.” ”Du som var ett barn fick ta hand om de vuxna.” ”Tänk att de inte sa förlåt eller tackade.” Alkoholismen
Den är närvarande, påträngande och väcker rädsla hos ett barn. Men den förnekas och man lever utifrån principerna; inte prata, inte känna, inte lita på någon. Peter är lojal mot föräldrarna och förnekar sig själv. Alkoholismen är även utbredd i bekantskapskretsen och det lilla barnet blir ensam. Ingen går att lita på. ”Du ska inte känna” är som att inte få leva, dömd till avstängd het, och samtidigt ha sin funktion att ta hand om föräldrarna. Skammen
Minns rädslan av omständigheterna på lokalkro gen, men skammen är bortträngd i medvetandet. Även om den hålls undangömd fortsätter den att utöva sin verkan i depressionen. Att berätta ger möjlighet att öppna upp och känna skammen vilket ger möjlighet till ömsesidighet och relation. Tonårstiden
KOMMENTAR OCH REFLEKTION Ansvarstagandet
Det lilla barnet behöver kunna spegla sig i föräld ern, få sina egna behov bekräftade för att stärka sitt eget separata jag. Peter fick i stället träna upp sin lyhördhet för förälderns behov och trycka un dan sina egna. Han blir någon genom att ta hand om någon. Och därför blir han ingen. Han säger: jag är ingen, en odåga, med ett ynkligt liv. Han ligger vaken, får inte sova. För han ska gå upp och städa när festen är slut. Han är inte arg, känner
Nya möjligheter att komma in i gemenskap, ha jämnåriga att spegla sig i, jämföra sig med och bli omtyckt av. Peter mäktade inte med, drog sig un dan och beroendet av föräldrarna snarare stärktes. Hans självbild präglas av utanförskap, inte möjlig att älska, inte duga, vara konstig och onormal. Han lever i ett vakuum, där ett ”vi” aldrig utvecklats, utan snarare förstärks ett rigitt och oflexibelt ”jag”. Som ett försvar stärks en ovilja och förakt mot andra. Och att inte ha tillgång till sina känslor och tankar gör det omöjligt att mentalisera, reflektera och bryta mönster på egen hand.
46