__MAIN_TEXT__

Page 1

2016:2 / Årgång 57 / 99 kr

För psykisk hälsa

Lina Axelsson Kihlblom – ny ordförande i Mind Lars Dencik Att växa upp i turbosamhället

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa Alva Finn, Thomas Hammarberg, Nina Åsbring, Johanna Wester m.fl.


03

Innehåll 58 Svar på tal med folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström om mänskliga rättigheter och psykisk ohälsa.

40

06

Krönika Världen är till för alla i den

Lagen som ska hantera flyktingkrisen.

03 Förord. Dags att bli psykrätts­aktivist. 06 Malin Pettersson. Lagen som ska hantera flyktingkrisen. 12 Alva Finn. CRPD-konventionen. 18 Lina Axelsson Kihlblom. Ny ordförande i Mind. 20 Thomas Hammarberg. Dags för FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att bli svensk lag. 26 Kim Svensén. Att falla tills man hittar sig själv. En personlig berättelse av Caroline Edgren, volontär för Mind.

30 Nina Åsbring. Patienternas önskelista – står sig över tid. 36 Malin Pettersson. Advokaten som vågar prata känslor. 40 Johanna Wester. Krönika: Världen är till för alla i den. 44 Lars Dencik. Essä: Att växa upp i turbosamhället. 58 Malin Pettersson. Svar på tal med folkhälso-, sjukvårdsoch idrottsminister Gabriel Wikström om mänskliga rättigheter och psykisk ohälsa.

Mind ges ut av Mind www.mind.se Utkommer med 4 nr/år. Årgång 57 ISSN: 0033-3212 Copyright © Mind (Föreningen Psykisk Hälsa) 2016 Mind, Wollmar Yxkullsgatan 14, 118 50 Stockholm Ansvarig utgivare: Cecilia Modig Helena Mehra Redaktör

Redaktionskommitté: Sven Bremberg, docent i socialmedicin; Siv Fischbein, professor emerita, special­pedagog; Cecilia Modig, socionom och författare; Ann-Charlotte Smedler, professor i psykologi; Carl von Essen, generalsekreterare Mind och Marie Åsberg, seniorprofessor i psykiatri. Manus till Mind: info@mind.se Form & produktion: Pelle Isaksson Omslagsfoto: José Figueroa Tryck: Exakta Denna tidskrift är tryckt på miljövänligt papper. Mångfaldigande av innehållet i denna tidskrift, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt den 30 december 1960 förbjudet utan medgivande.

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


04

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


05

Dags att bli psykrättsaktivist

Carl von Essen Generalsekreterare, Mind

Hur kommer det sig att rättighetsper­ spektivet syns så sällan i arbetet för den psykiska hälsan? Andra ideella organisationer talar regel­bundet om sin målgrupps rättig­ heter, till exempel barns rättigheter till utbildning och homosexuellas rättig­ heter till lika behandling. Aktörerna definierar sig som ”männi­ skorättsorganisationer”, ”barnrättsorga­ nisationer”, eller till exempel ”kvinno­ rättsaktivister” och ”djurrättsaktivister”. Inom den övriga funktionshinderrörel­ sen är rättighetsperspektivet också myck­ et synligt. Det märks på webbplatserna för Handikappförbunden, Lika Unika och DHR. Lika Unika definierar sig som ”Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.” Ännu har jag inte sett någon kalla sig ”psykiska hälsa-rättighetsorganisatio­ ner”, ”psykrättsorganisation”, ”psykrätts­ aktivist” eller något liknande. Kanske för att det blir jobbigt långa ord, men ändå… Inom området psykisk hälsa har paraplyorganet NSPH gjort ett utmärkt arbete med projektet Din rätt som ­Johanna Wester skriver om på sid 40, men vi andra aktörer inom området psykisk hälsa har inte varit lika aktiva i att lyfta fram rättighetsperspektivet. Vad innebär ett ökat rättighetsper­ spektiv? Det handlar om att använda

de verktyg och den begreppsapparat som finns, främst inom ramen för FNs konvention för personer med funktions­ nedsättning (CRPD). Som Alva Finn och Thomas Hammar­ berg skriver i sina artiklar är CRPD en banbrytande konvention, FNs kanske mest genomtänkta rättighetskonven­ tion när det gäller omfattning och upp­ följningsmekanismer. Konventionen har en övervakningskommitté som granskar rapporter från medlemsstaterna vart fjärde år, och som kan ta emot klagomål från enskilda individer. 160 länder är anslutna, däribland Sverige. Konventionen och dess uppföljnings­ kommitté är tydliga med att psykisk funktionsnedsättning inkluderas. Konventionen slår fast flera princi­ per och rättigheter av hög relevans för personer med psykisk ohälsa, som ickediskriminering, deltagande i samhälls­ livet, och rätt till god vård. Detta är egentligen självklarheter, och mycket av det som konventio­ nen tar upp görs redan av de svenska organisationerna inom psykisk hälsa. Men konventionen ges oss ett tydligt ramverk för att hävda dessa rättigheter, och visar ännu tydligare för omvärlden att det som vi arbetar för är fundamen­ tala mänskliga rättigheter, som Sverige har förbundit sig att respektera. Det är dags för oss att bli psykrättsaktivister. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


06

Lagen som ska hantera flyktingkrisen 2015 slog rekord när det gäller antal asylsökande till Sverige. Enligt regeringen är vårt land nu under så hög belastning att vi behöver ändra lagen för att minska antalet flyktingar. Men förslaget har mötts av stark kritik, bland annat från Svenska Röda Korset, för att vara inhumant och särskilt drabbar sårbara grupper som sjuka och unga. Text: Malin Pettersson

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


07

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


08 Utanför dörren in till Röda Korsets Center för torte­ rade flyktingar i Stockholm står en man och en kvinna. De lutar sig mot varandra medan de läser på en lapp på dörren. Informationen finns på många språk. Inne på mottagningen finns legitimerad vårdperso­ nal, och tolkar, redo att ta emot torterade och krigs­ traumatiserade människor och deras anhöriga. – Centret har växt, framför allt senaste året. En stor anledning är alla människor som tvingas fly från kriget i Syrien, säger Frida Johansson Metso, psykolog och biträdande verksamhetschef på Röda Korsets Center för torterade flyktingar i Stockholm. 163 000 människor sökte sig till Sverige under förra året. Enligt Socialstyrelsen beräknas mellan 20 och 30 procent av dem lida av psykisk ohälsa. Många har varit med om trauman med misshandel, dödsfall, tortyr, våldtäkter och exil. Likväl kan själva resan hit med båt över Medelhavet bli det största traumat. – Den här patientgruppen mår väldigt dåligt. De är högreaktiva, ständigt i fight-or-flight-mode. Det som var en överlevnadsfunktion i krig blir en stress i fred. Många har, eller kommer att, utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Människor med posttraumatisk stress försöker glömma men kan inte. Ständigt återupplever de traumat, både vakna i form av flashbacks, och i trauma-mardrömmar. Detta bidrar till sömnlöshet, ångest, kroppsliga smärtor, koncentrationssvårigheter och undvikande av situationer som påminner om det hemska som hänt. Här på Centret kan dessa människor få hjälp, om de har uppehållstillstånd. Men snart kan färre ges den chansen. Det rådande regeringsförslaget innebär att bara ge tillfälliga uppehållstillstånd. Det begränsar även rätten till familjeåterförening och skärper försörjnings­ kraven. – Vi tar emot personer med alla typer av uppehålls­ tillstånd. Men det hjälper inte när det svåra är att gå in i behandling när man är rädd för utvisning, och att planera behandling på så korta tider. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Enligt en artikel i SD-kuriren står vårt land ”inför den största krisen någonsin i modern tid. Sverige som en gång var känt som världens främsta välfärdsstat står nu på randen till välfärdsekonomisk kollaps.” – Vadå, märker du inte den oerhörda krisen? Märker du inte jordbävningarna och att det brinner överallt? Tunnelbanan som aldrig kommer. Nej precis, det finns ingen kris här, säger Frida Johansson Metso. Enligt henne pågår kollapsen långt bortom vårt lands gränser. I Syrien, Afghanistan, Iran… Awat är flykting från Iran och har fått behandling vid Centret. Idag är han pappa och arbetar som jobb­ förmedlare. Nu är det tjugotre år sedan han kom hit som politisk flykting. Allt började i slutet på 70-talet i en liten stad i iran­ ska Kurdistan. Där växte Awat upp i en familj med åtta barn. Mitt i den iranska revolutionen där massaker och död blev vardag. – Attackerna tog aldrig slut. Jag minns rädslan i de vuxnas ögon. När vi gick till skolan på morgonen kunde ingen vara säker på att få se mamma och pappa igen, säger Awat och tar en slurk kaffe i ett av mötes­ rummen på kontoret där han arbetar. Awat var pappas pojke. I hans närvaro kom han tidigt i kontakt med prat om socialism, demokrati och en bättre framtid för kurder. Som 12-åring blev han politiskt aktiv och hjälpte till att sprida propaganda genom att skriva budskap på väggarna i staden. I en så liten stad och med en framgångsrik pappa, gick detta inte partiets fiende (den islamiska regimen) förbi. Han minns dagen då han blev hämtad av tre män i sitt klassrum. Han var 14. – De här herrarna vill fråga dig något, sa hans lärare klart skakad. Alla visste vad det var frågan om. Awat blev satt i en bil, med handfängsel och ögonbindel, och körd till en källare. – Det luktade blod därinne. Än idag kan jag känna


09 »Våra patienter möts inte av förståelse. I mitt arbete möter jag människor som förlorat allt. Alla de älskar är döda. Men personen ska bara ”rycka upp sig” och börja jobba.« lukten av död. Sedan satte de mig i en stol som kändes kall av metall. En man som ville bli kallad Bror Majid steg in i rummet. Han ville ha namn på Awats partikamrater. När han inte fick det började helvetet. Awat torterades i månader, psykiskt och fysiskt. När han släpptes fri var han skadad och undernärd, men han hade hållit tyst. I hemstaden blev han därför hyllad som en hjälte. Han återhämtade sig, och blev kär. Ett år fick han vara fri innan han fängslades och torterades på nytt. – Den här gången fick de mig att tro att alla i min familj var döda. De knäckte mig, de dödade allt. Ändå höll han ut och stod emot. I sin fasta övertygelse om att det han trodde på var vägen till fred och demokrati åt folket. Blott 15 år men med en vilja att rädda världen. Väl ute i friheten möttes han av sin familj, som var vid liv. För att komma bort från staden

reste han till partikamraterna och blev gerillasoldat i bergen, i irakiska delen av Kurdistan. I en av eldstriderna blev han till slut skjuten och så skadad att ­kroppen inte klarade mer. För att få vård skickades han till Turkiet. På plats i det nya landet fick han ett fruktansvärt besked. – Bror Majid hade friat till min flickvän, och ingen vågade säga emot… Samma kväll tog hon sitt liv, säger han och riktar blicken åt sina fötter. I sorg och med trauma tog sig Awat ändå vidare till Sverige. Här fick han till slut uppehållstillstånd. Om lagförslaget går igenom i juni kom­ mer flyktingar som Awat bara få till­ fälliga uppehållstånd. Ett arbete är enda garantin för att få stanna i Sverige. Det tycker psykolog Frida Johansson Metso är fruktansvärt fel. – Våra patienter möts inte av förstå­ else. I mitt arbete möter jag människor som förlorat allt. Alla de älskar är döda. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


»Mitt jobb är det häftigaste man kan ha, för att människor faktiskt kan må bättre igen. Men om lagändringarna går igenom är jag inte säker på att vårt arbete räcker. Och om vi kommer orka, säger Frida.« Men personen ska bara ”rycka upp sig” och börja jobba. Patienter med PTSD klarar inte det. – De kan inte koncentrera sig, blir isolerade och klassade som ”jobbiga” med nära till gråt och ilska. Tänk dig själv att du sovit dåligt i ett år, hur trevlig är du då? Psykisk ohälsa och posttraumatisk stress kan uppstå när som helst i livet. För Awat skulle det ta femton år efter tortyren, innan traumat träffade honom med full kraft. Under tiden levde han sitt nya liv i Sverige, och gick från att städa toaletter till att äga flera restauranger. Till slut var det en arbetsplatsolycka som gjorde att bägaren rann över. – Jag blev påkörd av en truck bakifrån. Det triggade igång allt som jag lagt locket på under så många år. Jag blev förlamad i benen och ingen förstod varför. Ingen förstod kroppens till synes ”överdrivna” reak­ tion på händelsen. Till slut var det en läkare som under en undersökning reagerade på Awats ärr efter tortyren, och kunde konstatera att hans patient led av post­ traumatiskt stressyndrom. Awats PTSD slog ut kroppen så pass att han under en period blev stum. Än idag har han svårt med talet. Det går långsammare. – Men tack vare behandling på Röda Korset kan jag ha ett normalt liv idag. Det jag behövde då var männi­ skor som la ned anteckningsblocket och verkligen tog sig tid att lyssna. Det var de samtalen som hjälpte mig. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Att patienten känner trygghet är en förutsättning för vård av torterade och traumatiserade. Därför är Frida Johansson Metso och hennes kollegor på Röda Korsets Center i Stockholm oroliga för vad som kommer hända om regeringen beslutar om den nya lagen. – Hur ska vi hjälpa människor som förutom sitt trauma lever i rädslan om att bli utvisade? Vård kräver trygghet. Istället är syftet med förslaget att avskräcka folk från att komma hit och ge skydd till så få personer som möjligt. Det är anmärkningsvärt och ett direkt sätt att försöka kringgå asylrätten och annan rättig­ hetslagstiftning på området. Awat vet hur oberäknelig PTSD kan var, och vet vad han pratar om när han säger att vi bör oroa oss för framtiden. – Förslaget är ingen lösning, utan en tickande bomb. En bomb som när den sprängs kommer få människor att göra dåliga val och ge ett sämre samhälle. Han syftar på att psykisk ohälsa lätt leder till själv­ medicinering i form av alkohol och droger, och även kriminalitet. – Om vi bara lägger locket på för de här traumatise­ rade människorna kommer det få stora konsekvenser i framtiden. Ena dagen pratar politikerna om att underlätta integration, andra om att utvisa folk. Det är sådan dubbelmoral. Frida och Awat frågar sig var det humana perspek­


11

tivet tagit vägen. Men menar att man fortfarande kan, och ska, hoppas på att förslaget förändras innan beslut tas. – Mitt jobb är det häftigaste man kan ha, för att människor faktiskt kan må bättre igen. Men om lagändringarna går igenom är jag inte säker på att vårt arbete räcker. Och om vi kommer orka, säger Frida.

Vad kan jag som medmänniska göra?

– Jättemycket. Det vore fantastiskt om vi kunde vänja oss vid att fråga om tortyr, fängelse och krig. Och sedan våga stanna kvar och lyssna om en person ­öppnar sig. Det värsta är att låtsas som att det inte finns. Finns det inte så kommer de här människorna aldrig till vården, avslutar Frida Johansson Metso. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


12

CRPDkonventionen Ett kraftfullt verktyg för den psykiska hälsan

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


13

Alva Finn är jurist och Human Rights Officer på Mental Health Europe i Bryssel. MHE är en organisation som arbetar för den psykiska hälsan i Europa, och som har ett 70-tal organisationer som medlemmar, däribland svenska Mind.

Det finns flera internationella lagar om mänskliga rättigheter som kan användas i arbetet för den psykiska hälsan. FNs senaste konvention om mänskliga rättigheter – Konventio­ nen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – är ett ban­ brytande verktyg för detta arbete. Vår rätt till psykisk hälsa, eller mer exakt “rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa”, är stadgad i en av de äldsta dokumenten om mänskliga rättigheter, Internatio­ nella konventionen om ekonomiska, so­ ciala och kulturella rättigheter (ICESCR), som trädde i kraft i Sverige 1976. Internationella lagar om mänskliga rättigheter har länge använts för att säkerställa att länder förser med­ borgarna med grundläggande välfärds­ tjänster. Enligt det internationella ramverket för mänskliga rättigheter är alla individer rättighetsbärare. Att vara en rättighetsbärare innebär att man

kan kräva att stater hålls till svars om staterna bryter mot dessa rättigheter eller inte tillgodoser dem. Det finns flera internationella kon­ ventioner om mänskliga rättigheter som är relevanta inom området psy­ kisk hälsa. Utöver den ovan nämnda, finns den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättig­ heter (ICCPR), Tortyrkonventionen (CAT), Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), Konventionen om barnets rättigheter (CRC) och Konventionen om rättigheter för personer med funk­ tionsnedsättning (CRPD). I Europa finns dessutom en av de konventioner vars efterlevnad är lättast att granska och övervaka: Europeiska konventio­ nen om mänskliga rättigheter. På organisationen Mental Health Europe (MHE) har vi främjat rättig­ heterna för personer med psykisk hälsa i över 20 år. Vi har konsekvent använt människorättsperspektivet för Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


14 »Inget av FNs medlemsländer har genomfört samtliga konventioner om mänskliga rättigheter fullt ut.« att kräva förbättringar inom området psykisk hälsa. Tidigare har personer med psykisk ohälsa behandlats som om de vore barn, oförmögna att ta hand om sig själva eller kunna ta beslut om sina egna liv. En av de största förändringarna inom mentalhälso­ vården under det senaste decenniet – och som fort­ farande pågår – har varit avinstitutionaliseringen, det vill säga övergången från vård på slutna mentalsjukhus till vård och omsorg i öppna, samhällsbaserade former. MHE har deltagit i flera expertgrupper för att upp­ märksamma att patienter på de slutna institutionerna ofta får sina rättigheter kränkta. En av MHE:s största framgångar var när EU beslöt att stödja avinstitutionali­ seringen genom två av sina större finansierings­program. Mänskliga rättigheter är inte bara viktiga för perso­ ner som redan har psykisk ohälsa. Faktorer som ojäm­ likhet, diskriminering, dålig tillgång till vatten, boende med flera andra faktorer kan påverka vår psykiska hälsa negativt. Därför är det angeläget att också se till att dessa övriga rättigheter tillgodoses för alla personer, även personer med psykisk ohälsa.

CRPD – ETT BANBRYTANDE RAMVERK

Ett skäl till att mänskliga rättigheter har fått en så central roll i demokratiska samhällen är att de kan förse oss med innovativa lösningar på samhällsproblem. Mänskliga rättigheter är inte statiska och nya normer kan utvecklas över tid. Naturligtvis är grundläggande principer som rätten till liv, god hälsa och yttrande­ frihet oförändrade över tid, men sättet på vilka de kan värnas kan ändras över tid. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Inom området psykisk hälsa har det senaste för­ draget om mänskliga rättigheter, Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (förkortad CRPD) fört med sig ett helt nytt sätt att säkerställa rättigheterna för personer med psykosociala funktionsnedsättningar (den term som övervaknings­ kommittén för CRPD använder för att hänvisa till personer med långvarig psykisk ohälsa). CRPD är ett av de mest innovativa ramverken för mänskliga rättigheter som har antagits av det inter­ nationella samfundet. Det tvingar oss att konfrontera den fula sanningen om hur våra samhällen historiskt har hanterat människor med funktionsnedsättning. Konventionen tvingar oss att vända perspektiv på funk­ tionsnedsättning och se till att samhället anpassas. En av anledningarna till att CRPD är ett så heltäck­ ande ramverk för mänskliga rättigheter är att personer med funktionsnedsättning var involverade i alla steg när konventionen tillkom. Konventionen är särskilt banbrytande för personer med långvarig psykisk ohälsa, eftersom de tidigare inte definierades som personer med funktionsnedsättning. Flera av artiklarna i kon­ ventionen handlar uttryckligen om situationer där de ofta diskrimineras, såsom artikel 12 om rättskapacitet och artikel 25 om hälsa, som tar upp rätten till fritt och informerat samtycke till medicinsk behandling. Detta erkännande av att långvariga psykiska funktionsned­ sättningar är handikappande bidrog till att personer med psykosocial funktionsnedsättning blev mer synliga. Det försåg samhället också med en mekanism för att säkerställa skyddet av dessa personers mänskliga rättigheter.


15 ETT PARADIGMSKIFTE

CRPD-konventionen innebär ett paradigmskifte i synen på personer med funktionsnedsättning, och hur vi ska värna om deras mänskliga rättigheter. CRPD kräver att personer med funktionsnedsättning behandlas som alla andra, att de inkluderas i samhället och får leva sina liv självständigt. Detta skifte kommer inte att ske över en natt. Det kräver förändringar i både attityder och lagar. CRPD tydliggör principen om icke-diskriminering, vilket ger oss ett verktyg för att arbeta mot stigma och diskriminering, men för att nå framgång krävs att vi påverkar attityder. MHE har därför startat kampanjen Each Of Us för att få bort fördomar om personer med psykisk ohälsa: att de är farliga, att de inte kan arbeta, att de inte kan fatta beslut om sig själva. Mycket görs av MHE och dess medlemmar, men många europeiska staters lagar och praxis måste ändras så att de är förenliga med CRPD. Flera stater vet inte hur man gör, och det finns en roll för civilsamhället i att visa vägen. Det finns många exempel på god vård och omsorg inom området psykisk hälsa, och dessa exempel behöver spridas. Exempel på detta är öppendialog-modellen i Finland som nu sprids inom EU, Sveriges modell med personliga ombudsmän, och de innovativa sätt som många slutenvårdsinrättningar runt om i Europa har kunnat minska bruket av tvångsmetoder.

”MEN DETTA ÄR JU SVERIGE, VI ÄR VÄL BÄST I VÄRLDEN PÅ MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER?”

De stater som ansluter sig till CRPD ska lämna in en rapport vart fjärde år till CRPDs övervakningskom­mitté där staterna beskriver hur de arbetar för att uppfylla konventionens krav. 2014 deltog jag i CRPDs senaste granskning av Sverige i FN-högkvarteret i Geneve. Den ena staten efter den andra hyllade Sverige som den ledande nationen inom mänskliga rättigheter och tackade Sverige för att inspirera dem till att anstränga sig mer. Det är riktigt att Sverige har ett hängivet engagemang för arbetet för mänskliga rättigheter. Men

Definition av psykisk funktionsnedsättning I CRPDs inledning konstateras att funktionsnedsättning och funktionshinder är ”begrepp under utveckling”. I artikel 1 definieras personer med funktionsnedsättning som ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra”. CRPD:s övervakningskommitté använder begreppet ”personer med psykosocial funktionsnedsättning” för att beskriva personer med långvarig psykisk ohälsa. Kommittén har inte närmare preciserat vad som avses med psykosocial funktionsnedsättning.

Sverige är inte perfekt. Inget av FNs medlemsländer har genomfört samtliga konventioner om mänskliga rättigheter fullt ut. Mänskliga rättigheter är ett konstant work in progress. Ett exempel är CRPD-kommitténs granskning 2014 av Sveriges rapport. Kommitténs slutsatser och rekommen­ dationer betonade ett antal nyckelfrågor för personer med psykosocial funktionsnedsättning, såsom deras rätt att fatta beslut om sig själva och sin egen vård, tvångsme­ del i psykiatrin, särskilt användningen av elektrokonvul­ siv behandling, och brister i det psykosociala stödet till skolbarn. Granskningen ställde flera allvarliga frågor om Sveriges förmåga att tillgodose även de mest fundamen­ tala rättigheterna för personer med psykosocial funk­ tionsnedsättning. Kommitténs rekommendationer kan användas för att sätta tryck på regeringen att genomföra förändringar som säkerställer personernas rättigheter. Rekommendationer från andra FN-kommittéer om mänskliga rättigheter kan också vara viktiga redskap Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


16 160 länder anslutna till CRPD Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) antogs av FNs generalförsamling 2006. Hittills har 160 stater anslutit sig till CRPD och är därmed förbundna att lämna in en rapport om hur de följer konventionen vart fjärde år. Konventionens efterlevnad övervakas av en kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det finns ett frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen som möjliggör för enskilda individer att klaga till övervakningskommittén om de anser att deras rättigheter har kränkts. För närvarande granskar kommittén ett 20-tal fall, varav 3 har gällt Sverige. Endast av fallen har uttryckligen gällt psykosocial funktionsnedsättning och det gällde en person i Ungern.

för att åstadkomma förbättringar, särskilt de som handlar om hälsa. Exempelvis blev Sverige granskat 2008 av Kommittén för ekonomiska, sociala och kultu­ rella rättigheter. Kommittén utfärdade flera rekom­ mendationer inom området psykisk hälsa, däribland en om det ökade antalet självmord bland unga män samt om tvångsåtgärder inom den psykiatriska sluten­vården. Psykisk hälsa är en rättighet för alla, inte bara för personer med psykosociala funktionsnedsättningar, så man ska inte dra sig för att bli engagerad! En rekom­ mendation från en FN-kommitté kan leda till ökad medvetenhet om angelägna frågor, de kan stödja en viktig princip, och de kan leda till förändringar som annars inte skulle ha skett.

FÖRETAG OCH ANDRA ORGANISATIONERS ROLL

Det internationella ramverket för mänskliga rättig­ heter bygger på principen att det är stater som har huvudansvaret för att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter. Men andra aktörer spelar också en avgörande roll. Exempelvis är företag en allt viktigare del i utvecklingen av internationell lagstift­ ning om mänskliga rättigheter. FN har därför antagit Guiding principles on Business and Human Rights. Den grund­läggande principen är att företag ska undvika att kränka andras mänskliga rättigheter, och de ska Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

tillse att negativa effekter av deras verksamheter inte kränker mänskliga rättigheter. Många organisationer som utför tjänster inom området psykisk hälsa kan ha en stor effekt på andra personers mänskliga rättigheter. Genom att ha ett rättighetsbaserat perspektiv på sitt arbete, och genom att utbilda sin personal i mänskliga rättigheter, kan företag inom vård- och omsorgssektorn säkerställa att deras tjänster inte kränker mänskliga rättigheter.

SLUTSATS

Inom MHE anser vi att psykisk hälsa är intimt förknip­ pat med mänskliga rättigheter. Om våra mänskliga rättigheter inte blir respekterade fullt ut, kan vår psykiska hälsa drabbas. Om vårt system för att värna den psykiska hälsan inte är tillräckligt bra, eller – ännu värre – bidrar till att kränka personers mänskliga rättigheter, ska vi kräva att det blir bättre. De konven­ tioner för mänskliga rättigheter som beskrivs i denna artikel är utmärkta verktyg i arbetet med att förbättra det svenska systemet för den psykiska hälsan. Vill du engagera dig i arbetet mot diskriminering och stigma av psykisk ohälsa? Besök kampanjsidan för Each of us på www.eachofus.eu. Du kan också läsa mer om MHEs arbete för mänskliga rättigheter på www.mhe-sme.org.


17

socialpolitik.com/ prenumeration

Porträtt på Musse, ordförande i Sveriges ensamkommandes förening, SEF. Bild: Anders Löwdin

oberoende initierad kaxig

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


18

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


19

Lina Axelsson Kihlblom blir ordförande i Mind Foto: Anna-Lena Ahlström

Vi välkomnar Lina Axelsson Kihlblom till ny styrelseordförande för Mind. Valberedningens förslag till styrelse och ordförande godkändes av års­ mötet som hölls den 12 maj. – Minds arbete och fokus för att främja psykisk hälsa och förebygga självmord, är för mig några av samhäl­ lets viktigaste frågor. Jag tycker det är viktigt att vi lyfter frågan kring psykisk hälsa och människor i kris. Framför allt vill jag att vi slutar känna skam för att vi är som vi är och att vi mår som vi mår. Jag hoppas kunna vara ett stöd för Minds alla engagerade volontärer och personal, säger Lina Axelsson Kihlblom. Lina Axelsson Kihlblom blev känd för svenska folket i en rad dokumentärer i SVT, ”Rektorerna”, följt av ”Rektorn”. Mot alla odds lyckades hon lyfta elever­ nas resultat i Ronnaskolan, Södertälje – en skola som många tappat tron på. Hon har även gett ut en bok, ”Kom­ mer du tycka om mig nu?”. Numera är ­Axelsson Kihlblom grundskolechef i Haninge kommun. Lina Axelsson Kihlblom efterträder Cecilia Modig som avtackades efter fyra år som ordförande i Mind.

Under årsmötet den 12 maj valdes följan­ de nya styrelseledamöter för perioden 2016–2018: • Rickard Bracken, projektledare, SKL Uppdrag Psykisk Hälsa • Elisabet Hvalgren, ekonom, volontär i Självmordslinjen • Frida Johansson Metso, psykolog Röda Korsets center för torterade flyktingar i Stockholm • Annika Molnar, Projektledare/ HR-ansvarig, TBWA Följande styrelseledamöter fortsätter sedan tidigare: Jonas Mosskin, psykolog Christian Dahlström, civilekonom Ulla Forsbeck Olsson, leg psykolog Sven Bremberg, barnläkare, docent i socialmedicin • Marie Åsberg, seniorprofessor i psykiatri • • • •

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


20

Dags för FNkonventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att bli svensk lag Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


21

Thomas Hammarberg är expert i Barnrättighets­ kommittén och var tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Barnkonventionen bör antas som svensk lag, föreslog en statlig utred­ ning nyligen. Inget tvivel kan råda om att den rekommendationen kommer att bli hörsammad. Ledande politiker från bägge blocken har redan visat tummen upp. Huvudskälet för detta steg är att det skulle ge fördraget en starkare ställ­ ning inom rättsväsendet men också i det vidare samhället. I och för sig är barnkonventionen redan idag folk­ rättsligt bindande för Sverige eftersom riksdagen har ratificerat detta fördrag. Men det har hänt att beslutsfattare – inom till exempel migrationsverket – har motiverat negativa beslut om barn med argumentet att konventio­ nen ändå inte är en lag. Nu ska sådana argument inte längre bli möjliga. Erfarenheterna från Norge när konventionen där gjordes till lag är ge­ nomgående positiva. Efter det beslutet fick den helt enkelt en högre prioritet,

inte bara inom rättsväsendet utan också i politiken och den allmänna debatten. När riksdagen fattar beslutet så kommer det att innebära något av ett systemskifte. Med ett enda undantag (Europakonventionen för mänskliga rättigheter) har den svenska metoden hittills varit att artiklar i en ratificerad konvention har transformerats till den svenska lagstiftningen, d.v.s. de existe­ rande lagtexterna har – när relevant – kompletterats med föreskrifter som återfinnes i respektive konventionen. Den nu föreslagna metoden är att barnkonventionen inkorporeras i sin helhet i lagboken. Med detta steg blir det högst naturligt att 2006 års FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir svensk lag. En utredning bör tillsättas för att i djupet analysera den konventionens förpliktelser och lägga fram rekom­ mendationer om vilka åtgärder som Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


22 »Erfarenheterna från Norge när barnkonventionen där gjordes till lag är genomgående positiva. Efter det beslutet fick den helt enkelt en högre prioritet, inte bara inom rättsväsendet utan också i politiken och den allmänna debatten.« bör vidtas för att backa upp ett beslut om att inkorpo­ rera även detta fördrag. Arbetet med barnkonventionen visade att det krävs en ingående analys av vilka åtgärder som fordras för att genomförandet ska bli kompetent, konsekvent och helt i linje med intentionerna i fördraget. Här blir till exempel de tolkningar av konventionens artiklar som görs av den övervakande FN-kommittén av stor betydelse. Utbildning av domare och andra jurister i rättssystemet kommer att krävas, liksom för en rad andra tjänstemän inom myndighetssfären. Precis som i fallet med barnkonventionen kunde frivilliga organisationer påverka såväl innehåll som formulering av konventionen om rättigheter för per­ soner med funktionsnedsättning. Det har gett oss en text som är i högsta grad relevant och som tar upp de verkliga frågorna utan diplomatiska undanflykter. Men det blir viktigt att veta vilka argument som präglade arbetet att utforma texten och vilka principer som bör styra dess genomförande.

KONVENTIONENS TILLKOMST

Sverige har således redan ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det skedde genom beslut i riksdagen i slutet av 2008, Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

ett beslut som fick laga kraft i början av 2009. Där­ med band sig svenska myndigheter för att respektera konventionens principer och normer. Konventionen markerade en viktig attitydföränd­ ring i det internationella samfundet – från att se personer med funktionsnedsättning i huvudsak som objekt för välgörenhet, medicinsk behandling och socialt skydd till att erkänna dem som jämbördiga samhällsmedlemmar med fulla mänskliga rättig­ heter. Detta var ett etappmål efter en lång process som startade redan med 1948 års Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna i vilken funktionshindrade nämndes, men enbart summariskt i en artikel om social trygghet. Sedan dröjde det ända fram till 1975 innan en särskild deklaration (UN Declaration on the Rights of Disabled Persons) antogs – men även den präglades av ett tänkande om individens tillkortakommande som själva problemet snarare än av en analys av hur sam­ hället kunde anpassas för att ge utrymme för alla. Det var först på 1980-talet som det genuina rättig­ hetsperspektivet började anammas i de internationella organen som ett resultat inte minst av opinionsarbete av den frivilliga handikapprörelsen inom vilken de svenska organisationerna spelade en betydande roll. FN antog ett handlingsprogram (World Programme


23 of Action Concerning Disabled Persons) 1982 och ett tiotal år senare, 1993, de viktiga så kallade standardreg­ lerna (UN Standard Rules on Equalisation of Oppor­ tunities for Persons with Disabilities). Här kom Bengt Lindqvist att spela en banbrytande roll som utsedd rapportör.

VAD KONVENTIONEN SÄGER

Själva grundtanken i konventionen stämmer överens med den princip som förfäktats länge av den svenska funktionshinderrörelsen: att utmaningen är att säker­ ställa samhällets förmåga till anpassning så att alla till fullo kan ta del av sina rättigheter. Konventionen preciserar ett antal principer som var tänkta som vägledning för tolkningen av de substantiella artiklarna – och deras implementering i den konkreta verkligheten: • Respekt för den enskildes värdighet, frihet att själva fatta beslut och göra val samt oberoende. • Icke-diskriminering. • Fullt och meningsfullt deltagande i samhällslivet. • Respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som del av vår mänskliga mångfald. • Lika möjligheter. • Tillgänglighet. • Likställdhet mellan män och kvinnor. • Respekt för kapacitetsutvecklingen (evolving capacity) hos barn med funktionsnedsättning och respekt för rätten för barn med funktionsnedsätt­ ning att vara sig själva. Konventionens definition av personer med funk­ tionsnedsättning inkluderar ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funk­ tionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra”. Att förhindra diskriminering innebär, enligt

konventionen, inte bara att undvika negativ sär­ behandling utan också att vidta positiva och före­ byggande åtgärder för att säkerställa allas mänskliga rättigheter. Det innebär bland annat konkreta insatser för att skapa brett medvetande i samhället om personer med funktionsnedsättning och respekt för dem och deras rättigheter. Konventionen betonar att personer med funktions­ nedsättning måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter. Staterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionshinder har tillgång till fysisk miljö, transporter, information och kommunikationsteknologi – och till andra möjlig­ heter och service som finns tillgänglig eller erbjuds allmänheten. En annan artikel i konventionen kräver likhet inför lagen och att personer med funktionshinder inte ska berövas sin juridiska beslutsrätt (legal capacity). Åtgärder ska vidtas för att erbjuda dem tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin juridiska beslutsrätt. Så­ dant stöd måste förenas med skyddsregler (varav några preciseras i konventionstexten) så att stödpersoner inte ges möjlighet att missbruka förtroendet. Andra artiklar handlar om positiva rättigheter inom själva rättsväsendet, rätten till utbildning och bästa möjliga hälsa, habilitering och rehabilitering, rätten att delta i allmänna val samt rätten till arbete och till att ta del av och bidra till kulturella aktiviteter. Konventionen ställer långtgående krav på samhäl­ let för att garantera mänskliga rättigheter också för personer med funktionshinder. Själva grundtanken om att samhället måste vara berett att besluta om anpassnings­åtgärder för att de enskilda individernas be­ hov ska kunna tillgodoses, beskrivs i texten som ”rimlig anpassning” (reasonable accommodation). En realistisk försiktighet avspeglas i en formulering om att sådana åtgärder inte bör vara disproportionerliga eller kräva orimliga bördor för andra. I ett fristående tilläggsprotokoll till konventionen Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


24 öppnas möjligheten till individuella klagomål från den enskilde eller grupper – eller deras ombud – när de upplever att de rättigheter som föreskrivs i konven­ tionen har kränkts i deras fall. Även detta instru­ ment har trätt i kraft och kan utnyttjas av medbor­ gare i en stat som ratificerat. Eftersom ­Sverige har ratificerat protokollet kan således personer i vårt land – eller deras ombud – inlämna klagomål till FN-kommittén om kränkningar i strid med konven­ tionens normer. Det har redan skett i ett par fall.

INTERNATIONELLT ÅTAGANDE, NATIONELLT GENOMFÖRANDE

De internationella konventionerna om mänskliga rättigheter träder i kraft när ett visst antal medlems­ stater har ratificerat dem. Idén är att dess artiklar skall ses som bindande för de stater som ratificerat. En internationell kommitté tillsätts för att uppmuntra kon­ kret genomförande av dess principer och substantiella artiklar (kommittén i relation till konventionen om funktionshindrades rättigheter har numera 18 med­ lemmar, samtliga valda i sin kapacitet som oberoende expert). Till den ska medlemsstaten insända regelbundna rapporter (vart fjärde år) om vilka åtgärder som vid­ tagits för att förverkliga konventionens krav. Det är också möjligt för organisationer inom civilsamhället att sända in ”alternativrapporter” till kommittén med fakta, analyser eller andra slutsatser som kanske skiljer sig från respektive regerings rapport. Sådana bidrag är till stor hjälp för kommittén och bör ges hög prioritet av relevanta organisationer; de rapporterna tenderar att påverka den utfrågning som kommittén har med representanter för regeringen i ett senare skede. När kommittén haft sitt möte med regeringsföreträdare så sammanfattar den sina intryck och rekommendationer i ett särskilt, offentligt dokument (Concluding Observations). Tanken är att det dokumentet ska ligga till grund för fortsatt reform­ Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

arbete fram till dess att det är dags för nästa rapport fyra år senare. Konventionen är en internationell överenskommelse mellan de stater som ratificerat. I princip är därför kränkningar av de rättigheter den tar upp – förutom kränkningen av den drabbade enskilde – också att ses som ett kontraktsbrott gentemot övriga fördrags­ partners (länder som ratificerat). Den internationella dimensionen är också ett argument för bistånd från mer bemedlade stater till andra i syfte att förverkliga konventionens krav. Men tyngdpunkten ligger förstås på förvänt­ ningarna om kraftfulla insatser inom respektive fördragsstat för att genomföra de reformer som konventionen kräver. Ett krav är att det etableras ett system för insamling av data och produktion av statistik som ökar den konkreta kunskapen om situationen för personer med funktionshinder. Samtidigt måste hänsyn tas till behovet av integritetsskydd när det ­gäller insamling och publicering av data. Konventionen begär att regeringen etablerar en eller flera fokuspunkter inom administrationen med särskilt ansvar för dessa frågor samt ett system för samordning mellan ansvariga på respektive specialområde. Varje fördragsstat ombeds också att etablera en eller flera mekanismer för att främja, skydda och övervaka implementeringen av konventionen (den uppgiften har i Sverige tilldelats Diskrimineringsombudsmannen). Det nämns också som ett krav att civilsamhället – och särskilt personer med funktionshinder och deras organisationer – ska involveras och kunna delta fullt ut i övervakningsprocessen. En viktig dimension är att konventionen också har giltighet på regionalt och lokalt plan, i såväl landsting som kommunala myndigheter. Beslutsfattare där har en viktig roll att implementera konventionen i deras verksamhet. När den FN-kommitté som övervakar genomför­ andet av konventionen nu börjat titta på enskilda fall växer behovet av en mer resursstark databas om de


25 »Konventionen betonar att personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter.«

internationella erfarenheterna och slutsatserna. Det är viktigt att komma ihåg att beslut i enskilda fall, oavsett land, speglar tolkningen av de överenskomna internationella normerna och därför ska ses som rikt­ givande också för vårt land. När en konvention ratificerats innebär det att våra myndigheter har fått ansvar för att implementera dess krav. Våra lagar och deras tillämpning liksom myndighetsutövandet i stort skall vara – som det heter – fördragskonforma. Som nämnts har detta hit­ tills skett juridiskt genom transformering av vissa artiklar i konventionen till relevanta delar av svensk lagstiftning. Detta kan fortsätta även efter det att hela konventionen inkorporerats. En sådan kombination var precis vad som rekommenderades av utredningen om barnkonvention. Tanken var att detta skulle kunna underlätta tolkningen av konventions-lagen.

MÖJLIGHETER ATT BYGGA VIDARE PÅ KONVENTIONEN

Konventionen öppnar redan nu nya möjligheter. Den definierar bindande, internationella rättigheter som kräver ett nationellt genomförande och ger därmed funktionshinderrörelsen ett unikt instrument för att

driva sina reformförslag. Konventionen kräver också uttryckligen att de enskilda organisationerna konsulte­ ras i arbetet att genomföra konventionens krav. En väg för rörelsen är att fortsätta att utnyttja möjligheten att tillställa kommittén ”alternativrapporter”. En annan öppning för aktiv medverkan i processerna är kommitténs arbete med de särskilda ”Allmänna Kommentarerna” (General Comments) till konventionens artiklar. Utkast sänds ut för kommen­ tarer och detta skapar en god möjlighet att påverka något som kan bli av stor vikt. När FN-konventionen en dag blir inkorporerad direkt som svensk lag kommer dessa kommentarer sannolikt att spela en viktig roll i svenska domstolar. Som visats i arbetet med barnkonventionen kan de frivilliga organisationerna spela en helt av­ görande roll i att göra konventionen känd både till en bredare allmänhet men också till särskilda yrkes­ grupper. De speciellt relevanta, förutom juristerna, kan vara lärare, förskollärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare, poliser och journalister. Medlemmar­ na i berörda frivilligorganisationer är en självklar målgrupp. En annan är politiker på alla nivåer och i alla partier. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


26

Att falla tills man hittar sig själv En personlig berättelse av Caroline Edgren, volontär för Mind. Text: Kim Svensén. Foto: José Figueroa

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


27

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


28 »Det var som att jag såg mig själv utifrån och hörde min röst men hade ingen relation till det jag sa. Då blev jag orolig.« Caroline hade målet att spela golf på professionell nivå men under sin resa dit tog livet en helt annan vändning. Kropp och psyke reagerade allt starkare på att hon var inne på fel väg, inte bara karriärs­mässigt utan även på sättet hon fungerade i livet och var­ dagen där hon mådde allt sämre. Nu handlade allt om att förstå sig själv. Caroline Edgren började på Riksidrottsgymnasiet i Perstorp för att bli elitidrottare inom golf. Totalt nio studenter hade blivit antagna och hon var en utav dem. Men något kändes fel och ångestkänslorna började bli allt mer påtagliga. – Jag upplevde att det var en tuff attityd där, alla ville bli sedda och det kändes som att man fick kämpa så mycket för att bli inkluderad, och ha rätt image. Känslan av konkurrens var påtaglig. Men jag hade byggt upp en fasad utåt och kände egentligen inte så mycket inombords. Det var som en bubbla som höll på spricka. Utåt sett höll hon distans genom att skämta om det mesta och vågade inte säga vad hon egentligen tyckte om saker och ting. Men inom sig virvlade det av känslor. – Jag bar hela tiden på en känsla av att det här kommer inte hålla. Det var som att jag var mycket känsligare än de andra, kunde reagera jättestarkt på om någon skämtade rått, och eftersom jag reagerade som jag gjorde trodde jag det var något fel på mig. Jag jämförde mig mycket med de andra och härmade deras sätt att vara. Det var viktigt med bekräftelse. Tiden innan jag flyttade till Perstorp hade jag väl känt mig sedd för att jag presterade bra och folk såg mig, men det kändes som att ingen som såg mig. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Hon berättar om ett utav de tillfällen när hon insåg att hennes psykiska hälsa var riktigt i obalans. Det var en dag ute på golfbanan och hon pratade med sin kompis. – Det var som att jag såg mig själv utifrån och hörde min röst men hade ingen relation till det jag sa. Då blev jag orolig. Tankarna gick fortare och fortare och stressen var jättehög. Tog cykeln hem, ångesten steg­ rade och jag var livrädd, visste inte vad jag skulle göra och tänkte att jag måste få bort ångesten på något vis. Och då kom tankarna om att ta livet av mig. Caroline fick i samband med detta kontakt med psykolog och berättade hur hon mådde. – Jag hade inte nämnt för någon om mitt inre liv, så det var väl först nu jag började prata om det. Efter detta flyttade hon till sin syster i Göteborg och bodde där två veckor. Hennes förmåga att ta ini­ tiativ var helt borta och visste knappt hur hon skulle packa sin väska. Hon hade enstaka samtal med BUP och fick lugnande medicin. Därefter flyttade hon till sin pappa i Kalmar och gick klart gymnasiet där och gick regelbundet hos psykolog. – Under kollapsen i Perstorp hade jag nått någon sorts kulmen och helt tappat bort min personlighet om vem jag var. Det handlade mycket om att jag aldrig hade lärt känna mig själv under uppväxten och det kom ikapp mig. Kontakten med mina känslor var bort­ tappad och jag stängde av för att slippa känna ångesten och kunde inte relatera till andra. Samtal och medicin gjorde att livet gick att upp­ rätthålla någorlunda och 2005 flyttade Caroline till Stockholm för att börja studera till sjukgymnast. Då


29

»Jag hade mått så dåligt många gånger i livet och ifrågasatt mig själv att jag till slut kände att jag inte orkade längre och bestämde mig för att ta livet av mig. Jag var uppgiven och trött på att kämpa och satte mig i ett skogsparti och tog tabletter.«

var jag rätt taggad, berättar hon, men när skolan började triggades stressen och prestationskraven igång igen och efter tre terminer hade hon bränt ut sig igen. I samband med detta flyttade hon till Mullingstorp och fick upp ­ögonen för alternativa terapier och assi­sterade på kurser och gick sam­ tidigt i terapi och mediterade. Men hon mådde ändå dåligt. – Känslan av kaos var nära hela tiden. Var rädd att göra bort mig och kände mig bara obekväm. Jag kände in andra så mycket och förstod någonstans att det var roten till min stress, och gjorde att jag tappade bort mig själv. Hennes resa fortsatte sedan till Spanien där hon jobbade som reseledare och golfvärd i 4 månader. Det var här Caroline fick sin första, starka andliga upplevelse. – Det var som att jag började inse hur vår värld alltid talar till oss genom olika saker, att det t.ex. kommer rätt människor i ens liv i vissa ögonblick. Vet speciellt vid ett tillfälle när jag guidade en busstur och allt bara blev kaos och insåg att jag inte kunde lösa det på det sätt jag ville och bara gav upp kontrollen. Och då löste sig situationen ändå. Tror det handlade om att släppa kontrollen och ha tillit. Tillbaka till Stockholm igen så började hon som säljare av golfresor. Men bara efter ett par veckor gjorde sig ångesten påmind igen och depressionen tog överhand. Hon kände återigen att hon inte passade in och känslan av hopplöshet och att vara värdelös blev allt tyngre.

– Jag hade mått så dåligt många gånger i livet och ifrågasatt mig själv att jag till slut kände att jag inte orkade längre och bestämde mig för att ta livet av mig. Jag var uppgiven och trött på att kämpa och satte mig i ett skogsparti och tog tabletter. Hon svimmade av men blev som tur var upphittad och senare inlagd en månad på psykiatrisk avdelning. Detta blev vändningen för Caroline. – Jag fick en styrka och någon sorts självrespekt att faktiskt tagit ett beslut och genomfört det. Och insåg att den här styrkan kan jag använda på något annat vis. Att ta sitt liv måste vara ett utav de största beslut en människa kan ta och det var som att jag stärktes av att jag ändå hade den kraften. Hon lyckades efter detta avsluta sin utbildning som sjukgymnast och fortsatte samtidigt den resa som hon påbörjat tidigare med att ta till vara på sin sensitiva sida, gå andliga kurser, läsa psykologi och hitta sig själv genom olika terapiformer. Hon har även egen verksamhet nu där hon ger kroppsterapi och ger behandlingar där intuitionen är vägledande. – Det finns en större tillit till livet nu och det gör att jag följer flödet mer som finns där. Det fanns en mening i att jag överlevde, livet var på min sida. Jag hade inte så mycket mer att förlora och sänkte mina krav och fick mer medkänsla till mig själv. Jag är oerhört tacksam för allt som hänt mig och fått insikter om mig själv och andra som jag har stor användning för i mötet med andra människor. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


30

Patienternas önskelista – står sig över tid Väntrumsstudie – inom allmänpsykiatrisk öppenvård

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


31

Nina Åsbring arbetar som handläggare vid Psykisk hälsa, inom Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, som är en FoU-enhet inom Stockholms läns sjukvårdsområde (SLL).

I denna studie undersöks hur patien­ ter som besökt en allmänpsykiatrisk mottagning ser på den vård som finns för dem som har psykiska besvär och hur de skulle önska sig att vården var utformad. Artikeln bygger på en analys av svaren på en öppen fråga som ingick i en enkät som lämnades ut i väntrum­ men vid två allmänpsykiatriska mot­ tagningar inom Stockholms län hösten 2014. 380 patienter besvarade frågan: Hur skulle vården för människor som har psykiska besvär kunna bli bättre, enligt dig? Det har visats (exempelvis i en översikt av Gulliver m.fl. år 2012) att många inte söker hjälp för sin psykiska ohälsa bland annat på grund av negativa atti­ tyder till de vårdinstanser som finns. Det är därför av intresse att undersöka hur de människor som de facto har sökt hjälp ser på den hjälp de har fått, liksom eventuell diskrepans mellan deras erfarenheter och förväntningar (se Bjørngaards avhandling från 2008). Målgruppen är vuxna personer som

har sökt sig till någon av de två öppna allmänpsykiatriska mottagningar som valts ut. Den anonyma enkäten som utformats lämnades ut av personal från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin. De som ville delta hade möjlighet att besvara enkäten ­antingen som webb- eller pappers­ enkät. Det var totalt 387 personer, 72 procent kvinnor och 28 procent män som besvarade frågan. 7 personer angav inte kön. En tematisk analys har genomförts av svaren, vilket innebär att man successivt upptäcker vilka te­ man som växer fram ur materialet. De teman som identifierades reviderades tills de kändes ändamålsenliga.

RESULTAT Tillgänglighet och resurser

En god tillgänglighet var det önskemål som allra flest lyfte fram, vilket fram­ förallt handlade om kortare väntetider. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


32 Annat som togs upp var att personalen bör återkomma om man sökt dem samt att det borde vara möjligt att skicka e-post och ringa. Flera skulle önska att det fanns mer resurser i form av personal, vårdinstanser och vårdplatser inom psykiatrin. Mer tid vid besöket, tätare träffar och samtal efter behov var andra önskemål. Citat: • Eliminera väntetiderna. Det är under den tiden många av oss lyckas ta våra liv. Skippa attityden "du är inte tillräckligt sjuk för att vara berättigad behandling, det är många som mår så mycket sämre än du". Kvinna, 34 år • Det är hemskt tråkigt att det krävs påstridiga föräldrar som måste ringa och föra sitt barns talan för att få snabbare hjälp! Kvinna, 27 år • Mer tid för läkare att undersöka/ samtala! Rena löpandeband-principen idag! Man, 60 år

ORGANISATION

Det som oftast lyftes fram inom denna kategori var att man skulle vilja ha samma behandlare under behand­ lingstiden. Att tvingas byta upplevdes påfrestande. Många ansåg att det borde finnas en bättre uppföljning av patienter och behandlingsresultat. Annat som togs upp var vikten av att ta med anhöriga i vården, ha en tydlig behandlingsplan, ha tillgång till samma journal vid olika vårdenheter, att det ska vara lättare att byta behandlare samt önskemål om en huvudansvarig. Några av de yngre ville se tydligare vägar in till vården. Citat: • Att jag som patient har en psykolog som jag har förtroende för sedan försvinner efter 1–2 månader är hemskt. Jag tror att många ger upp efter en sådan kontakt här. Kvinna, 23 år Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

• Följ upp! Jag kom in akut, fick recept på mediciner och blev sedan lämnad hela sommaren, trots självmordstankar. Kvinna, 35 år • Det behövs mer information om hur man söker hjälp och när man ska söka hjälp. Det borde vara lättare att få en remiss från en allmänläkare. Man, 32 år

INTERAKTIONELL KOMPETENS

Ett relativt vanligt önskemål, speciellt bland kvin­ norna, var en bättre interaktionell kompetens hos vårdgivarna, vilket inbegriper att lyssna, ta problemen på allvar och visa förståelse. Några lyfte fram bety­ delsen av att ha medkänsla, se den unika individen, engagemang, en mer personlig kontakt, respekt, del­ aktighet och ärlighet. I synnerhet de yngre skulle önska att behandlaren beaktar det stigma som kan finnas i förhållande till psykisk ohälsa. Citat: • Att inte ta för givet hur dåligt en person mår för att det inte syns eller uttrycker sig i ord, har man sökt hjälp tycker jag det är ett rop på hjälp och ta det på allvar. Kvinna, 34 år • Lyssna på patienter som har insikt om sina egna problem. Man, 58 år • Inte alla inser att man är psykiskt sårbar och skör […]. Det är fortfarande stigmatiskt på vårdcentralen. Ett sådant bemötande gör att det är svårare att träffa vården, även på psyk. Kvinna, 33 år

FORMELL KOMPETENS

Flera av patienterna, i synnerhet kvinnorna, skulle även önska sig en bättre formell kompetens hos vårdgivarna. Det som togs upp var bl.a. en önskan om att läkaren


33 »Människor som lider av psykisk ohälsa har rätt att få samma goda vård som andra patientgrupper, dvs. vård på lika villkor.« ska vara specialiserad på psykiatrisk vård, det bör finnas fler specialister inom trauma, en bättre kunskap om förlossningsdepressison, ökad kunskap om hur olika tillstånd samverkar, fler specialister på ADHD och ökad kunskap om ätstörningar. Citat: • Att behöva gå igenom vårdcentralen kan vara katastrofalt eftersom de INTE alltid har kompetens att hantera människor med PSYKISK ohälsa. Man, 27 år • Att öppenpsykiatrin tar större ansvar för de som söker hjälp och inte bara "slänger" antidepressiva på patienterna. [Behövs] ordentlig utredning för att få en diagnos innan medicineringen. Kvinna, 22 år

BEHANDLINGSMÖJLIGHETER

I synnerhet kvinnorna tog upp att de skulle vilja att det fanns fler behandlingsmöjligheter och att vård­ givaren bör informera om olika alternativ. Några lyfte fram att de ville ha gestaltterapi, psykoterapi eller mindfulness. Vissa beskrev behov av aktiviteter och vissa skulle vilja ha erfarenhetsutbyte med andra patien­ter. Mer individuellt tänkande efterfrågas gene­ rellt. Några var kritiska till att enbart få medicinering. Flera skulle vilja ha bättre stöd och vägledning i livet, gärna i form av en mentor. Citat: • Skulle vilja ha någon som hjälper mig hitta motivation och självdisciplin i livet. Man, 24 år

• Människor med utbildning som själv har haft det tufft men lyckat resa sig efter sin egna tuffa resa, kan tillföra massor. Kan göra det möjligt för andra att se ett ljus. Kvinna, 40 år • Medicin ska vara ett komplement, inte en vårdinsats. Man, 38 år

HELHETSPERSPEKTIV

Flera skulle önska sig att behandlare och vårdenheter samarbetar mer. Det som lyftes fram var en bättre kommunikation behandlare emellan, samordning mel­ lan sluten och öppen vård, ett bättre samarbete mellan vårdcentralen, psykiatrin, MVC och BVC samt mellan sådant som försäkringskassa, arbetsgivare och läkare. Ett helhetsperspektiv på patientens problematik som inbegriper kropp, själ och social situation efterfrågades också. Citat: • [Borde få] hjälp hur man ska klara av jobb, skola, familj osv osv. Kvinna, 30 år • Vattentäta planer för övergång slutenvård – öppen vård. Människor dör! Kvinna, 32 år • Jobbigt med en kurator, en parterapeut, en KBT psykolog, en sjukgymnast och en arbetsterapeut. Jag går till alla […]. En bra psykolog hade räckt, som tänker på människan som helhet. Kvinna, 28 år Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


34 SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Det var en lång önskelista som patienterna hade. Centrala teman handlade om tillgängligheten, resurser, kontinuiteten och behandlarnas bemötande. Sedan länge har dessa aspekters betydelse lyfts fram (Bjoerk­ man m.fl. år 1995 och Runebjörk år 1993). Svensson och Hansson har i en studie från 2006 visat att patienter är missnöjda bland annat med svårigheterna att komma i kontakt med vårdgivarna, de långa väntetiderna, informationen (om behandlingen/sjukdomstillstån­ det) och personalomsättningen. Ett av de viktigaste önskemålen som ofta lyfts fram är ett respektfullt förhållningssätt gentemot patienten. En uppmärksam och förstående lyssnare värderas högt. Viktigt är också att patienten ses som en unik individ, inte bara som en i mängden. Det finns även behov av mer stöd och vägledning. Samtliga av de nämnda aspekterna togs även upp i före­liggande undersökning. En särskilt viktig aspekt som skulle underlätta för patienterna är en bättre tillgänglighet. Flera beskriver att de har sökt länge utan att få någon hjälp. Det som framkommer är att det kan vara svårt att få hjälp trots att man söker

Hjälp oss rädda liv Dina gåvor ger oss möjlighet att driva våra stödlinjer: Självmordslinjen, Äldretelefonen och Föräldratelefonen. Vi lyssnar och stödjer människor i psykisk kris. Bli månadsgivare via SMS. Då skänker du 50 kr den 28:e varje månad via din telefonräkning. Skicka ett SMS till 72 980 med texten M50. Du kan stoppa din gåva när du vill. Ett stort tack för ditt stöd!

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

och vill ha hjälp. Patienter som har fått vänta länge på att få hjälp blir ofta missnöjda med den behandling de senare får, vilket har visats av Siponen och Valimaki i en studie från 2003. Att minska väntetiderna är således viktigt av flera skäl. Tillräckligt med tid vid besöket och tätare träffar beskrevs också som angeläget, samt att inte tvingas byta terapeut under behandlingstiden. En bättre uppföljning av patienterna och behandlingen samt uppföljningssamtal var andra önskemål. Flera ville att det skulle vara lättare att få kontakt med behandlaren. Detta är trygghetsfrågor för patienterna. Denna undersökning visar att det enligt patienterna finns en viss diskrepans mellan patienternas erfaren­ heter och de förväntningar man har och dessutom tycks dessa vara relativt beständiga över tid. Det är viktigt att det sker ett kontinuerligt kvalitetsutveck­ lingsarbete inom den psykiatriska vården och även vad gäller första linjens psykiatri vid vårdcentralerna, för att öka nöjdheten och välbefinnandet i patient­ gruppen. Människor som lider av psykisk ohälsa har rätt att få samma goda vård som andra patientgrupper, dvs. vård på lika villkor.


35

2016

FÖLJ UPPLADDNINGEN PÅ FACEBOOK OCH #PSYKOTERAPIMÄSSAN

• Över 60 föreläsningar • Utställning • Paneldiskussioner • Nätverkande

DU KOMMER VÄL MED?

15-16 nov

BLAND TALARNA:

• Suzette Boon • Gerhard Andersson • Anna Gerge • Anna Kåver • Åsa Nilsonne • Poul Perris • Susanna Alakoski • Ann Heberlein • Reza Emdad • Mats Wretås • Anna Norlén • Elsa Ronningstam • Diana Fosha • Erik Blennberger • Katja Bergsten • Ylva Elvin-Nowak • Ullakarin Nyberg • Karin Ovefelt • Björn Wrangsjö • Rolf Holmqvist • Maj-Britt Nilsson • JoAnne Dahl • Pia Lizell Berg • Sofie Bäärnhielm • Charlotta Björklind • Gunnar Bohman Organiseras av:

Arrangörer:

PSsykoterapi tiftelsen – stiftelsen för främjande av psykisk hälsa genom psykoterapi –

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Anmäl dig på www.psykoterapimassan.se


36

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


37

Advokaten som vågar prata känslor Text och foto: Malin Pettersson

I juridikens värld handlar det mesta om lagar och tjocka regelböcker. Men inte för Michael Fischbein; advokat gällande arbetsrätt och kränkande särbehandling. Han fokuserar mer på psykisk ohälsa. – Ibland fungerar jag mer som en psykolog än en jurist, säger Michael Fischbein. Att bli utsatt för kränkande sär­ behandling, eller mobbning, på arbets­ platsen är inte ovanligt. En av tio uppger att de blivit utsatta och det är ett växande problem. – Det är ett enormt dolt hälsopro­ blem. Det kan bero på hårdare konkur­ rens och en ökad press i arbetslivet, säger Michael Fischbein sittandes i ett konfe­ rensrum på sitt kontor i Gamla Stan. Det är svårt att prata om mobbning. Problemet sopas ofta under mattan och blir kvar där på grund av att den utsatta inte vill visa sig svag, känner skam och skyller på sig själv. – Dessutom riskerar man att råka ännu mer illa ut om man börjar prata. Men vi måste prata mer om det. Där har alla ett ansvar, att visa lite civilkurage! Michael Fischbein blir upprörd när människor missbrukar sin makt och tystar ner problemen som finns

på arbetsplatsen. Han brinner för att hjälpa människor i underläge. Och med ett stort intresse för psykologi och hälsa sticker han ut ur mängden i sin yrkeskategori. – Jag har inte juridiken utan känslorna i fokus. Jurister generellt tänker inte i de banorna och finner inget intresse i det. Annars skulle det ju finnas fler som jag. Michael menar att problemet är att många advokater är dåliga på att möta klienter som människor, med känslor. Och att de inte ser hans fall som till­ räckligt rejäla och ”riktiga”. Ändå kostar kränkande särbehand­ ling samhället enorma summor varje år. Många är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa till följd av mobbningen. Bland dem är allvarliga diagnoser som utmattningssymptom och posttrauma­ tiskt stressyndrom (PTSD) vanliga. Ändå verkar ingen vilja, eller våga, ta de här människorna i försvar. Utom Michael Fischbein som på det viset gjort sig ett namn. – Jag gillar utmaningen att hjälpa människor i nöd, men det är också en väldig press. Ett stort ansvar när saker inte går som man tänkt. Många klienter lägger sitt liv i mina händer. Inte sällan träffar Michael klienter som blivit så illa behandlade att de inte Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


38

vet om de vill leva längre. Han träffar även anhöriga som vill ha upprättelse efter en närståendes självmord. – Många mår väldigt dåligt och är väldigt bräckliga. Det är jättevanligt att de gråter här. Och jag våndas ofta med mina klienter. Men så tänker jag ”hur ska jag få den här människan att må bättre?” Hans jobb är att hitta en lösning och ett sätt för klienten att få upprättelse. I första hand i form av skade­stånd från arbetsgivaren, som alltid bär det ­yttersta ansvaret. – Att få ett skadestånd betyder mycket för väldigt Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

många. Jag har haft klienter som senare tackat mig för att jag ”räddade deras liv.” Den 31 mars trädde en ny föreskrift i kraft, om psykosocial arbetsmiljö. Den ska bland annat förtydliga vad arbetsgivaren har för skyldigheter när det gäller kränkande särbehandling. Men Michael är inte så värst imponerad. – Effekten blir nog tyvärr inte så stor i praktiken, eftersom det är en föreskrift och ingen lag. Men den är bra för att den väcker debatt och synliggör problemet. Allt som stärker de drabbades rätt är positivt.


Kommer du tycka om mig nu? En berättelse om identitet författare: Lina Axelsson Kihlblom pris: 170 kr isbn: 88099280 sidor: 272

det här är en självbiografisk berättelse om fyra identiteter – La, Lina, Marjatta och Jag – en ärlig och gripande historia om uppvaknande, identitet och förändring. La, Lina, Marjatta och Jag brottas med sina känslor samtidigt som de bygger upp sina dröm-

mar, förväntningar och destinationer. Deras önskan är att nå sina drömmars mål, sina Där framme, och en strävan efter ett bättre självförtroende, en större självkänsla – jag duger som jag är – och att en dag få slippa ställa frågan: Kommer du tycka om mig nu?

Se hela vårt utbud och beställ på www.gothiafortbildning.se


40

Världen är till för alla i den En krönika om rätten att inte diskrimineras på grund av sin psykiska ohälsa

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


41

Johanna Wester är projektledare för Din rätt, vid NSPH Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa.

”Vad spelar mänskliga rättigheter för roll, när de ändå inte alltid följs?” Frågan ställdes för flera år sedan av en sextonårig elev till mig som då var tjugofem år och nyutbildad barnrätts­ informatör. Och jag, som var mitt i en trevande föreläsning om deklarationen om de mänskliga rättigheterna, kände mig svarslös. Ja, vad spelar de i slutänden för roll, de mänskliga rättigheterna, om man ändå behandlas illa, om närstående ändå mår dåligt och om världen ändå är svår att förstå? Först efter att ha arbetat ytterligare några år med frågan, börjar jag ana vad jag skulle ha svarat. Precis som många andra av männi­ skans skapelser är mänskliga rättig­ heter en produkt av vår föreställnings­ förmåga. De spelar roll för att vi säger att de gör det. Det är som med lands­ gränser, demokrati, valutasystem eller lagar. I grund och botten upprätthålls de framför allt av kollektiv fantasi,

baserad på en gemensam värdegrund. Mänskliga rättigheter är överenskom­ melser, alltid öppna för ny tolkning. För diskussion. För att sjunka eller stiga i kraft. De spelar roll så länge vi säger att de får spela roll. Så länge vi hänvisar till dem i tvister och i media, så länge vi kräver dem för vår egen del och vakar över andras. Det är vad jag borde ha svarat den dagen. Kanske skulle eleven i sådant fall ha ställt en följdfråga och samtalet om rättigheter i den stunden ha fortsatt. ”Men vad är då egentligen en mänsklig rättighet?” frågade en yngre elev på en annan skola. En rättighet är ju svaret på ett behov. De mänskliga rättigheterna är en lista över vilka mänskliga behov som behöver vara fyllda för att man ska kunna ha ett någorlunda bra liv. Förenta Nationerna satte ihop den här listan efter andra världskriget och fram trädde rätten till skydd mot krig och mot kränkningar, rätten att vila, Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


42 Projektet Din Rätt Projektet Din Rätt arbetar med att samla in och sprida kunskap kring strukturell diskriminering pga psykisk ohälsa. Det görs bland annat via föreläsningar, debattinlägg, kostnadsfri rådgivning, bloggande, forumspel, fotoutställning samt spridning av bl. a projektets inspirationsskrift, studiematerial och en rapport riktad till beslutsfattare och yrkesverksamma. Din Rätt sammanställer också anonyma erfarenheter av diskriminering och samlar statistik över hur dessa kan se ut. Via projektet, som är treårigt och finansierat av Allmänna Arvsfonden, kan personer med egen erfarenhet få hjälp i vart de kan vända sig för att få stöd, information eller upprättelse. Följ projektet på Facebooksidan Diskriminering pga psykisk ohälsa och läs mer om de utbildningar, det material och den rådgivning som Din Rätt erbjuder, på www.nsph.se/projekt/projektet-din-ratt/

tänka fritt, få god vård, delta i kulturen, organisera sig, utbilda sig och mycket annat. Om ens grundläggande behov inte blir uppfyllda – exempelvis på grund av ens kön, sexualitet, var man kommer ifrån eller ifall man lever med psykisk ohälsa – kan det ha begåtts ett brott mot ens rättigheter. Och beroende på i vilket sammanhang det sker, kan det även handla om diskriminering. Jag är projektledare för Din Rätt hos Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH. Det är ett treårigt projekt som vill motverka just diskriminering. I min roll har jag mött hundratals människor som strider för sina och andras rättigheter. Som kämpar på för att mänskliga rättigheter alltid ska respekteras. Hur det kan upplevas att mötas av fördomar mot ens psykiska ohälsa går att beskriva oroande tydligt med siffror. Fyra av tio berörda har exempelvis valt att inte berätta om sin psykiska ohälsa på arbetsplatsen och ungefär lika många har låtit bli att söka vissa jobb av rädsla för att diskrimineras. Var fjärde har känt sig diskriminerad när det gällt möjligheten att få ett ­arbete och var fjärde har upplevt orättvisor när det g­ äller att få behålla det. De personer med psykisk ohälsa som har jobb tjänar i snitt mindre än hälften av vad genomsnittsbefolkningen gör. Fyra av tio upplever Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

att de har blivit orättvist bemötta i psykiatrin. Det­ samma gäller i den fysiska vården. När man gång på gång underskattas, behandlas orätt­ vist, eller möts av stängda dörrar är det ett kort steg till att känna förtvivlan. Den här världen är inte till för mig. Men statistiken jag har radat upp går att råda bot på. Och kanske är det via just de mänskliga rättigheterna vi kan skapa nya möjligheter, ge ny styrka till varandra? Här kommer fortsättningen på mitt försenade svar till sextonåringen i skolbänken: Vi måste övertyga oss själva om att mänskliga rättigheter spelar roll, för ­endast då kommer de också göra det. Vi måste exem­ plifiera deras kraft för varandra. Berätta om hur på­ frestande det är att inte få det stöd man behöver från sin kommun. Hur mycket ork det kostar att känna sig som en i massan hos en myndighet med makt över ens liv. Hur liten man kan känna sig i ensamhet. Berätta om hur gott det gör när ens vårdgivare lyssnar på riktigt. Hur mycket enklare det blir när en handläggare är lätt att få tag på. Hur mycket lust det ger att ha en lyhörd lärare. Hur stor man kan växa sig av gemenskap. Låt oss fortsätta prata om de mänskliga rättig­ heterna, påstridigt och långsiktigt. Fortsätta lära oss om dem. Fortsätta hävda dem å våra egna och andras vägnar. Så, och bara så, får deras kraft verkan.


Ge bort ett livsviktigt samtal “Självmordslinjen räddar liv. Det är inte farligt att må dåligt, men det kan vara farligt att inte prata om det” Kajsa Grytt För 190 kr kan vi genomföra en chatt eller ett telefonsamtal med någon som har tankar på att ta sitt liv. • SMS:a mind190 till 72980 • Swisha till 900 85 33 • Eller gå in på mind.se Ett stort tack för din gåva!


44

Att växa upp i turbosamhället Nya villkor och utmaningar1

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


45

Lars Dencik är professor emeritus i socialpsykologi och grundare av Center for Barndoms- og Familieforskning vid Roskilde Universitet, Danmark.

Frågan om barnets rätt och rättigheter har på senare år fått stor uppmärksam­ het. En statlig utredning om Barnets Rätt (SOU 1979:63, som jag själv var med i) presenterade en rad förslag i syfte att skydda barn och stärka deras juridiska rättsställning. Bland annat föreslog ut­ redningen att barnaga skulle förbjudas, att barn vid familjetvister ges självstän­ dig talerätt, att större vikt läggs vid deras intresse och egen mening i sådana konfliktsituationer, att umgängesrätten tillskrivs barnet och inte den frånskilde föräldern, osv. I förlängningen av det betonades barnets rätt till kontakt med båda sina föräldrar. I ljuset av den snabba och genom­ gripande utveckling i samhället och familjebildningsmönster som sedan ut­ redningen presenterades i grunden har förändrat villkoren för barns uppväxt aktualiseras på nytt frågan om vilka rättigheter de som växer upp i dagens samhälle – som jag med utgångspunkt i barnens perspektiv i artikeln betecknar som ett ”Turbosamhälle” – behöver få förstärkta. Två sådana är det i ljuset av de pågående snabba samhällsförändring­

arna särskilt angeläget att framhålla. Det ena är barnets rätt till en familj, till en stabil socioemotionell förank­ ringspunkt genom kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar. Ansvaret för det vilar på föräldrarna, som dock, bland annat med stöd av den gällande lagstiftningen, idag i alltför många fall snarare ser till sina egna individuella önskningar och behov än till sitt ansvar inför barnens uppväxtvillkor. Det andra är barnets rätt att få incitament och stöd att utveckla de sidor av sina möjligheter som livet i det samhälle de kommer att leva i kom­ mer att kräva av henne/honom. Den psykologiska utrustning och de sociala kompetenser dagens barn behöver ut­ veckla för att adekvat kunna hantera de situationer och villkor hen kommer att leva i skiljer sig markant från de som tidigare generationer haft behov av. Här vilar ansvaret tungt på både föräldrar och samhällsinstitutioner, inte minst politiker och skolsystem, att inte genom vanetänkande och kortsiktighet svika barns rätt att vara rustade för det liv som väntar dem. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


46

P

å den tiden man trodde på Gud och ödet var allting enklare. Barn var något man fick. ­Storken kom med dem. Ibland kom barnen som en gåva. Andra gånger som ett straff. De var sända, om inte från Gud direkt, så i alla fall av ödet. Och de blev som de blev – enligt Guds vilja och naturens gång. Man menade att det mesta var förutbestämt – av Den Allsmäktige, av hur stjärnorna stod på himla­ valvet den dag barnet blev till, av det oblida ödet, och så vidare. Det fanns inget man som förälder kunde göra åt den saken. I och med moderniseringen under 1900-talet sker ett drastiskt brott i denna föreställning: istället vinner den idé som säger att människans utveckling och öde kan manipuleras. Fram växer idén att det är föräldrarna som genom sitt sätt att vara och sina handlingar mot barnet på ett avgörande sätt styr barnets utveckling och vad de kommer att bli för människor. Det är far och mor (särskilt mor!) som hålls ansvarig (och får bära skulden) om barnet hamnar snett i livet. Föräld­ rarna är barnets förebilder, det har modern barn- och utvecklingspsykologi slagit fast och är accepterat som ett oomtvistligt faktum. Barn är inte längre något man får, nej nu blir barn som de blir genom föräldrarnas eget handlande (eller försummelser). Ödet och Den Allsmäktige är inte längre centrala instanser, i stället ligger barnets öde nu i den moderna upplysningens tid i föräldrarnas, enligt denna tankegång, närmast allsmäktiga händer. Men än en gång har föreställningen om föräldraskap och barn ändrats. Nu för tiden är barn något man medvetet väljer att skaffa sig – i de flesta fall sedan man redan skaffat sig en utbildning, en bostad och en mer passande partner än den man tidigare haft. Förr var frågan om vilken värld ens barn skulle komma att leva i stort sett irrelevant, för då sträckte sig nuet längre. Man föreställde sig därför helt enkelt att barnet skulle leva i en framtid som i stort liknade hur man själv hade det nu. Och menade därför att man visste vad som var viktigt och nödvändigt att ge barnen för att de skulle Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

klara sig bra. Med andra ord: då, i det samhälle som förändrades långsamt, låg framtiden långt borta. Men idag kommer framtiden snabbare och snabbare. Därmed ändras även villkoren för föräldraskap och barnens uppväxt. Barndomen är inte vad den varit. Och det kan föräldraskap heller inte förbli. På grund av en rad ändrade relationsmönster och nya interaktionslogi­ ker inom såväl familj, dagis, skola, på arbetsplatsen som i samhället i stort växer det fram en ny social grammatik. Nya koder för umgänge är på god väg att uppstå och etablera sig både inom familjen och i andra sociala rela­ tioner. Ett helt nytt socialt landskap med nya möjlig­ heter, förhållningssätt och dilemman växer fram. Barn lever idag i ett helt nytt livsrum. Möjligheterna att välja livsideal och att förverkliga sina personliga potentialer är här tätt sammanvävda med förstärkta krav på självdisciplin och på iscensättning av ens eget sociala liv. Det handlar om en process som historiskt sett å ena sidan har humaniserat barndomen och gjort barn till självständiga aktörer och aktiva subjekt i det samhälleliga livet, men som å andra sidan samtidigt tenderar att innebära att åtskilliga barns livsvillkor kommer att präglas av destabiliserande faktorer – på grund av svek, turbulenta familjekarriärer (Dencik & Lauterbach 2002) och ökande osäkerhet i anknytning och tillit till andra människor.

ETT NYTT LIVSRUM

Livsrummet är det ”rum”, i vilket en individ lever och interagerar (Dencik 2005). Precis som andra rum har det tre dimensioner. Men här är det inte höjd, bredd och djup som räknas, utan de materiella villkor, de sociala relationsmönster och de kulturella normer som sammantaget beskriver den enskilde individens, i det här fallet barnets, levnadsvillkor. Under de senaste decennierna har livsrummet för barn i de nordiska välfärdsstaterna grundläggande förändrats. Det är inte längre bara hos grannen eller i de nära och välbekanta relationerna barn möter andra


47 »Nya koder för umgänge är på god väg att uppstå och etablera sig både inom familjen och i andra sociala relationer. Ett helt nytt socialt landskap med nya möjligheter, förhållningssätt och dilemman växer fram.« människor, tvärtom är det framför allt i institutionella sammanhang som de idag möter andra barn och vuxna. Att barndomen nu till stor del formas av institutions­ livet innebär historiskt nya sociala ramvillkor som föder nya kulturella mönster och förväntningar och krav på vad barn ska kunna. Barns livsrum har dess­ utom i vår tid fått en fjärde dimension som det är mer nödvändigt nu än förr att ta hänsyn till, nämligen den temporala dimensionen. Man måste som ung människa idag hela tiden följa med i utvecklingen och se till att inte bli utsorterad. Den tidsmässiga aspekten handlar således om att förstå och kunna leva med i de föränd­ ringar som tiden – i en allt mer accelererande takt – för med sig. Tidsaspekten är med de förskjutningar och nya interaktionsmönster som kontinuerligt uppstår (t.ex. tillkomsten av virtuella gemenskaper på nätet och via andra elektroniska medier) ett allt viktigare element att ta hänsyn till för att förstå hur barndom idag konstitueras.

VILKA FÖRÄNDRINGAR KARAKTÄRISERAR FORSKNINGEN OM BARNDOM?

För att förstå de förändringar som inträffat i de sociala relationerna och i skapandet av ett nytt livsrum är det

viktigt att sätta in forskning om barndom och familje­ liv i ett överordnat socialpsykologiskt sammanhang. Vilka är de idag rådande diskurserna om detta och vilka har de avlöst? En diskurs som är framträdande i försöken att ringa in barndomen idag är moderniseringssociologin, som just handlar om förändringar i de samhälleliga och historiska villkoren. En annan diskurs är det socialrelationisti­ska perspektivet, som primärt innebär att man inte kan förstå ett barns sätt att leva – eller en människas överhuvudtaget – utan att ta i beaktande de sociala relationer han eller hon är invävd i. Forskningen måste ta i beaktande, eller t.o.m. ta som sin utgångspunkt, det relationella nätverk människor är ingår i. Denna diskurs är väsentlig eftersom den sätter fokus på att vi formas av allt det vi är med om i relation till andra människor, och alldeles särskilt sättet vi interagerar med dem på. Eftersom allt detta är i förändring ändras också barndomen och barns interaktionsmönster och sätt att fungera radikalt. De två ovan nämnda metadiskurserna vinner till stor del fram i kölvattnet på den kritik som på många sätt drabbat den klassiska barn- och utvecklings­ psykologins stadietänkande. Denna klassiska tillgång att förstå barns liv har nu under ganska lång tid Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


48 k­ unnat inta positionen som det vetenskapliga paradig­ met utifrån vilket man kunnat hävda hur t.ex. tre- eller femåriga barn är, snarare än hur det är att vara tre eller fem år i det samhälle de lever i. Grundantagan­ det baseras på att man menar sig på förhand kunna veta hur barn fungerar – barn ”i allmänhet” i en viss ålder och utan särskild hänsyn tagen till den specifika sociala kon­texten och de särskilda förutsättningar och begränsningar för barns utveckling den innebär. Den socialrelationistiska tillgången är en kunskapsteoretisk uppgörelse med denna klassiska men rigida före­ ställning om barns utveckling.

FRÅN EN INDIVIDUALPSYKOLOGISK BLICK TILL EN KONTEXTUELL FÖRSTÅELSE AV BARNET

En nyare socialpsykologisk förståelse fokuserar sålunda mer på de nya villkor och utifrån kommande påverk­ ningar som har betydelse för barndomen idag. Sett utifrån denna diskurs är barnet och kontexten sam­ manvävda enheter: barnet är ofrånkomligen bundet till sina sociala livsomständigheter. Det som bör beaktas, det som bör vara analysenheten i forskningen om barn, är därför egentligen inte barnet i sig, utan snarare barnen i de sammanhang och kontexter som de agerar i. Genom den verksamhet som vi drivit vid Center for Barndoms- og Familieforskning vid Roskilde Universitet i Danmark har vi riktat in oss på dels att formulera en begreppsapparat som förmår att greppa samspelet mellan barndom, familjeliv och samhällsförhållanden dels att etablera empiriska underlag för detta forsk­ ningsperspektiv. Det bör påpekas att det inte råder enighet om den forskningsmässiga tillgången när det gäller forskningen om barns livsvillkor. Här råder till stor del fortfarande ett paradigm som håller fast vid ett individualpsykolo­ giskt och klassiskt utvecklingspsykologiskt perspektiv på barn. Den forskning om barn och familj som mina medarbetare och jag arbetat på att utveckla är däremot en socialpsykologisk barndoms- och familjeförståelse Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

som i grunden har ett samhällskontextuellt och social­ interaktionistiskt perspektiv och som i långa stycken står i kontrast till det klassiska utvecklingspsykologiska paradigmet. I detta sammanhang kan man notera att forskning om andra grupper – t.ex. om invandrare eller kvin­ nor – ofta har varit tätt kopplat till ett historiskt samhällsutvecklings- och förändringsperspektiv. Forskning om barn och familj har däremot tills för inte så länge sedan till stor del tagit sin utgångspunkt i en föreställning om vissa beteendemönster och utvecklingslinjer som ”normala” och ”naturliga”. Först genom den nyare kontextualistiska socialpsykologins uppkomst och genom utvecklingen av det social­ relationistiska perspektivet har denna föreställning problematiserats. Synen på barndom och föräldraskap hänger ihop med ett förhärskande ideal of natural order (Toulmin 1961; Asplund 1970) – den oreflekterade begreppsliga bakgrund mot vilken något blir synligt som ett feno­ men i verkligheten. Ett ideal of natural order är som grammatiken i vårt språk, något som vi inte tänker på när vi talar. Men grammatiken är en förutsättning för vår kommunikation. Vi märker inte av den förrän någon frågar om den eller undersöker dess innehåll. Själva frånvaron av en mer djupgående reflektion över villkoren för vår förståelse av barns uppväxtår har lett till att man bara bekräftat varandra i vissa givna hållningar och tankegångar kring barn, vilket föder uttalanden av typen ”sådana är barn” eller ”barn har alltid varit gränssökande” osv. Sådana uttalanden blir bara relevanta om de förankras i en samhällsoch samtidsanalys som kan ge en bredare och mer djupgående förståelse för hur samhällsutvecklingen med dess nya teknologier och medialandskap inverkar på barnens liv. Barn och föräldrar befinner sig idag i ett helt nytt socialt landskap i vilket villkoren, möjlig­heterna och begränsningarna för barndom och uppfostran är radikalt förändrade i jämförelse med hur det varit tidigare.


49 FRÅN INSTRUKTION OCH NÖDVÄNDIGHET TILL IMPROVISATION OCH SOCIAL KONTINGENS2

Historiskt sett är det inte länge sedan barn skulle stå på raka led i skolkorridoren och vänta på lov att få komma in i klassrummet för att därefter bli tillsagda att ta fram böckerna och besvara lärarens frågor – men inte förrän man blivit tilltalad. Denna norm avspeg­ lade sig även i hemmen där man som barn till exempel skulle vänta med att tala tills någon (vuxen) tilltalade en. Man skulle äta det man blev serverad och inte lämna kvar något på tallriken. Man kan fråga sig vad barnen egentligen fick lära sig av denna umgänges­ form? Vad lärde man sig av att behöva göra bestämda saker – men inte förrän man blivit tillsagd? Vad slags mänsklig karaktärsdaning och personlig självuppfatt­ ning främjades i det instruerande samhället? Dröjer man lite vid bilden av gårdagens barndom kan man omvänt fråga sig: vilka erfarenheter och intryck möter barn år 2010 på daghemmet, på skol­ gården, i klassrummet, på fritidshemmet osv? Vad handlar det om för individen i sådana sociala samman­ hang? Vilka möjligheter till lärande och karaktärs­ daning aktualiseras för barnet i dessa situationer? Hur inverkar det på barnet att vara hänvisad till att agera i ett livsrum där man skall finna fram till det mesta själv utan att i förväg ha blivit instruerad, dirigerad och visad tillrätta? De tendenser till värdepluralism, avtraditiona­ lisering och individens kulturella frikoppling som kännetecknar dagens samhälle och som bl.a. sociologer som Anthony Giddens (1994) och pedagogikforskare som Thomas Ziehe (1986) har intresserat sig för – i sam­verkan med de förstärkta krav på att kunna han­ tera och leva med ambivalenser som bl.a. sociologen Zygmunt Bauman (2000) har iakttagit och analyse­ rat – skapar utgångspunkter för en grundläggande ny social grammatik för människors samspel i dagens skandinaviska världssamhällen. En implikation av detta är att individen själv måste finna fram till och konsolidera det som den

franske socio­logen Pierre Bourdieu beskriver som ett habitus eller att helt enkelt ha lärt sig det sociala spelets regler och ha utvecklat ”a feeling for the game” ­(Bourdieu 1992; Flisbäck 2006). Man måste på en och samma gång kunna improvisera, ge relevanta motspel och ingå i nya sociala samspel – och det utan att bli regisserad av någon. Det handlar om förmågan att ut­ veckla sin sociala relationskompetens och förmågan till ”directless orchestration”. Detta kräver en välutvecklad ”social scenografi- och situationskänsla” – alltså att man förmår att uppfatta och kan falla in i situationens samspelsgrammatik. Premissen för detta sätt att se på saken är att samspelet mellan de människor som på grund av sin sociala position ingår i eller uppträder på en bestämd social arena – vi benämner en sådan arena sociotop; det kan vara t.ex. familjen, daghemmet, skolan, o.likn. – är att dessa människor, för att kommunicera adekvat med varandra inom sociotopens ramar, måste agera enligt en bestämd men underliggande social interaktions­ grammatik. (Dencik 1989; Westerling 2005). Den individ som går in i situationen är i allmänhet inte på förhand medveten om denna underliggande interaktions­ grammatik. Det är heller inte nödvändigt att man på förhand känner till dess innehåll, eller är medveten om vilka interaktionsstrategier man ska använda sig av. Grammatiken styr interaktionen så att säga bakom ryggen på en. Ett barn förväntas idag i högre grad än tidigare att själv kunna koda av vad som händer, att själv finna sig till rätta och välja vad som i en given kontext är mest lämpligt att göra – utan att dessförinnan ha blivit tillsagd eller känna till vad som i den givna situationen faktiskt är rätt och ändamålsenligt. Det är med avstamp i denna iakttagelse man kan hävda att barnet idag står inför att leva och utvecklas utifrån en i förhållande till (mor- och far-)föräldragenerationen fullkomligt förändrad social grammatik. Generellt sett innebär detta att barnet inte längre primärt förväntas att bara utföra andras instruktioner; Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


50 »Idag lever vi i en värld som mer och mer liknar ett turbosamhälle. Förändringstakten inom i stort sett alla livsområden är snabb och blir allt snabbare. Det enda stabila är den ständiga förändringen.« nu förväntas det däremot i högre grad att barnet själv ska orientera sig socialt, kunna utforska situationen, och inte minst ana vad som bör göras i en given situa­ tion. Om ett barn tidigare framför allt skulle bli bra på att utföra andras instruktioner handlar det för nutidens barn snarare om att bli bra på att utforska olika situationers möjligheter. I mycket högre grad än tidigare ska man som barn (och vuxen) kunna förutse resultat och samtidigt kunna ta i beaktande olika alternativa förväntningar i alla de sammanhang man ingår i. Man ska alltså kunna föregripa vad som är på gång samtidigt som man ska vara tillräckligt flexibel och kreativ för att kontinu­ erligt kunna justera inriktning och förväntningar när något annat än det man förväntat inträffar under hän­ delsernas gång – något som, det ligger i den fortgående moderniseringens natur, kommer att ske allt oftare. Denna förändring är ett uttryck för hur livsrum­ mets temporala dimension får ökande betydelse i den enskilda individens liv. Vad som allt mer krävs av indi­ viden, även barnet, i det radikalt moderna samhället är förmågan till reflexivitet. I detta fall ett krav på att utveckla ett slags social radar innebärande att det som står i begrepp att ske, om än vagt, ska kunna registreras och bearbetas till nya initiativ och kreativt anpassade lösningar. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

Varför det, kan man fråga? Jo, för att det som man skulle kunna kalla för vårt ”nu” blir kortare och ­kortare, eftersom framtiden – det vill säga de nya villkoren för vårt agerande – kommer till oss snabbare och snabbare. Framtiden blir så att säga allt mer när­ varande i nuet, och förberedelserna och förväntningar­ na på vårt nästa strategiska drag behöver mer markant än tidigare inverka på våra val – samtidigt som det blir mer och mer ogenomskådligt vad man egentligen kan förvänta sig. Man måste helt enkelt vara mer förberedd – men utan att veta exakt på vad. ”You always need to be prepared, but you never know for what”, som Bob Dylan sjöng på sin tid.

FÖRÄLDRASKAPETS NYA OCH STORA UTMANINGAR

De flesta föräldrar i västvärlden är nog klara över att deras barn kommer att leva i en värld som är helt olik den värld de själva växte upp i. En värld som man knappt ens kan ana konturerna av. Det är därför svårt att förutse vilka värderingar, kompetenser och person­ liga egenskaper barnen kommer att få användning för i framtiden. Ska de vara ärliga, lydiga och artiga? Eller bör de snarare vara smarta, framfusiga och självhävdan­ de för att kunna hantera framtidens utmaningar? För


samhälle, skolväsen och inte minst föräldrar handlar det om att inse att det inte är här, i vårt nu, som de barn som växer upp nu kommer att leva. Gårdagen och de erfarenheter man kunde göra där, framstår i allt högre grad som irrelevanta. Mormor är inte längre den man i första hand går till för att fråga om råd gällande barnuppfostran. Men hur kan man som förälder på bästa möjliga vis förbereda sina barn för att klara sig i den okända värld de kommer att leva i? Den moderna samhälls­ utvecklingen ställer föräldraskapet inför nya och stora ut­maningar. Föräldrar kommer mer och mer att uppleva att deras egna erfarenheter, både från barndo­ men och från nuvarande liv, tenderar att bli irrelevanta i för­hållande till hur de skall uppfostra sina barn – barn som de medvetet valt att skaffa, och som de (i de flesta fall) därför också känner stort ansvar för. Idag lever vi i en värld som mer och mer liknar ett turbosamhälle. Förändringstakten inom i stort sett alla livsområden är snabb och blir allt snabbare. Det enda stabila är den ständiga förändringen. Och det enda vi kan veta om framtiden är att vi inte kan veta någonting om den – utom att den är oundviklig. Och full av överraskningar. Och att barnen är dömda att leva i den. Vad är utifrån det perspektivet viktigt för dem att ha med sig av psykologiska egenskaper och dispositioner? Vad behöver man när livet går i turbo som i ett Formel 1-lopp där specialbyggda bilar kör runt i ett rasande tempo. Man skulle kunna tro att det är bilarnas konstruktion som avgör hur de klarar sig genom loppen. Men så är det inte, har jag blivit upplyst om. Det som avgör utgången är vad som sker med bilen när den kör in för ett pit-stop. Ett pit-stop är den korta paus som bilen måste göra för att tanka drivmedel, repa­rera små skavanker som uppstått samt att byta däck och andra vitala delar. Sättet hur man här, i depån, hanterar bilen, hur mycket drivmedel man väljer att tanka upp, hur man balanserar däcken och hur snabbt och bra man klarar att återställa bilen i fullgott skick osv. är vad som avgör loppets utgång.

I analogi med det kan man betrakta barnens livslopp. För dem, liksom för deras föräldrar, handlar det idag också om att köra i turbofart. Klara skolan, utbildningen, jobbet och karriären; bygga nätverk; hålla sig i trim; ordna en meningsfull fritid; vårda sina sociala relationer; finna kärleken och komma igen när man förlorat den osv. Hur man klarar turbolivsloppet beror på vad som sker i depån, dvs. i familjen. Hur man där kan tanka upp tillhörighet, hämta stöd, uppleva värme och återställa sin psykiska balans. Precis som Formel 1-bilarna för sin framfart under ett lopp är beroende av sin depå, är människorna, inte minst barnen, i turbosamhället – i motsats till vad många åskådare föreställer sig som bara låter sig fascineras av själva bilarnas färd på banan – för sin framgång i livet i stigande grad depåberoende. Men samtidigt har turbo­ samhället skapat helt nya villkor för livet i depån. Från det höga tempot på banan där aggressivitet, smartness och obarmhärtig konkurrens är ett framgångs­recept, ska det här snabbt kunna skiftas till helt andra känslor och former av emotionellt och socialt samspel. Social­ psykologen Kenneth Gergen (2000) har beskrivit detta som att individen blir tvungen att hantera sina känslor ungefär som man värmer upp mat ur frysen i en mikro­ ugn. Från stressen och den nödvändiga aggressiviteten för att klara konkurrensen ute på banan ska man idag, när man träder in i familjen, på kort tid både hämta fram, ge uttryck för och vara beredd att insupa helt andra känslor av värme, kärlek, mysighet och omsorg. För att snart igen ska stoppa ned all denna emotio­ nalitet i frysen för att på nytt kunna hänge sig åt den kalla instrumentalitet som krävs i Formel 1-loppet ute på banan. Utifrån detta vill jag avslutningsvis i detta kapitel resonera kring några av de kompetenser och psykolo­ giska dispositioner som individer av idag, häribland dagens barn, mer än tidigare generationer kommer att behöva utveckla för att adekvat kunna hantera dessa villkor.

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


52 SJÄLVDISCIPLINERING

Om ett barn idag betedde sig som de flesta barn förväntades göra – och faktiskt gjorde på 1950-talet – så skulle det bli uppfattat som i det närmaste socialt han­ dikappat. Och omvänt: om ett barn på den tiden skulle ha betett sig som barn i vår del av världen gör idag skulle det barnet sannolikt ha blivit utkastat ur skolan och mötts av sanktioner från samhällets sida. Det ökade välståndet, globaliseringen och till­ komsten av nya elektroniska kommunikations­medel har kraftigt underlättat tillgängligheten till all världens utbud av frestelser såsom t.ex. onyttigt godis, ohälsosam mat, droger, alkohol, pornografi, sexuella tjänster, bedrägliga spel. Därmed ökas också kraven på den enskilde individen att kunna styra sina impulser och kontrollera sina känslor, kort sagt att behärska sig. Precis som hög självkänsla och starkt självförtroende är något som barn som växer upp i framtiden kommer att ha ett stort och växande behov av är stark själv­disciplin något de i lika hög grad kommer att behöva. När det gäller att utveckla sådana karaktärsegenskaper är föräldrarnas roll avgörande. Det är i vardagens känslo­ mässiga samspel – särskilt mellan barn och föräldrar men även mellan barn och barn på dagis och i skola – som egenskaper, eller snarare kompetenser, som dessa grundläggs och utvecklas. I det nu borttynande instruerande samhället existe­ rade en annan sorts – men inte nödvändigtvis större – social säkerhet. Här möttes man visserligen både av instruktioner och sanktioner om man inte gjorde som man blev tillsagd, men följde man de ofta snäva normer och krav som gällde vann man i gengäld oftast både säkerhet och social acceptans. Men när nu de en gång relativt tydliga markörerna av kontextens förvänt­ ningar är i konstant förändring blir det betydligt mer ogenomskådligt och osäkert hur man ska komma fram till vad som i varje given situation är acceptabelt och relevant handlande, t.ex. på dagis, i skolan, på fritids och inom familjen. De nya villkoren innebär att man ofta själv måste disciplinera sig in i de ofta outtalade Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

och underförstådda samspelsregler, eller mer tekniskt uttryckt interaktionsgrammatiker (Dencik et al. 2008; Westerling 2008), som gäller i de gemenskaper och si­ tuationer som uppstår i ens livsrum. Barnet, precis som individen generellt, måste idag i mycket högre grad än tidigare själv förvalta sin frihet, sina möjligheter och sin tid – och detta under på många sätt nya och skiftande villkor. Vi lever i – vad ekonomer emellanåt kallar en tid av affluenza – en situation som känne­ tecknas av välstånd och alltings lättillgänglighet. Man behöver i stort sett inte mer än klicka på musen för att få tillgång till det mest avlägsna och mest förbjudna. Ta bara en sådan sak som godis och underhållning. Ett barn i Sverige eller Danmark behöver till exempel inte längre under lång tid spara sin veckopeng för att kunna köpa det han eller hon för stunden önskar. Eller för den delen, vänta en längre tid på det man önskar sig, vare sig det gäller underhållning eller materiella ting. Det är mot denna bakgrund vi måste betrakta den oro som idag finns i vår del av världen över att männi­ skor, och inte minst barnen, håller på att bli för tjocka. Skulden för denna ”fetmaepidemi” läggs ofta på godiset i sig, eller på matvaruindustrin, eller snabbmats­ kedjorna som t.ex. McDonald’s, på grund av vad de stoppar i sina produkter. Men i själva verket är det ju så att orsaken till att vi äter för mycket är att vi gör det – det vill säga att vi ställda inför den olidliga lätthet med vilken vi kan stoppa i oss nästan vad och hur mycket som helst inte förmår att behärska oss. Det är det som krävs av oss, och inte minst då av barnen, i denna värld av förförande och lättillgängliga frestelser som vi nuförtiden dagligen vistas i. Med den kraftigt ökande tillgängligheten av allt möjligt ökar också kraven på att kunna kontrollera sig, på att undvika de värsta och mest olämpliga frestelserna, kort sagt att kunna säga ifrån och göra val som är både förnuftiga och relevanta. Det är ett uttryck för hur auktoritetsformerna idag jämfört med tidigare har övergått i mer markanta behov av självdisciplinering och självstyrning – det gäl­ ler såväl i samhället i stort som i skolan och arbetslivet.


53 »Vi lever i – vad ekonomer emellanåt kallar en tid av affluenza – en situation som kännetecknas av välstånd och alltings lättillgänglighet. Man behöver i stort sett inte mer än klicka på musen för att få tillgång till det mest avlägsna och mest förbjudna.« Den som inte vill eller kan disciplinera sig (det vill säga att i praktiken hålla styr på sig själv, kontrollera sina impulser och dosera sin behovstillfredsställelse) kommer att betraktas som svag, och därmed – i det samhällsklimat som idag är förhärskande – bli föraktad och hamna i sociala svårigheter.

SOCIAL FLEXIBILITET, KOMMUNIKATIVA KOMPETENSER OCH REFLEXIV SJÄLVFÖRSTÅELSE

Barn kommer mer och mer att vara i många olika och skiftande miljöer som hemma hos mamma, på dagis, på fritids, hos pappa och hans nya tjej, hos mormor och hennes nya partner, i skolan, i fotbollsklubben, bland kompisarna i stan osv. Och i var och en av dessa miljöer – sociotoper, som de alltså kallas i den begreppsapparat jag har utvecklat (Dencik 2005) – måste man uppföra sig på olika sätt. Den sociala interaktionen styrs på varje social arena av en underliggande social grammatik som är specifik för just den arenan. Barn kommer att uppleva att de i allt högre grad blir tvungna att anpassa sig till nya okända omständigheter och dela liv med människor som de inte delar bakgrund och

tidigare upplevelser med. Kravet på social flexibilitet och en god kommunikativ förmåga kommer därför att öka dramatiskt. För föräldrar och andra som har med barns uppfostran att göra gäller det därför att på olika sätt främja dels barnens förmåga att ställa om sig och dels deras språkliga artikulationsförmåga – liksom deras förmåga att uppfatta vad omvärlden kommunicerar till dem, det vi skulle kunna kalla deras sociala gehör. Man ska inte bara disciplinera sig som barn samt ha välutvecklade sociala och kommunikativa kompe­ tenser, man ska också besitta förmågan att förhålla sig reflekterande till sig själv och sin sociala situation, dvs. utveckla en reflexiv självförståelse. Man ska kunna föra sig i många olika sammanhang och kunna uppträda på många olika sociala arenor. Förmågor av detta slag är det idag nödvändigt för barn att ha med sig in i det sociala livet så att de klarar att koda av, interagera och friktionsfritt integrera sig och växla mellan livet ­hemma hos mamma, med vännerna, i skolan, hos pappa och hans nya tjejs barn, osv. Med andra ord: barnet ska kunna uppfatta och anpassa sig till den särskilda form av interaktionsgrammatik som används just här och nu i den sociala kontext (sociotop) barnet Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


54 »Att kunna reflektera över sig själv, sin situation och konsekvenserna av sina handlingar, dvs. att kunna se sig själv utifrån, och att utifrån det kunna välja mellan alternativ, blir i allt högre grad en förutsättning för att bemästra livet i nuets och framtidens samhälle.« befinner sig i. Man ska kunna registrera och förhålla sig korrekt till att ”nu är det andra förväntningar på mig än vad det var för bara ett ögonblick sedan”. Den skiftande sociala scenografin innebär att det hela tiden för barnet uppstår nya formeringar i samspelet med andra och att barnets sociala radar närmast blixtsnabbt och utan ansträngning behöver kunna uppfatta även de små och fina variationer och nyanseringar som hela tiden uppstår i samvaron med andra. Barn delar idag liv med många fler människor än förr. Men i gengäld delar de inte som förr erfarenhet med dem de delar liv med. Lite förenklat kan man hävda att man som barn år 2010 (särskilt efter utbredningen av internet och mobiltelefonen) har att möta och handskas med lika mycket information och lika många nya och främ­ mande människor på en enda vecka som ens mor- och farföräldrar behövde göra under ett helt liv. Det är denna enorma samhälleliga förändring av barns sociala livsrum som kräver helt andra och förstärkta kommunikativa kompetenser än vad som behövdes i tidigare generationer. Därför är det psyko­ logiskt och socialt nödvändigt för individen, också för det enskilda barnet, att utöver hög självkänsla, starkt självförtroende och självdisciplin också ha god språklig Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

artikulationsförmåga och kunna använda sig av elaborerade språkkoder (Bernstein 1974) samt att ha en välutvecklad förmåga till empati för att kunna hantera vardagen i vårt samhälle. Ett barn som har upplevt många uppbrott, svek och uteslutningar i familjeliv och/eller bland kamrater kan på grund av detta få svårigheter med att adekvat uppfatta och reagera på subtila men för sammanhang­ et betydelsefulla signaler från andra i ens omgivning. Omgivningens implicita sociala budskap och den givna sociala scenografins kontextmarkörer, dvs. det som nor­ malt berättar för individen hur en given situation ska uppfattas och vad som bör göras, visar sig så att säga inte på dessa barns sociala radar. Och om det i någon grad ändå skulle göra det, förmår barnet – på grund av sin låga självkänsla, sitt nedslitna självförtroende och sin skadade tillit till andra – i alla fall inte att förhålla sig adekvat till dessa signaler. Resultatet blir att barnet kommer att uppföra sig olämpligt i förhållande till situationen och till sina egna långsiktiga intressen. Detta kan leda till att barnet av omgivningen kom­ mer att uppfattas som ännu mer problematiskt osv. Därmed är en för barnet nedåtgående spiral igångsatt (Dencik & Lauterbach 2002).


I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att ett förhållande som är av växande betydelse för barns sociala utveckling är samspelet med andra barn. Här spelar föräldrarna också en avgörande roll, men inte längre i första hand som rollmodeller för barnens utveckling utan som makthavare i familjen och därmed som strukturgivare för barnens sociala liv. De vuxnas val av bostad och bostadsort, arbetsförhållanden, samlivs­ form, förskola, skola osv. påverkar både direkt och indirekt vilken umgängeskrets, vilka vänner och vilka intressen barnen kommer att få. Och därmed, och inte minst, de sociala utmaningar barnen kommer att möta och bli tvungna att förhålla sig till. Hur barnet är rustat att förhålla sig till dessa utmaningar och huruvida det är i stånd till att själv hantera dem är avgörande för utveck­ lingen av barnets sociala och kognitiva kompetenser. I hög grad förhåller det sig så att föräldrars val i sin egen vuxna tillvaro strukturerar barnens tillvaro. Därigenom formas ofta omedvetet de förutsättningar barnen ges för att leva i den värld och framtid de är satta i. Men i det samhälle vi idag lever i är det av avgöran­ de betydelse för barnen att föräldrar och andra som uppfostrar grundligt sätter sig in i och reflekterar över hur beslut och ageranden i deras egen vuxna värld har konsekvenser för barnens framtid. På grund av den struktureringsmakt man som förälder har över vilka sociala och samhälleliga utmaningar ens barn kommer att växa upp i och leva med är en sådan reflexiv håll­ ning vad dagens barn kan hoppas på och borde kunna kräva av sina föräldrar.

SJÄLVFÖRTROENDE, FÖRMÅGA ATT SKAFFA SIG ÖVERBLICK OCH HA MOD ATT VÄLJA BORT

Föräldrar kommer att märka att deras egna erfarenheter och de kulturella traditioner de vuxit upp med på grund av den dynamiska samhällsutvecklingen kommer att vara allt mindre relevanta utgångspunkter för uppfost­ randet av de egna barnen. Det kommer inte att finnas bara en förhärskande tradition utan flera. Samtidigt

kommer det att ske en ökning av antalet alternativ och valmöjligheter på olika livsområden. Föräldrar kommer att i högre grad än nu bli tvungna att välja när det gäller vilka värden man skall betona i sin uppfostran; vilka meto­der man skall använda; vilket barnomsorgssystem man vill att barnet skall ingå i; vilka skolor, kulturella och idrottsliga verksamheter m.m. man vill ha barnen med i osv. Barnen kommer likaledes att behöva göra egna val mellan en växande ström av valmöjligheter. Det gäller allt ifrån lekar, teveprogram, dataspel och fritids­ aktiviteter, till utbildningsvägar, livsstil och religiös och politisk världsåskådning. I ständigt minskande grad blir det som kan traderas från en generation adekvat för den nästa, och i allt mindre grad kan det som en förälder står för fungera som modell för hur de barn som växer upp ska leva och förhålla sig. Att kunna reflektera över sig själv, sin situation och konsekvenserna av sina handlingar, dvs. att kunna se sig själv utifrån, och att utifrån det kunna välja mellan alternativ, blir i allt högre grad en förutsättning för att bemästra livet i nuets och framtidens samhälle. Att kunna välja består, sett i detta perspektiv, i att ha modet att välja bort. Det kräver både stort självför­ troende – eller med en annan psykologisk vokabulär ”jagstyrka” – samt förmåga att (snabbt) kunna orien­ tera sig bland olika alternativ. I jantelagens land har man tills nu inte varit särskilt bra på att bygga upp och främja utvecklingen av barnens självförtroende. Förr i tiden menade man med viss rätta att självförtroende inte var något som barn i allmänhet var betjänta av att ha för mycket av. De skulle ju, både som barn och senare som vuxna, vara inställda på och vara bra på att utföra andras instruktioner. Idag är det en helt annan social grammatik som gäller. Snarare än att vara bra på att följa andras instruktioner krävs nu förmågan att själv kunna överblicka möjligheter i olika situationer och att själv avgöra vad som bör väljas. Att bidra till att ens barn utvecklar ett stark positiv självkänsla och ett stabilt självförtroende är därför något av det viktigaste en förälder kan göra för sitt barn idag. Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


56 FAMILJEGEMENSKAP

Den ökande individualiseringens socialpsykologiska skugga är ett på motsvarande sätt stigande behov av att uppleva känslomässig förankring i en gemenskap. Behovet att känna att man tillhör ett socialt samman­ hang. Känslan av social tillhörighet är grundläggande för individens identitetsupplevelse (Dencik 2001). Forskningsmässigt är behovet hos individen att upp­ leva social tillhörighet idag något förbisett. Man fäster stor uppmärksamhet vid att många familjer splittras, men förbiser det faktum att människor som lämnar varandra, precis som unga människor som flyttar hem­ ifrån, ofta ivrigt söker efter att ingå i nya sammanhang och familjegemenskaper. I det moderna samhället generellt (i teoretiska termer bäst betecknad som en ”radikaliserad moder­ nitet”), och särskilt inom ramen för familjerna i detta samhälle, stiger spänningsförhållandet mellan å ena sidan den enskildes önskan och behov av individu­ alisering och å andra sidan samma individers önskan och behov av att uppleva samhörighet i en gemen­ skap. Livet i det moderna samhället kräver å ena sidan i högre grad än tidigare att den enskilde kan stå på egna ben och ta hand om sig själv, dvs. självständig­ het och en viss grad av ogenerad självhävdelse. Unga människor kan idag uttrycka att de vill vara ”projekt­ ledare för sitt eget liv”, ”piloten i sin egen tillvaro” eller för att anknyta till den metafor jag lanserat ovan ”förare i livets Formel 1-lopp”. Men förutsättningen för att lyckas med det är, som vi konstaterat, att man blivit väl omhändertagen i depån. Å andra sidan förstärker utvecklingen i den radikala moderniteten i lika hög grad behovet hos individen av att vara känslomässigt förankrad i en gemenskap. Men i ett samhälle där uttalad individualism blivit både ett livsvillkor för den enskilde och ett utbrett fenomen ändras villkoren för gemenskaper radikalt. Det blir särskilt tydligt i den slags gemenskap som en familj utgör. Turbosamhällets samhälleliga villkor gör familjeinstitutionen som sådan allt mer sårbar. När Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

det är så som det är för de flesta av dagens familjer att alla familjemedlemmarna i stor utsträckning agerar på egen hand och dagligen ingår i egna sociala nätverk utanför familjen blir familjelivet som sådant allt svårare att upprätthålla. Därför krävs av föräldrar idag, både för att hålla samman tvåsamheten och familjen, målmedvetna insatser för att etablera och hålla kvar en så hög grad av upplevelsegemenskap som möjligt bland familjemedlemmarna. Uppgiften och konsten består i att kunna balansera, eller kanske snarare kombinera, individernas stora och idag ofrånkomliga behov av att tillgodose sina individuella intressen med familjens lika ofrånkomliga behov av att betona och aktivt vårda sig om och t.o.m. celebrera själva gemenskapen. Detta är vad vi sett vara på gång i de nya teamfamiljer som tycks vara under utveckling i dagens samhälle (Dencik, 1996; Dencik et al. 2008). Det är i detta balansspel den avgörande grunden läggs för att familjen ska kunna vara den socioemotionella stabilitets- och förankrings­ instans som barnen (och även de vuxna) idag kanske mer än någonsin behöver.

NOTER 1.

Artikeln baserar sig dels på en intervju som Marcelo Ibanez gjort med mig som underlag för en artikel betitlad ”Samfundsmæssige perspektiver på børns opvækstbetingelser anno 2010” i boken SFO- og fritidspædagogik – før, nu og i fremtiden (Trine Ankerstjerne, red. Forlaget Dafolo, 2010), dels på min artikel ”Opdragelsens udfordringer i turbosamfundet” i boken Fordi jeg siger det – 21 tankevækkere om børneopdragelse (red.: Anja Madsen Kvols, Michael Breum Jakobsen, Peter Lilleheden, Anders Rosenlund. Forlaget Siesta 2009).

2.

Kontingens är en modalitet som betecknar propositioner vars sanningsvärde inte per logisk nödvändighet är sant eller falskt. En kontingent händelse är en händelse som har ägt rum men som inte behövde äga rum. På samma sätt är ett kontingent påstående ett påstående som inte nödvändigtvis är sant men som inte heller nödvändigtvis är falskt. (Wikipedia).


57 REFERENSER 1.

Asplund, J (1970) Om undran inför samhället. Uppsala: Argos

19.

Förlag.

Politics, tradition and aesthetics in the modern social order. (red: Beck, U,

2.

Bauman, Z (2000) Liquid Modernity. Cambridge: Polity Press.

20.

Giddens, A och Lash. S) Cambridge: Polity Press, pp. 56–109.

3.

Bernstein, B (1974) Class, Codes and Control: Theoretical

21.

Westerling, A (2008) Individualisering, Familieliv og Fæl-

4.

studies towards a sociology of language. London: Routledge

lesskab. En socialpsykologisk analyse af hverdagslivets

& Kegan Paul.

social netværk i en refleksiv modernitet. Roskilde Universitet:

Bourdieu, P (1992/2000) Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur.

5.

Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

6.

Dencik, L (1989) Growing up in the Post-Modern Age: on the Child’s Situation in the

7.

Family, and on the Position of the Family in the Modern

Institut for Psykologi og Uddannelsesforskning. 22.

Toulmin, S (1961) Foresight and Understanding. An Inquiry into the Aims of Science. London: Greenwood Publishing Group.

23.

Ziehe, T (1986) Ny ungdom – om ovanliga läroprocesser. Stockholm: Norstedts PAN.

Welfare State. Acta Sociologica 32 (2), pp. 15–180. 8.

Dencik, L. (1996) Familjen i välfärdsstatens förvandlingsprocess. I Dansk Sociologi,

9.

Nr.1. s 57–82.

10.

Dencik, L (2001) Transformations of Identities in Rapidly Changing Societies. I

11.

Carleheden, M och Hviid Jacobsen, M (eds.). The Transformation of Modernity.

12.

Aspects of the Past, Present and Future of an Era. London: Ashgate, pp. 183–221.

13.

Dencik, L (2005) Mennesket i postmoderniseringen – om barndom, familie og identiteter i opbrud. Værløse: Billesø & Baltzer.

14.

Dencik, L och Lauterbach, J (2002) Mor og Far & Mor og hendes nye partner. Om børns familier of familieskift gennem opvæksten i senmoderniteten. I Hermansen, M och Poulsen, A (red.) Samfundets børn. Århus: Forlaget Klim, s. 75–126.

15.

Dencik, L, Schultz Jørgensen, P och Sommer, D (2008) Familie og Børn i en Opbrudstid. København: Hans Reitzels Forlag.

16.

Flisbäck, M (2006) Att lära sig konstens regler. En sociologisk studie av osäkra framtidsinvesteringar. Göteborgs Studies in Sociology, No 30.

17.

Gergen. K (2000, 2nd ed.) The Saturated Self: Dilemmas of Identity in Contemporary Life. New York: Basic Books.

18.

Giddens, A (1994). Living in a Post-Traditional Society. I Reflexive Modernization.

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


58

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


59

Svar på tal med folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström om mänskliga rättigheter och psykisk ohälsa Text: Malin Pettersson Foto: Kristian Pohl/ Regeringskansliet & José Figueroa

Vilka är de viktigaste målen när det gäller svensk folkhälsa och sjukvård?

Utvecklingen på hälsoområdet går på många sätt åt rätt håll, folkhälsan för befolkningen som helhet utvecklas positivt. Samtidigt ser vi att hälsoskill­ naderna mellan olika grupper i sam­ hället ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade är idag fem år. Och sedan början av 2000-talet har skillnaderna dessutom ökat – för kvinnor med nästan ett helt år. Det här är en utveckling som vi måste vända. Regeringen har därför satt upp ett tydligt mål – de påverkbara hälso­ klyftorna ska slutas inom en generation. Det är ett högt uppsatt mål, men det är också en av våra absolut viktigaste målsättningar för de kommande åren på de här områdena. Vad gör regeringen för att främja psykisk hälsa?

Psykisk hälsa är en högt prioriterad fråga för regeringen. Vi ser att utveck­ lingen går åt fel håll på det här området

och att psykisk ohälsa är en av våra stora folkhälsoutmaningar. Under 2015 genomförde vi därför en översyn av statens insatser på området. Översynen har resulterat i en överenskommelse med SKL. Vi tar nu ett nytt grepp på området psykisk hälsa med målet att, på kort och lång sikt, skapa förutsättningar för en bättre psykisk hälsa i Sverige. Vi har arbetat hårt för att samordna statens insatser, så att frågan om psykisk hälsa och ohälsa på ett tydligt sätt blir hela samhällets ansvar. När ni säger att "de påverkbara klyftorna ska slutas under en generation", ingår psykisk hälsa då? I sådana fall, hur ska det gå till?

Psykisk hälsa ingår i högsta grad. Om vi ska klara av att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation behöver vi arbeta brett och på flera områden, och vi kan idag se att det finns en tydlig ojämlikhet i psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan är betydligt högre bland kvinnor än män, bland lågutbilda­ de än högutbildade, och bland arbetare Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


60

än tjänstemän. Ohälsan i form av psykisk ohälsa har ökat i samtliga grupper, men visar en tydlig koppling till sociala faktorer. Ett viktigt första steg är det omtag som vi nu gör på området. Vi ger nu kommuner och landsting bättre förutsättningar för att skapa viktiga första-linjen-insatser Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa

så att människor som behöver hjälp, stöd och vård ska kunna få det tidigare. Vi satsar sammanlagt 280 miljoner kronor på barn och ungas psykiska hälsa där pengarna ska gå till bland annat ungdomsmottagning­ ar och nya initiativ på området. Vi satsar också på att bygga upp en ny struktur


61 med regionala stödjande strukturer till kommuner och landsting, när det gäller att analysera behov, få tillgång till bästa tillgängliga kunskap och att imple­ mentera de metoder som behövs. För att samordna arbetet tillsätter vi också en nationell samordnare som kan vara sammanhållande kraft för en statlig kraftsamling och som rapporterar till mig löpande. Min förhoppning är att de viktiga nya satsningar som vi nu genomför på området sikt kommer göra att vi kan möta den psykiska ohälsan som folkhälso­ utmaning genom fler tidiga insatser, en bättre struk­ tur och ett brett ansvarstagande i hela samhället. Vad är en mänsklig rättighet när det gäller psykisk hälsa tycker du?

I grunden handlar det här om att alla människor ska ha lika förutsättningar till en god hälsa. Folkhälso­ politik ska syfta till att långsiktigt utjämna de skill­ nader som idag finns mellan olika grupper. Vi behöver se till att det blir enklare att få den hjälp och de stöd som man behöver. Vi vet att många idag vittnar om att man får vänta länge eller faller mellan olika stolar, så kan vi inte ha det. Jag hoppas att de satsningar som vi nu gör med fler tidiga insatser och en regional stödjande struktur kan skapa bättre förutsättningar för att samhället ska kunna ge bättre stöd och hjälp på det här området. Har du någon egen erfarenhet av psykisk ohälsa?

Ja, det har jag. Jag har själv drabbats av utmatt­ ningsdepression för några år sedan. Jag har också sett många i min närhet lida av psykisk ohälsa. Det här är ju inget jag är ensam om, vi vet att psykisk hälsa är vanligt förekommande. Tre av fyra personer i Sverige har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen i sina egna liv eller i sin närhet. Ändå är tystnaden stor, och många döljer sin ohälsa även för sina när­ maste. Det blir ingen hjälpt av. Jag tror att en viktig del i detta är att bryta det stigma som finns kring psykisk ohälsa.

Vilka är dina främsta drivkrafter i jobbet?

Min främsta drivkraft är att öka jämlikheten. Vi ser att klyftorna har ökat de senaste åren, inte minst när det kommer till hälsa. Samtidigt vet vi att jämlika samhällen, som ger alla lika chans men också månar om att alla ska kunna leva bra liv, är framgångsrika samhällen. Flyktingar är en utsatt grupp när det gäller psykisk ohälsa. Vad gör ni för att förbättra deras situation?

Vi vet att många av de människor som kommer hit har varit med om fruktansvärda saker i sitt hemland eller på vägen hit. Här behöver vi se till att vi kan ge dem det stöd de behöver när de kommer hit. Men det är en stor utmaning. Vi har gett flera uppdrag till våra myndigheter för att stödja hälso- och sjukvården i deras arbete med att erbjuda vård till de asylsö­ kande och nyanlända. T.ex. har Socialstyrelsen fått i uppdrag att göra en fördjupad analys av hälso- och sjukvårdens inklusive tandvårdens möjligheter och utmaningar när det gäller att tillhandahålla vård till asylsökande och nyanlända. Socialstyrelsen har också tagit fram ett kunskaps­ underlag om psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända migranter. Kunskapsunderlaget är avsett att vara ett stöd till personal inom primärvården som möter asylsökande och andra migranter. Därutöver har SKL fått medel till en förstudie för att möta ­ohälsan hos nyanlända och asylsökande. Förstudiens syfte har varit att öka antalet hälsoundersökningar, att identifiera vårdbehov och erbjuda tidiga insatser för att förstärka en positiv utveckling av den fysiska och psykiska hälsan och därigenom öka förutsätt­ ningarna för en snabb återhämtning och etablering i Sverige. Men detta är en fråga som vi kommer att behöva fortsätta att arbeta med.

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa


MIND är en ideell förening som främjar den psykiska hälsan. Vi erbjuder medmänskligt stöd, sprider kunskap och bildar opinion. Wollmar Yxkullsgatan 14 ∙ 118 50 Stockholm www.mind.se ∙ info@mind.se Tel 08-34 70 65


Om man inte längre vill leva ser man världen med andra ögon. På Mind jobbar vi aktivt med att sprida kunskap om psykisk ohälsa och att stödja personer som funderar på självmord. Vill du hjälpa oss? Läs mer på mind.se eller ge en gåva redan idag. SMS:a MIND100 till 72 980 för att ge 100 kr eller swisha valfritt belopp till 1239008533.

Profile for Mind Sweden

Tidningen Mind # 2. 2016.  

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa.

Tidningen Mind # 2. 2016.  

Tema: Mänskliga rättigheter och psykisk hälsa.

Advertisement