ko n s e rt t ips
gustav mahler Emil Orlik,1902
38
musikaliska stil är sättet att behandla en musikalisk idé. Temat presenteras inte omedelbart men utvecklas, omformas och växer i ett kontinuerligt flöde i ständig förändring i en given riktning. Det är en fascinerande värld som möter lyssnaren i den säregna musik som Dutilleux presenterar i sina verk. Förra säsongen fick vi stifta bekantskap med tonsättarens första symfoni (1950-51), ett tidigt verk i tonsättarens sparsmakade produktion. Kvällens verk är komponerat drygt ett halvsekel senare. Correspondanes är en sångcykel för sopran och orkester. Verket består av fem delar med ett mellanspel efter den andra delen. Varje del bygger på ett textunderlag av resp. Rainer Maria Rilke (första och fjärde), Prithwindra Mukherjee (andra), Alexander Solzjenitsyn (tredje) och Vincent van Gogh (den femte delen). Tonspråket är subtilt, färgstarkt orkestrerat och med en rik klangbild. Verket ställer stora krav på teknisk skicklighet hos såväl solist som orkester. Sångcykeln uruppfördes år 2003 av Berlins filharmoniska orkester under Simon Rattle och med sopranen Dawn Upshaw som solist. Verket fick ett entusiastiskt mottagande och har sedan tagits upp i flera andra orkestrars program. Gustav Mahler (1860–1911) är med
n o t b l a d e t 2019 v å r
sina nio fullbordade symfonier en portalfigur inom den senromantiska musiken. Denna position är självklar för oss men i Mahlers samtid var han främst känd och beundrad som framstående dirigent. Berömmelsen som tonsättare kom långt senare. Mahlers fyra första symfonier är präglade av inspiration från äldre tyska folkvisor samlade i Des Knaben Wunderhorn, en samling i tre band utgivna åren 1805–08 av Achim von Arnim och Clemens Brentano, De andra och tredje symfonierna står varandra nära med partier för solist och kör medan den fjärde är mera traditionell i längd och form men med solo för sopran i den fjärde och sista satsen. Texten är även här tagen från Des Knaben Wunderhorn och av Mahler benämnd »Das himmlische Leben», ursprungligen tänkt att utgöra en sjunde och sista sats i den mäktiga, storslagna tredje symfonin. Därmed finns det också ett tydligt samband mellan dessa två symfonier. Den fjärde symfonin har en orkesterbesättning av mera ordinär storlek och knyter med sina fyra satser tydligare an till den traditionella symfoniska formen, dock med en speltid om nästan en timma. Mahler själv betraktade symfonin som en sinnebild av livet i himlen. Den elegant utformade första satsen i sonatform präglas av en viss lätthet och lekfullhet i en för Mahler typisk stil. Den andra