Notbladet #1 2018

K L AS S I S K M U S I K PÅ F I L M

Dimitrij Sjostakovitj

Paul ­Hindemith

Anton Bruckner

#1 2018

stipendieutdelning

INNEHÅLL 4 Nota Bene

Planera gärna in ett besök på Malmö Live den 17 maj då ni förutom en utsökt afton med Mahler på programmet även får ta del av msov:s stipendieutdelning.

8 Konserttips 18 Klassisk musik på film 24 Paul Hindemith 29 Vänträffar 30 Anton Bruckner del 3 42 Musikkryss

kontakt Allmänna frågor & medlemsärende kontakt@ msov.se Medlemsaktiviteter anmalan@ msov.se Daniel Hansson ordforande@ msov.se Anna-Lena Bengmark v.ordforande@ msov.se Staffan Storm sekreterare@ msov.se Christoffer Månsson kassor@ msov.se

f o r m: j a d e s i g n

Franciska Skoogh Leif Holmström Christian Halberg

2

n o t b l a d e t 2018 v å r

O R D FÖR A N D E TA R TO N

Kära musikvänner! vi inleder ett nytt år med msov och många trevliga saker händer i vår förening. Vi drar åter igång med de uppskattade Vänträffarna, Musiklyssnarkurser med Lennart Stenqvist och Öppna repetitioner med MSO för att nämna några. Årets första Notblad är dessvärre senare presslagt än vi önskat, hoppas ni har överseende med detta. Har du som medlem önskemål eller tankar kring vad vi i föreningen kan göra tillsammans så återkoppla gärna till styrelsen, det ska bli spännande att få höra era förslag.

I samhället såväl som i musiklivet blåser nu starka vindar och ett efterlängtat uppvaknande mot över­ grepp i musikbranschen har vuxit fram. När domarna fallit över förövarna, så hoppas jag att ett konkret och konstruktivt samtal kan ta vid och att den energi och massmediala uppmärksamhet som präglat starten av detta inte mattas då rubrikerna inte längre är lika feta.

Jag oroas dock av debattörer som i uppskruvade ton­lägen och med besvärande historielöshet lyfter på alla stenar för att hitta övergrepp och förövare. De kräver att vi ska sluta lyssna till Sibelius för att han hellre festade än var hemma med Aino och barnen, eller stoppa inspelningar med dirigenten Furtwängler för att han, enligt rykten, var en kvinnokarl Här riskerar vi att missa poängen, och, än värre, chansen att verkligen förändra det som behöver förändras. Vi ska prata om saker som borde vara självklara men inte är det, ha mod att ifrågasätta förlegade strukturer men mognad att agera i rätt frågor.

Mer än något önskar jag ett förnyat ledarskap i musik­ livet med kompetens och förmåga att inte se bort och kraft att agera även i obekväma situationer.

Varma musikhälsningar, er ordförande

daniel hansson

Kära vänner, äntligen är Notbladet här.

Dessvärre har sen inlämning av material på bred front orsakat försenad pressläggning, något vi beklagar. Ni kommer möjligen att finna några saker i tidningen som tappat sin aktualitet, detta ber vi om ursäkt för.

n o t b l a d e t 2018 v å r

3

N OTA B E N E

vi har flyttat vår förenings e-postregister till Mailchimp, en tjänst för att gör det lätt att skicka ut relevant information till våra medlemmar samtidigt som det ger er möjlighet att själv ändra ­adresser samt påbörja och avsluta sin ­prenumeration.

Klicka på bekräftelseknappen i det mailet (på engelska).

2. Ni får efter en kort stund ett bekräftelsemail från Mailchimp till den angivna adressen men en uppmaning att bekräfta er prenumeration.

Anslut er redan idag och ­försäkra er om att inte missa viktig ­information och erbjudande.

3. Ni skickas nu till Mailchimps prenumerationssida för msov.

Här ska ni bekräfta att ni är människa och inte en e-post­ fiskande robot. Detta för att ni och föreningen vill undvika onödigt skräppost. Klicka på Ni som inte fått e-­postmeddelande den knappen. Nu är ni klara! än är inte anslutna varför vi rekommenderar att ni uppdaterar. Det görs lätt genom ett par enkla steg. Därefter administrerar ni själv er prenumeration. Vi förbinder oss i vanlig ordning att inte skicka 1. Gå in på www.msov.se, under annat än relevant information anmälan finns det överst rörande föreningens verksamhet, ett formulär för att ansluta sin i tilläg delar vi inte med oss av era e-post. Fyll i e-post och namn adresser till någon annan. och tryck på subscribe

MSOV.SE

Missa inte viktig information

mvh styrelsen

MEDLEMSAVGIFT 2018/2019 msov har till skillnad från de flesta Så här gör du: andra föreningar har s.k. brutet räkenskapsår. Detta för att följa Avgiften betalas till bankgiro MSO:s och deras säsong.

5731–0872. Vänligen ange den eller de personer avgiften avser.

Medlemsavgiften är endast 150 kr Var noga med att notera såväl för enskild medlem och 250 kr för namn, postadress som e-post på par med samma adress. inbetalningen.

4

n o t b l a d e t 2018 v å r

Har du frågor om medlemsavgiften kan du kontakta kassor@msov.se Christoffer Månsson Mycket välkommen som fortsatt medlem i msov!

Bli mecenat! msov har sedan 1985 delat ut 3,7 miljoner i stipendier till MSO:s medlemmar. Var med och sponsra , gynna musikkulturen, få musikglädje med fribiljetter, vänträffar och exklusiva konserter.

Bli presenterad i Notbladet! kontakt: stephan@kule.se

www.fioler.se Medlem av: Entente Internationales des Maitres Luthiers et Archetiers d’Art Verband Deutscher Geigenbauer und Bogenmacher e. V. Sveriges Violinbyggarmästare

N OTA B E N E

LYSSNARKURSER DEL 1

Den musikaliska berättelsen någon har sagt att den symfoniska musiken är »lyssnandets konst«. Vi lyssnar på olika sätt.

Vissa försjunker i minnen eller känslolägen, andra ser bilder inom sig, många följer med i flödet av melodier och klanger när vi inte imponeras av prestationerna. Allt detta kan ske i var och en av oss inom loppet av ett musikstycke.

Sedan sorterar vi våra intryck för att skapa en helhetsbild som vi därefter lägger in i vår erfarenhets­ bank. Beroende på vår erfarenhet infinner sig sedan en förväntan när vi lyssnar på ett nytt stycke i liknande stil eller av samma tonsättare … osv… osv… osv….

Men tonsättaren vill i högsta grad vara med och påverka vårt lyssnande, det är ju ändå hen som har totat ihop alla tonerna som sätter fart på våra sinnen. Man kan säga att tonsättaren vill berätta något med sin musik, gärna på ett personligt sätt. Ju mer vi vet om tonsättarens utgångspunkter och tankar, den tidsepok hen verkade i desto lättare har vi att ta oss an »berättelsen«. Våra förväntningar

6

n o t b l a d e t 2018 v å r

lennart blir inställda på rätt våglängd, justerade till rätt frekvens, så att vi stenkvist lättare kan ta emot vad tonsättaren vill berätta.

Nu ger vi dig möjligheten att få en bättre förförståelse inför våra konserter genom ett kursutbud som vi kallat för »Den musikaliska berättelsen«. Ledare är Lennart Stenkvist, som många känner igen ifrån kortare presentationer på konserthusets podium, och enligt de som tagit del av hans föredrag och lektioner en mycket stimulerande och mycket kunnig pedagog.

Kursen har sju lektionstillfällen om 2,5 timmar vardera och ger möjligheter till fördjupande diskussioner. Den tar aspekter som den estetiska upplevelsen, instrument­­identifikation, epok­ görande moment inom musik­ historien, olika format och form­ typer m.m. Kort och gott kan man säga att det är en musikhistorisk exposé (dock inte i kronologisk ordning) där vi fokuserar på olika aspekter som skapar den musikaliska berättelsen i ett verk.

anmälan Anmälan görs till Anna-Lena Bengmark, helst via e-post anmalan@ msov.se alt tel/sms 0709 65 54 30

lokal Malmö Live

kostnad 850 kr

tidpunkt Tisdagar kl. 14:00 –16:30

max antal 30 deltagare (medlemskap erfodras)

ÖPPNA ­REPETITIONER

EXKLUSIVT FÖR VÄNNERNA DEL 2

höstens fortsättningskurs tar sitt avstamp ur MSO:s p­ rogram säsongen 2018/19. Sju tonsättare presenteras och fokus läggs på de verk som kommer att framföras av MSO. Dock med utblick på deras övriga verk för att fördjupa bilden och förhoppningsvis förståelsen av deras musik.

Kursen äger rum onsdagar kl. 14:00 –16:30, exakta datum ännu ej bestämda, men de äger rum från sen september till och med november. Skicka din intresseanmälan till Anna-Lena Bengmark: anmalan@ msov.se

vi har den stora glädjen att även denna termin kunna erbjuda öppna repetitioner i ett unikt erbjudande för medlemmarna i msov. Detta är ett fantastiskt sätt att komma nära musikerna och få en spännande uppladdning inför torsdagskonserten. Med en unik möjlighet till insyn i orkesterns arbete får ni här en chans att se hur musiken formas under dirigentens hand. Missa inte detta! torsdag 19 april Bernsteins Violinserenad och Prokofjevs femma

11:00 samlas vi i Foajén för att ledas in i salen på läktarplats.

11:15 börjar repetitionen och avslutas kl 13.:00.

Sen ankomst och möjlighet att gå tidigare medges ej.

Kostnadsfritt för medlemmar i msov. Ingen föranmälan behövs.

Vi måste reservera oss för såväl tidsändringar och repetitionsordning.

Följande tonsättare och verk kommer i fokus: Sibelius, Symfoni nr 1 o 2 Lutoslawski, Symfoni nr 1 Verdi, Requiem Messiaen, L’ascension Brita Byström, City of the sun Saint-Saëns, orgelsymfoni och festkonsert Tobias Broström, dubbelkonsert Schumann, Symfoni nr 2 n o t b l a d e t 2018 v å r

7

KO N S E RT T I P S

Sjostakovitj – liv och musik dimitrij sjostakovitj föddes i en dramatisk tid. Det är som om 19:00 12 APRIL hans liv redan från början ödes­ 2018 bestämt flätades samman med Staffan Storm centrala händelser i 1900-talets historia. Han föddes 1906 i efter­ dyningarna den ryska revolutionen 1905, som brutalt slagits ned av tsaren. Han tog sina första piano­ lektioner samma år som första TO R S D A G

8

n o t b l a d e t 2018 v å r

världskriget 1914 bröt ut. Sjostakovitj visade tidigt tecken på en musikalisk talang utöver det vanliga. Redan 1919 antogs han till både piano- och kompositionsklassen vid konserva­ toriet i S: t Petersburg (Petrograd).

Då hade Ryssland nyss upplevt revolutionshändelserna 1917. Där-­ efter rasade ett inbördeskrig fram

till 1922 då Sovjetunionen bildades.

Det var under dessa år Sjostakovitj bestämde sig för att det var ton­sättare och inte pianist han skulle bli. Med sin första symfoni, examens­verket från konserva­ toriet, trädde Sjostakovitj som 19-åring inte bara fram som en fullfjädrad tonsättare på den nationella musikscenen, det var också med detta verk han fick sitt internationella genombrott.

Det sena 1920-talets Leningrad var det slutna Sovjetunionens kulturella fönster mot väst.

Man bjöd in ledande musiker och tonsättare som Hindemith, Krenek, Schreker och Alban Berg.

På så sätt mötte den unge Sjostakovitj den nya europeiska musiken. I de verk han skriver under denna period försöker han smälta dessa intryck och på så sätt forma en egen stil. Det märks till exempel i symfonierna 2 och 3 som är stilistiskt mycket brokiga.

Här blandas modernistiska element – extremt dissonant harmonik, nya kärva orkesterklanger och en futuristisk maskinmusik typisk för 20-talet – med tonala, hymniska körfinaler hyllar oktober­ revolutionen, i andra symfonin, och första maj, i den tredje.

Kulturlivet stramas åt Kring 1930 tillkommer hans två stora operor, först den absurda Näsan efter en novell av Gogol och därefter Lady Macbeth från Mtsensk,

ett verk som Sjostakovitj karak­ täriserade som en »satirisk tragedi«.

Mottagandet av den sistnämnda operan kom att få avgörande betydelse för Sjostakovitj fortsatta skapande. Premiären 1934 blev en stor framgång och verket sattes upp på flera håll, redan året efter till och med i Stockholm. Men efter att Stalin själv sett en före­ställning på Bolsjojteatern i januari 1936 publicerades den ökända Pravdarecensionen med rubriken »Kaos istället för musik«. Här kritiserades operan i mycket starka ordalag: »Från första minuten chockeras lyssnaren av en ström avsiktligt dissonanta och förvirrade klanger.

Melodiska fragment och stympade fraser dyker upp, bara för att försvinna igen in i skrik och skrän. (...) Så håller det på genom hela operan. Skrik ersätter sång. (...) Allt är rått, primitivt och vulgärt.« Artikeln fick avgörande konse­kvenser inte bara för Sjostakovitj utan för hela musiklivet. Nu sattes definitivt punkt för all konstnärlig frihet. Nu skulle den nya musiken, precis som tidigare litteraturen, anpassas efter socialrealismens estetik, där målet var att skapa en konst som skulle skildra det socialistiska samhällets över­ lägsenhet och kommunismens seger.

Socialrealismen blev vid mitten av 1930-talet upphöjd till Sovjetunionens officiella konst­ideologi och förblev det så länge statsbildningen existerade.

Sjostakovitj anklagades för »formalism«, en beteckning som n o t b l a d e t 2018 v å r

9

KO N S E RT T I P S

­d imitrij ­s jostakovitj ­1937 användes om den musik som inte passade partiet. Operan förbjöds och även annan musik av Sjosta­ kovitj började kritiseras. Detta var under samma period som »den stora terrorn«, skåde­processerna, utrensningen och förföljelsen av misstänkt oliktänkande, grep om sig i allt större omfattning. Miljon­ tals avrättades eller deporterades till läger under åren före andra världskrigets utbrott. Bland dem fanns många konstnärer och när Sjostakovitj på detta sätt angreps i Pravda kunde det mycket väl gällt livet för honom.

»En konstnärs svar på berättigad kritik« Under samma tid arbetade Sjostakovitj på sin fjärde symfoni.

I detta verk möter man för första gången det stora episka format som kom att bli karaktäristisk för hans symfoniska skapande fram­ över. Tonspråket är på många sätt likt det man möter i Lady Macbeth från Mtsensk och vill man karaktär­

10

n o t b l a d e t 2018 v å r

isera det kommer man lätt att tänka på ord som ironi, satir och galg­ humor men också djupt allvar och pessimism. Inte minst verkets slut, en bortdöende epilog, stod helt i kontrast mot det krav på optimism som kommunistpartiet nu ville att all konst skulle ge uttryck för enligt socialrealismens normer. Fjärde symfonin blev färdig våren 1936 och urupp­förandet planerades till december, men vid general­ repetitionen drog Sjostakovitj in verket. Istället började han på en ny symfoni som blev färdig sommaren 1937. Denna femte symfoni var än mer förankrad i den klassiskromantiska traditionen och följer modellen »från mörker och kamp till ljus och seger«.

Sjostakovitj presenterar det nya verket för offentligheten som »en sovjetkonstnärs svar på berättigad kritik«. Här påträffar man för första gången tydligt den estetik som kommer att bli karaktäristisk för honom, att å ena sidan ha en »officiell«

yta som mer eller mindre till­ fredsställer kommunistpartiets krav och å andra sidan ha en under­­ liggande »privat« nivå som berättar en annan historia. Femte symfonin slutar med en triumfatorisk coda som tillfredsställde socialrealismens krav på optimism, men för att citera ur Salomon Volkovs bok Vittnesmål – Sjostakovitjs memoarer som publicerades i väst 1979: »Jag är säker på att det står klart för alla vad som händer i femman.

Glädjen är påtvingad, skapad under hot (...). Det är som någon slår dig med en käpp samtidigt som han säger: ›du skall vara glad, du skall vara glad‹, och du reser dig och går darrande din väg, muttrande ›vi skall vara glada, vi skall vara glada‹.«

Krigsåren och ny kritik Mot slutet av 1930-talet började Sjostakovitj i större utsträckning intressera sig för kammarmusik, framför allt stråkkvartett­ besättningen. Musik i det mindre formatet var inte på samma sätt som de stora verken satt under partiets granskande lupp.

för de allierades kamp. Under kriget hade Sjostakovitj också utmålat att han arbetade på en stor symfoni för kör och orkester och efter krigs­slutet 1945 var förvänt­ningarna därför höga på den nya nionde symfonin – här förväntades en hyllning till segern.

Istället blev verket Sjostakovitjs kortaste symfoni, i fem små satser och för liten orkester, och i en stil som ofta påminde om rysk cirkus­ musik. Detta väckte åter partiets miss­nöje. Överhuvudtaget började man anse att konstnärerna i Sovjet började ta sig alltför stora friheter i förhållande till partilinjen. Stalins nära med­arbetare Andrej Zjdanov startade kampanjer mot »formalism« och »kosmopolitanism«. 1948 hölls en konferens för att »komma till rätta« med den nya musiken. Konferensen mynnade ut i ett dekret där Sjosta­ kovitj framhölls som en av de värsta syndarna och det beslöts att man skulle »likvidera« den formalistiska musiken. lady macbeth från mtsensk

1939 bildas den så kallade nonaggressionspakten mellan Hitler och Stalin. Men redan 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen som nu drogs in i andra världskriget. Under krigsåren skriver Sjosta­kovitj två stora verk, symfonierna 7 och 8.

Framför allt kom den sjunde, Leningradsymfonin, att bli en symbol n o t b l a d e t 2018 v å r

11

KO N S E RT T I P S

Sjostakovitj skrev endast ett fåtal »egna« verk under de följande åren. Framför allt kan nämnas den första violinkonserten och sång­ cykeln Från den judiska folk­- poesin.

Den judiska folkmusiken betydde mycket för Sjostakovitj och i flera av hans verk finner man åter­ klanger av den. Mot slutet av 1940-talet växte antisemitismen i Sovjet för att nå en extrem höjd­punkt åren före Stalins död.

Både konserten och sångcykeln var omöjliga att fram­föra vid denna tid. Under dessa svåra år skrev Sjostakovitj en del officiell musik som upp­fyllde kommunist­ partiets krav, till exempel oratoriet Sången om skogarna och också filmmusik till ett flertal långfilmer av propagandakaraktär.

Likaså skiftade under samma tid omdömet om hans musik i väst.

Under andra världskriget hade hans musik blivit en symbol för kampen mot nazismen, men redan under kalla krigets första år under sent 1940-tal märkte man i väst en mer kritisk inställning till hans konst.

Efter Stalin 1953 dör Stalin och efter ett uppe­­­håll på åtta år skriver Sjostakovitj en ny symfoni, nr.10. Verket blev omedelbart omdebatterat och tonsättarförbundet i Moskva ägnade en tredagarskonferens åt verket 1954. Frågan var om en sovjet­konstnär nu kunde uttrycka

12

n o t b l a d e t 2018 v å r

sig på detta sätt? Den stora fram­gången för symfonin signalerade att en ny period med viss konstnärlig frihet kommit.

Verket är traditionellt fyrsatsigt.

I den första satsen, som är den längsta, bygger Sjostakovitj upp en lång bågform mot en kulmination.

Den korta och intensiva andra satsen präglas av aggressivitet och brutalitet. Sjostakovitj sägs här ha tänkt musiken som ett slags musikaliskt porträtt av Stalin.

I den tredje satsen spelar Sjosta­ kovitjs eget namnchiffer en viktig roll. Tonerna D-S (ess) -C-H hämtade han från den tyska stavningen av hans namn, Dimitri SCHostakowitsch. Efter en långsam inledning bryter en snabb finalsats fram. Musiken är ljusare här, men minnesbilder från de tidigare satsernas dramatik åter­kommer.

Ett par år senare kunde också Violinkonserten och sångcykeln Från den judiska folkpoesin u­r­ uppföras. Men det så kallade »tövädret« under Chrusjtjovepoken var synnerligen lynnigt och drabbades ofta av plötsliga omslag.

I och med symfoni 13 drabbades Sjostakovitj åter av partikritik från högsta ort. I symfonin tonsatte Sjostakovitj dikter av den kontro­ versielle unge poeten Jevgenij Jevtusjenko. I hans poesi behandlas Stalin-tiden och den dikt som utgör underlaget för första satsen, Babi Jar, är en protest mot anti­

semitismen. Regimen försökte tysta ner uppmärksamheten kring verket så gott det gick. Samtidigt ska dock sägas att det var nu i början av 1960-talet det blev möjligt att uruppföra den tidigare indragna symfoni 4 och att åter sätta upp Lady Macbeth från Mtsensk, i en lätt omarbetning under namnet Katerina Ismajlova.

Redan i 13 symfonin, men framför allt i verken från hans sista tio år, möter man ett mer inåtvänt och avskalat tonspråk. Musiken kan, som i 13 stråkkvartetten eller 14 symfonin, ge uttryck för full­ ständigt nattsvarta sinnestillstånd och hopplöshet. Samtidigt strävar han hela tiden efter att förnya sig och det kommer in nya element in i hans komponerande. I ny sovjetisk musik från 1960-talet började man märka ett allt större inflytande från modernismen i väst. Tolvtonsteknik, själva ur­ typen för det som myndig­heterna fördömde som västerländsk formalism, attraherade flera yngre tonsättare. Kanske som en slags protest, där tekniken blev en symbol för konstnärlig frihet?

Hos Sjostakovitj börjar tolvtons­ serier dyka upp från och med stråkkvartett 12, 1968. Kvartetten öppnar med en tydlig presentation av en serie bestående av den kromatiska skalans alla tolv toner.

Serien använder han därefter mer som ett tema, en materialsamling,

ur vilken motiv bryts ut som sedan ­d imitrij ­s jostakovitj används fritt. Tekniken blir för ­1906–1975 Sjostakovitj mer ett sätt att berika och utöka tonaliteten snarare än att upplösa den. Inslag av tolvtonsserier finner man bland annat i de sista fyra stråk­ kvartetterna, de båda sista symfonierna, violinsonaten och violasonaten. Violasonaten blev Sjostakovitjs sista fullbordade verk och skrevs under hans svåra sjukdomstid. Han komponerade in i det sista. Endast tre dagar innan han dog, 9 augusti 1975, lämnade han ifrån sig de sista notarken. n o t b l a d e t 2018 v å r

13

KO N S E RT T I P S

sergej ­p rokofjev 1891–1953 Illustration: Ivan Podgainyi

Prokofjev symfoni nr 5 under andra världskriget evakuerade myndigheterna många 19:00 av de sovjetiska konstnärerna 19 APRIL LÖ R D A G från Moskva ut till landsbygden.

14:00 Flera av tonsättarföreningens 21 APRIL medlemmar hamnade i Ivanovo, en Staffan Storm mindre ort nordöst om Moskva.

Här fick de möjlighet att arbeta i lugn och ro. Bland tonsättare som verkade här under perioden kan nämnas Sjostakovitj, Chatjaturian och, under sommaren 1944, Sergej Prokofjev. Vistelsen här blev mycket produktiv för Prokofjev.

Han avslutade sin väldiga åttonde pianosonat, transkriberade några satser ur baletten Askungen för piano och, under juli och augusti, skrev han sin femte symfoni. Klara dagsrutiner och en regelbunden arbetstid med avbrott för långa promenader TO R S D A G

14

n o t b l a d e t 2018 v å r

och schackpartier bidrog till att sommarmånaderna blev ovanligt fruktbara. Efterföljande vinter uruppförde Emil Gilels den nya pianosonaten och 13 januari 1945 dirigerade Prokofjev själv uruppförandet av femte symfonin i Moskvakonservatoriets Stora sal.

Vid detta tillfälle kom nyheten att Röda armén nyss haft stora framgångar och korsat gränsen mot Tyskland, vilket ledde till jubel redan innan konserten skulle börja.

Plötsligt, precis när Prokofjev skulle slå in orkestern, avlossades kraftiga artillerisalvor utanför konserthuset – ett unikt förspel till en symfonipremiär! Verket mottogs med stort bifall och det etablerade sig snabbt på repertoaren också utanför Sovjetunionen.

Att verket omedelbart fann ett stort publikt gensvar hindrade inte att Prokofjev kraftigt kom att kritiseras i den av Stalin initierade uppgörelsen med den sovjetiska musiken 1948. Kommunistpartiets centralkommitté förkastade i ett dekret 10 februari Prokofjev och andra ledande tonsättare, med bland andra Sjostakovitj i spetsen, som anti-sovjetiska och »folkfientliga«. Det noterades att man hos dem fann »en särskilt slående bild av formalistiska vanföreställningar och antidemokratiska tendenser« och det beslöts att man, med tidens karaktäristiska språkbruk, skulle likvidera denna inriktning.

Om det var musiken i sig eller tonsättarna man talade om var för ögonblicket ovisst…

Prokofjev räknade själv femte symfonin som ett av sina bästa verk och som en sammanfattning av hans skapande fram till dess. Inte minst ligger verket stilistiskt nära hans balett Romeo och Julia och framför allt operan Krig och fred, som han också arbetade på vid samma tid. Här finns de motoriskt pådrivande rytmerna och framför allt det rika, lyriska melodiska flödet.

Man möter också hans personliga orkesterbehandling, med rötter i den ryska romantiska traditionen men som spetsats med det tidiga 1900-talets nya tekniker.

Enigma: Berwald, Högberg och Elgar TO R S D A G 19:00 26 APRIL 2018

Leif Holmström

denna konsert bjuder på stora kontraster. Programmet inleds med uvertyren till Franz Berwalds opera Estrella de Soria följd av Fredrik ­Högbergs nyskrivna violinkonsert.

Efter paus följer Edward Elgars ­populära Enigmavariationer.

Operan Estrella de Soria hade p­ remiär i Kungliga Teatern år 1862 men fanns i en ursprunglig version redan 20 år tidigare för tänkt framförande i Wien.

Operan framfördes i Stockholm ­sammanlagt 13 gånger, senast år 1946 i anledning av att Franz Berwald f­ öddes 150 år tidigare. Till ­skillnad från operan hör uvertyren till standard­ repertoaren och anses spegla det bästa av musiken till detta spanska kärleksdrama.

Den svenske tonsättaren Fredrik Högberg har en imponerande verk­ lista med bl.a. flera solokonserter.

Han har samarbetat med musiker som klarinettisten Martin Fröst, ­trombonisten Christian Lindberg och pianisten Niklas Sivelöv. Han är internationellt erkänd och upp­ skattad för sin mycket personliga stil där han gärna blandar olika genrer och uttrycksformer. Han nominerades till Nordiska Rådets musikpris 2014 för sitt verk Ice Concerto. ­Fredrik ­Högbergs konsert för violin och orkester – Absent Illusions: A Hunt for n o t b l a d e t 2018 v å r

15

KO N S E RT T I P S

the Eluded Muses – är från 2017 med urupp­förande i mars i år med Isabelle van Keulen som solist och med Düsseldorfer Symphoniker under deras förste gästdirigent Alexandre Bloch. Hon är även solist vid detta framförande av konserten. Holländska Isabelle van Keulen hör till de främsta av världens violinvirtuoser med en anmärkningsvärt omfattande repertoar som även innefattar verk för viola. Konserten framförs nu för första gången i Sverige.

för tonsättaren och ett erkännande av hans genialitet. Verket är hans mest personliga och anses ibland vara oöverträffat i hans rika produktion ifråga om uppfinningsrikedom och skicklig orkestrering. Det tillägnades de vänner som han i musikalisk form karaktäriserade i verkets 14 variationer. Varje sats bär initialer eller signaturer utan att Elgar i sin livstid avslöjade vilka personer som dolde sig bakom dem. Först senare blev det allmänt känt vilka de var. Den första variationen karaktäriserar hustrun I våra konsertsalar hörs sällan och den sista tonsättaren själv. Av ­Edward Elgars musik om man bort- övriga variationer är den nionde mest ser från den eleganta cellokonserten känd, kallad »Nimrod«, en nära vän och det mycket originella verket och Beethovenspecialist. Grundtemat Enigmavariationerna. Det speglar är i partituret markerat »Enigma« ingalunda den betydelse Elgar hade (gåta) men den djupare innebörden för engelskt musikliv vid början av av denna beteckning är oklar. Ton­ förra århundradet. Han var i själva sättaren röjde den aldrig. Det utsökta verket en portalfigur, den självklara verket har en hög konstnärlig halt. centralgestalten inom den klassiska Konserten leds av den finlandssvenska musiken. Enigmavariationerna – e­ ller dirigenten Anna-Maria Helsing. Hon Variations on an Original Theme som är elev till Leif Segerstam och har verket egentligen heter – är från sedan debuten för 10 år sedan varit 1899 och uruppfördes samma år. flitigt engagerad för konserter såväl Det blev en stor publik framgång som operaföreställningar.

Mahlers trea TO R S D A G 19:00 17 MAJ LÖ R D A G 14:00 19 MAJ

Leif Holmström

16

i år har mso valt att som säsongsavslutning framföra Gustav Mahlers mäktiga symfoni nr 3 i d-moll, ett storslaget verk för alt, damkör, gosskör och stor orkester.

Det är tonsättarens längsta symfoniska verk med en speltid som gott och väl överstiger halvannan timma.

n o t b l a d e t 2018 v å r

Åren 1805–08 utgav Achim von Arnim och Clemens Brentano en samling äldre tyska folkvisor i tre band – Des KnabenWunderhorn. Samlingen kom att inspirera tonsättare som Robert Schumann och Johannes Brahms men ingen förknippas så mycket med den som Gustav Mahler. Hans

fyra första symfonier präglas av denna inspiration även om den första saknar direkt vokala inslag.

De andra och tredje symfonierna står varandra nära med partier för solist och kör medan den fjärde är mera traditionell i längd och form men med solo för sopran i den fjärde och sista satsen. Denna sats var för övrigt ursprungligen tänkt att utgöra en sjunde och sista sats i den tredje symfonin. Samlingen inspirerade även till bl.a. sångerna i Lieder aus Des KnabenWunderhorn.

Mahler komponerade den tredje symfonin huvudsakligen under somrarna 1895 och 1896 men den fick sitt fullständiga uruppförande först år 1902. Symfonin kan indelas i två delar med den väldiga första satsen som första del och de fem övriga satserna som andra del. Den första satsen med en speltid på uppemot 40 min spränger redan med detta den traditionella ramen för en inledande symfonisk sats. Mahler gav den ursprungligen titeln »Pan vaknar – sommaren tågar in« och den rymmer en anmärkningsvärd bredd, för att inte säga brokighet, ifråga om musikalisk stil och form, allt dock elegant samlat med en mästares säkra blick för helheten. De följande satserna hade också programmatiska titlar om vad ängens blommor berättar, skogens djur, människan, änglarna och kärleken. Dessa titlar ströks emellertid senare.

Med sin harmoniska orkestersats utgör den andra satsen en stark kontrast till symfonins något storvulna inledning. Den tredje satsen har formen av ett scherzo och bygger i stor utsträckning på en tidigare sång av Mahler – Ablösung im Sommer – och präglas också av ett solo för posthorn som framförs utanför scenen. I den fjärde satsen har Mahler använt en text av Friedrich Nietzsche ur hans verk Also sprach Zarathustra för ett vackert solo för alt och orkester med djup och intensitet.

Den femte satsen har en text från Des KnabenWunderhorn – »Es sungen drei Engel« – som sjungs av alt, damkör och gosskör. Den sjätte och sista satsen har osedvanligt formen av ett adagio. Den långsamma, eleganta orkestermusiken formar en storslagen avslutning på ett säreget, komplext symfoniskt verk.

gustav mahler 1860–1911 Illustration: Hervé Morvan

Konserten leds av Rafael Payare, karismatisk dirigent från Venezuela, vinnare år 2012 av prestigefulla, danska »Malko Conducting Competition« och därefter ett eftertraktat namn hos världens ledande orkestrar.

Solist är mezzosopranen Maria Forsström, uppskattad för bl.a. sina tolkningar av Mahler.

Medverkar gör också Malmö Live Vokalensemble och en gosskör.

n o t b l a d e t 2018 v å r

17

Den klassiska musikens värld och dess utövare har lockat filmskapare i olika tider till berättande. Inte alltid helt i enlighet med Musikvetenskapens rön, men likväl underhållande.

Här följer några filmtips för den musikintresserade.

Sevärda filmer som på olika sätt hanterar musiker, musik, kompositörer, dirigenter och ensembler.

KLASSISK MUSIK

FILM på

Amadeus 1984

regi: miloš forman

Den gamle musikern och kompo­ sitören Antonio Salieri sitter och berättar för en präst om hur hans liv påverkats av Mozart. Den unge kompositören Mozart verkar vara älskad av Gud, eftersom allt han gör är så fantastiskt mycket bättre än Salieris musik någonsin kommer att bli. Regisserad av Miloš Forman, efter en pjäs av Peter Shaffer (som också skrivit filmens manus).

Berättaren i filmen är den samtida kompositören Antonio Salieri, spelad av F. Murray Abraham, som belönades med en Oscar för bästa huvudroll. Även Milos Forman Oscarbelönades för regin och den utsågs även till bästa film. Totalt erhöll filmen åtta Oscars.

Dyrygent 1980

regi: andrzej wajda En stor polsk dirigent, boende i usa återvänder till sitt hemland och en liten regional orkester.

Gamla sår dras upp med konflikter, relationer och kärlek i potten.

Fantasia 1940 walt disney

År 1938 började Walt Disneys karaktär Musse Pigg att bli allt mindre populär. Därför bestämde sig Walt för att göra en Silly Symphonies-kortfilm baserad på Goethes roman Trollkarlens lärling.

Från början var det tänkt att Toker från hans första film Snövit och de sju dvärgarna skulle »spela rollen« som trollkarlens lärling, men på grund av att Musse Pigg nästan var bortglömd fick det bli Musse ­istället. Detta är första gången som Musse Pigg har pupiller, tack vare animatören Fred Moore.­­­ Dirigenten Leopold Stokowski fick dirigera musiken till kort­ filmen. En dag föreslog Leopold till Walt Disney att förlänga Trollkarlens lärling till en konsert­ film tillsammans med sju andra segment, och så föddes idén om Fantasia. Musiken har komponerats av: Ludwig van Beethoven, Leopold Stokowski, Igor Stravinskij, Franz Schubert, Amilcare Ponchielli.

En film som är väl värd att titta på, varför inte tillsammans med barn eller barnbarn? n o t b l a d e t 2018 v å r

19

utnämns till kantor. I kören sjunger Lena som han förälskar sig i.

Prästen i församlingen är allt annat än förtjust i kantorns idéer; till råga på allt sjunger hans fru i kören.

Förvecklingar uppstår.

Quartet 2012

regi: dustin hoffman På Beecham House, ett pampigt hem för pensionerade musiker, har livet sin egen rytm. Men en ny gäst förändrar allt, inte minst för Cissy, Wilf och Reggie. Den nyanlända visar sig vara den excentriska opera­­ divan Jean, tidigare gift med Reggie, som lämnade honom för en annan.

Något Reggie aldrig kommit över.

Så som i himmelen 1992 regi: kay pollak

En internationellt framgångsrik dirigent, Daniel Daréus, återvänder till sin norrländska hemby för att dra sig tillbaka på grund av sjukdom.

Han tar då på sig att hjälpa till att få fason på byns kyrkokör, och

20

n o t b l a d e t 2018 v å r

Immortal Beloved 1994

regi: barnard rose Detta är en brittisk-amerikansk biografisk film om kompositören Ludwig van Beethoven. I huvud­ rollerna ses Gary Oldman, Jeroen Krabbé, Isabella Rossellini, Johanna ter Steege och Valeria Golino. Filmen följer Beethovens sekreterare och första levnads­ tecknare Anton Schindler då han försöker fastställa den verkliga identiteten bakom Unsterbliche Geliebte (Immortal Beloved, Min odödliga kärlek), som adresseras i tre brev som återfinns bland den avlidna kompositörens privata papper. Schindler färdas genom hela kejsardömet Österrike och intervjuar kvinnor som kan vara potentiella kandidater liksom genom Beethovens tumultartade liv i retrospektiv.

Delius och hans fru och dikterar musik åt den då gamla och blinde Delius. Se även fler biografier av Ken Russell som för bbc:s räkning gjort ett större antal om komponister. Här framhåller vi den om Mahler som ett tips.

Impromptu 1991

regi: james lapine

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Ett underhållande och sevärt kostymdrama om den lågmälde Chopin.

Les Choristes 2004

regi: christophe barratier En man får jobb som lärare på en uppfostringanstalt för barn med problem. Rektorn på skolan är mycket sträng mot eleverna men den nye läraren försöker nå fram till de stökiga eleverna genom att börja att lära ut körsång.

Frederick Delius: Song of Summer 1968 regi: ken russell

En svartvit film om Delius, baserad på Eric Fenbys memoarer.

Fenby, själv en ung tonsättare söker upp Delius och erbjuder sin hjälp. Han bor i perioder med

The Pianist 2002

regi: roman polanski Den gudabenådade pianisten n o t b l a d e t 2018 v å r

21

Wladyslaw Szpilman lever i Warszawa under tiden för nazisternas utbredning över Europa. Han är jude och tvingas att på nära håll uppleva de restriktioner som sätts upp för honom, hans släkt och hans folk. När hans familj skickas till arbetsläger lyckas Wladyslaw fly och gömmer sig i stadens ruiner. Lidande, förnedring och kamp för överlevnad blir hans vardag.

Le Concert 2009

regi: radu mihaileanu En dirigent vid Bolshoiteatern blir degraderad av Brezhnev för att ha försvarat judiska musiker i orkestern. Som straff tjänar han som vaktmästare vid teatern istället. En dag städar han sin chefs kontor och får då se en inbjudan för teatern att komma till Paris för att ersätta Los Angeles Philharmonikerna. Han får en idé att sätta samman en orkester med sina gamla musiker, avskedade judiska och romska konstnärer och själv åka till Paris. Dramat kan börja.

22

n o t b l a d e t 2018 v å r

The Soloist 2009

regi: joe wright

Solisten är baserad på en bok av Steve Lopez, journalist på L.A Times, om hans möte och växande vänskap med den schizofrene, hemlöse violinisten Nathaniel Ayers. Lopez gör allt för att hjälpa Ayers att ta sig ifrån gatan, och målet är han ska få chansen att uppträda på Walt Disney Concert Hall.Robert Downey Jr och Jamie Foxx spelar huvudrollerna som Lopez och Ayers.

Häftig och begeistrad 2001

regi: knut erik jensen Det är sen höstkväll i Berlevåg, en liten fiskeby på den norska kustens yttersta spets. En kall nordvästlig

storm drar snön horisontellt genom byn. Plötsligt hörs en kör av röster som skär genom vinden.

Rätt ute vid havsbandet står de, tjugo uppklädda män i alla åldrar, och sjunger för full hals.

Knut Erik Jensens dokumentär om en manskör i det lilla fiskarsamhället Berlevåg blev årets biosensation i Norge och har setts av över en halv miljon människor. Lilla Berlevåg hamnade på kartan både som turistmål och inflyttningsort för ensamma damer. Charmig berättelse om en amatörkör.

The Devil’s Violinist 2013

regi: bernard rose Berättelse om den mytiska och virtuose Paganinis liv och karriär.

1830 är den notoriska kvinno­ karlen och violinisten Paganini på toppen av sin karriär och erkänd över hela Europa. Endast Londons publik återstår att erövras. David Garret spelar Paganini.

Hilary & Jackie 1998

regi: anand tucker

En tragisk historia om cellisten Jacqueline du Pré, berättad ur hennes syster Hilary du Pré-Finzis perspektiv.

Mozart in the Jungle 2014 serieskapare: alex timbers, roman coppola, paul weitz & jason schwartzman En tv-serie som i formen av drama-komedi beskriver livet kring New York Symphony.

Beroendeframkallande och underhållande, tur att det finns fyra säsonger! Har bland annat vunnit två Golden Globe.

n o t b l a d e t 2018 v å r

23

av Paul Hindemith

D

et finns ett slags konst­utövare som under äldre epoker enbart representerade det enklaste sättet att hålla ihop en sammusiceran­de grupp, men som efter hand blivit så betydande att numera i allmänhet endast de anses som ledande musiker, bokstavligen, socialt och andligt. Jag åsyftar dirigenterna.

Den veterligen första beskrivningen av en dirigents skyldigheter före­ligger i en Tractatus de musica av Elias Salomon, en klerikal musikteoretiker under 1200-talets senare hälft. Även om hans be­ skrivning inte är av någon större betydelse visar den hur man började med att dirigera musikergrupper, och därför är den läs­värd.

Elias dirigent hade inte hand om någon orkester, han ledde helt enkelt en sångkvartett som sjöng

vid gudstjänsterna i den franska staden Perigueux. Det var på den tiden då flerstämmig musik i form av fri organum hade nått en viss fullkomning i sådana musikcentra som Paris och Limoges; och orter som Peri­gueux med enkla sångare och konservativ smak hade nätt och jämnt hunnit fram till en stil som på nämnda platser redan var urmodig: enkel improviserad organum. Det är denna äldre form av flerstämmig sång som Elias beskriver.

En i gruppen sjunger ur den stora koralboken, de tre andra sjunger i parallella okta­ver och kvinter (eller kvarter) med honom och modifierar ibland stämföringen med enstaka motrörelser efter vissa standardregler. Denna strikt bundna stämföring kunde bara tillämpas på långsamma och enkelt formade gregorianska melodier, men även i sådana sammanhang kunde

Dirige 24

n o t b l a d e t 2018 v å r

paul hindemith (1895–1963), som komponist en av de ledande bland 1920-talets »Neutöner« i Tysk­land. På den tiden ytterst radikal blev han med åren, under mognande mästerskap, mera moderat och även mera tonal i stil och uttryckssätt. Under Hitlerregimen, från 1934, var hans musik dock svart­ listad i hemlandet som »entartete Kunst«, och själv emigrerade han till usa.

Illustration: Rudolf Wilhelm Heinisch,1931.

förekomma åtskilliga misstag, när sångarna var av sekunda kvalitet och stämföringsreglerna ingalun­da otvetydiga. Här fick då dirigenten ingripa. Han är själv sångare och måste enligt Elias »veta allting om den musik som skall sjungas. Han slår takt med handen mot boken och anger insatser och pauser för sångarna. Om någon av dem felar viskar han i dennes öra: ›Du är för stark, för svag, du sjunger falskt‹ – eller vad det nu må vara – men så att inga andra hör det. Ibland måste han stödja dem med sin egen röst, om han märker att de förirrat sig.« Elias körledare hade väsentligen samma förpliktelser som vår tids dirigenter; skillnaden är den att numera görs korrigeringarna och suffleringarna under repetitionerna, medan de vid S:t Astere i Perigueux ingick

enter n o t b l a d e t 2018 v å r

25

glanslös. Det fanns en tid då uppgiften att leda en orkester var förbehållen män med universellt musikvetande, då det därför främst krävdes prominent konstnärskap och äkta musikalisk och mänsklig idealism. Låt vara att det också idag finns åtskilliga kapellmästare med dessa gammalmodiga egenskaper; vi kan dock inte bortse från det för­hållandet att i och med att antalet orkestrar ökat och i följd därmed även tillväxten och förbrukningen av dirigenter, så är deras musikutbildning allt annat än universell, deras konstnärskap tvivelaktigt, och idealismen har ersatts av en omättlig fåfänga och förbittrad kamp mot alla andra som också råkar hantera en taktpinne. amarkvartetten i själva framförandet. Vad som för Att en stor dirigent, en av den Licco Amar (första oss verkar säreget är att ledarens förstnämnda klassen, vinner all den violin),Walter Caspar arbete på intet sätt framhävs, att framgång han med sina talanger och (andra violin), Paul han hålles inom fållan som primus bemödanden förtjänar är begripligt Hindemith (viola) och Maurits Frank inter pares. Tiderna har föränd­rats; och prisvärt, men att dirigenternas ingen modern dirigent skulle vilja kast på det hela taget spelar en (violoncello). stå gömd bland sina medarbetare. roll i vår musikaliska uppsättning Illustration: som verkar oproportionerlig i Rudolf Wilhelm Vi förstår ju alla att en musik­ jämförelse med andra musikers Heinisch,1923. grupp, särskilt om den är av måste ha orsaker som inte är rent sådant format som våra moderna musikaliska. orkestrar, inte skulle kunna samspela utan ledning – såvida Ändå är källan härtill knappast en de inte satsat tillräckligt med tid sådan känslosam beundran som och pengar på att tillfredsställa brukar ägnas sångartister och sin lust att existera utan dirigent. instrumentalsolister, eftersom den Vidare vet vi hur skön musiken gäller dem som ger musikaliska kan bli om den framförs under intryck direkt och omedel­bart. Så inspirerande ledare, och hur en är inte fallet med dirigenten, ty det undermålig dirigent kan göra behövs ju en mängd musiker för att även den finaste musik grå och frambringa de klanger han tänkt sig.

26

n o t b l a d e t 2018 v å r

Tiderna har föränd­rats; ingen modern dirigent skulle vilja stå gömd bland sina medarbetare Det är säkerligen inte de tekniska svårigheterna i dirigentens arbete som gör folk andlösa. I realiteten tarvas knappast ens för den mest raffinerade slagteknik mera skicklighet än vad en duk­tig batterist behöver för sin syssla och betydligt mindre än den ständiga beredskap som krävs av varje primarie i orkesterns ­stämmor. Ofta nog händer det att en dirigent med dålig teknik gör stor succe, och kombinationen av utomordentlig slagteknik och bristfällig musikalitet är heller inte ovanlig.

Musikalisk färdighet som allmänt drag kan knappast vara or­saken till folks höga uppskattning av dirigenten, ty det finns många solister som är honom jämbördiga eller överlägsna men ändå inte med all sin anspänning imponerar så djupt på publi­ken som han. Och inte kan det vara överväldigande intelligens eller mänsklig storhet, då ju alla vet att liksom bland alla andra finns också bland dirigenterna alla paul hindemith under sin exil i usa. sorter, träskallar och häxmäs­tare, klåpare och överdängare.

Den utommusikaliska grunden för denna en aning överdrivna aktning tycks ligga i detta förhållande: under en epok som ger genomsnittsindividen ringa möjlighet att praktisera och utveckla ohöljd despotism tycks det behövas att här demonstreras någon förfinad och stiliserad form av förtryck. Den enskilde åhöraren, som i sitt normala beteende otaliga gånger måste undertrycka sin högst naturliga lust att styra, behärska och kommendera, ja kan­ske rentav tortera sina medmänniskor, projicierar sig själv i diri­gentens personlighet. Här ser han en man som med samhällets bifall utövar en makt som vi skulle betrakta som grymhet om vi såg den tillämpad på hundar eller hästar. Genom att identifiera sig med dessa aktiviteter kan åhöraren gladeligen avreagera sina förträngda känslor: nu svingar han lärarens käpp, ordförandens klubba, fältherrens svärd; kungens spira, trollkarlens spö och slavdrivarens piska över sina underordnade, och i motsats till de verkningar sådana diktatorsfasoner har ute i livet tycks resultatet här vara till glädje för alla parter.

Detta är skälet varför dirigenten måste utöva sin konst fullt synligt.

Om han höll sig gömd skulle det bli alltför påfrestande för lyssnaren att i fantasin identifiera sig med en auktoritet vars direktiv väl kan förnimmas men inte ses. Det är skälet varför vis­sa dirigenter, n o t b l a d e t 2018 v å r

27

Det är skälet varför vi sällan hör talas om stora dirigenter från länder där det råder politisk diktatur. som presterar ett musikaliskt fulländat arbete men försummar att teatraliskt poängtera hur han sporrar, lugnar, be­tvingar och piskar på, sällan gör »dundersucce». Det är skälet var­ för vi betalar så mycket pengar för en nästan barbarisk despotism, som i vår demokratiska värld verkar ganska anakronistisk.

Och det är skälet varför vi sällan hör talas om stora dirigenter från länder där det råder politisk diktatur. En diktator kan aldrig tolerera någon annan diktator som medtävlare. Ehuru den poli­tiske diktatorn avgjort är mäktigast är det alltid riskabelt för ho­nom om folket kan välja sin form av slaveri, särskilt om formen är så mycket trevligare.

Under sådana omständigheter skulle en stor dirigent tvingas att både politiskt och musikaliskt underordna sig den överlägsne superledaren – men en undergiven dirigent är en orimlighet. Men eftersom den musikaliske ledaren bara är en symbol för diktatur och inte någon riktig företrädare, måste vi glädjas åt att han utövar ett så hälsosamt inflytande. Vem vet om

28

n o t b l a d e t 2018 v å r

inte världen skulle få uppleva ännu flera brott och olyckor, därest inte den sunda vanan att gå och se en dirigent i full aktion hjälpte så många människor att bli av med sina aggressioner. De träder in i konsertsalen som anonyma medlemmar av en massa, fyllda av onda instinkter och lömska avsikter mot allt och alla, och de lämnar den som renade individer, lugna och milda och med över­ seende förståelse för världens svagheter.

Det behöver väl inte sägas att denna framställning inte är avsedd att förringa dirigentens verksamhet. Den är tvärtom ett för­sök att i någon mån belysa vissa reaktioner, som inte kan förklaras på rent musikalisk grund, och därmed bidra till en djupare förståelse. Jag vet att förnuftiga dirigenter är medvetna om sin icke-musikaliska funktion. Denna vetskap oroar dem inte utan hjälper dem att utveckla sin fulla kraft. En dirigent som betrak­tar vunna framgångar enbart som rättmätig lön för sina musika­liska mödor underskattar kortsynt sin högre betydelse som mänsk­lig institution.

Paul Hindemiths lätt »ironiska psyko­ analys« av dirigentens uppgift är hämtad ur A composer’s world från 1954. Den tjänar väl som en fond åt dagens diskussioner om övergrepp i orkestervärlden.

Välkomna till våra musikträffar våren 2018 måndag

anmälan

måndag

12 mars

Anmälan görs på: www.msov.se eller e-post: anmalan@msov.se eller telefon: Anna-Lena Bengmark 0709-655 430 Mat och dryck betalas på plats.

9 april

kl.18:00 Niels Ullner, cello För de som väljer att umgås en stund därefter erbjuder restaurang Niagara följande meny: Bakad torsk med skirat smör, hackat ägg, kapris och betor 150 kr Tomat och lökpaj med prästost och ljummen sallad på matvete och spenat 110 kr Inklusive bröd, smör och sallad samt kaffe

återbud Eventuellt återbud lämnas senast 5 dagar innan den aktuella kvällen.

Vid senare avbokning måste vi be om betalning för beställd mat.

kl.18:30 Vid kvällens konsert får vi lyssna till slagverksensemble För de som väljer att umgås en stund därefter erbjuder restaurang Niagara följande meny: Fläskschnitzel med kryddsmör, gröna ärtor, skysås och citron 150 kr Fylld pasta med krämig svampsås, parmesan och ruccola 110 kr Inklusive bröd, smör och sallad samt kaffe

n o t b l a d e t 2018 v å r

29

Vi presenterar här den sista av tre delar ur kapitel ett i Anton Bruckner – försök till en tolkning från 1958.

Den bildar en initierad och kunnig framställning av både det andliga och politiska klimatet i 1800-talets Österrike, en miljö som formade Anton Bruckner och hans gärning. Författaren Max Dehnert var kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Leipzig och tonsättare.Texten är ej tidigare publicerad i Sverige och föreligger här i svensk översättning av Paul-Christian Sjöberg, tidigare Chef för Biblioteket vid Musikhögskolan i Malmö och medlem i MSOV. Ett varmt tack till Paul-Christian.

ÅRHUNDRADET av Max Dehnert

Del 3 30

n o t b l a d e t 2018 v å r

T

onsättaren är bland musiker den som är mest känslig för kritik.

Det är varken andligt högmod eller sjuklig sensibilitet. Med denna känslighet avses inte heller den personliga sårbarheten genom en negativ kritik, det handlar om ett helt naturligt sätt att reagera; det är en smärtsam, nästan barbarisk företeelse, som begripligt nog går på nerverna, att få se det avlade och av denna anledning älskade barnet på kirurgens (läs kritikerns) operationsbord även om det råder det största förtroende för läkaren och hans erkända skicklighet. Hur mycket vanskligare blir inte situationen när man inbillar sig vara utlämnad på nåd och onåd till en man med metoder som en fältskär eller en kvacksalvare! Och ändå – vi måste lugnt medge det! – är i de flesta fall tonsättarens blick liksom patientens öga eller hans anhöriga

fixerade vid kritikerns eller läkarens mun. Eller också är han orubbligt övertygad om sitt verks, resp. sitt barns odödlighet och håller för öronen inför de kritiskt-medicinska recepten. Det kan även hända, att hans temperament eggar honom till en strid med den andra parten, en kamp som kan vara antingen meningslös eller också meningsfull.

Spelmetoderna är otaliga. Hur som helst är det en uppfriskande angelägenhet; ty konstverket, dess tillkomst, dess existens och dess verkan är en del av vårt liv, för vilket alla inblandade känner sitt ansvar, skaparen, interpreten, kritikern och – här växer ansvaret till det ojämförliga! – åhöraren. På samtliga

yttringar av denna sårbarhet eller mer eller mindre kamouflerad oberördhet finns det exempel ur våra stora mästares liv. Det kan resultera på ett högst temperamentsfullt sätt som i Max Regers brev till August Stradal: »Detta att bli nersvärtad av pressen hör till de oundvikligt nödvändiga, historiskt motiverade attributen i en tysk tonsättares liv.« När Bruckner 1886 kallades till privataudiens hos kejsar Franz Joseph lär han ha bett kejsaren om att försöka mildra Hanslicks kritik. Även om det inte har skett är det åtminstone trovärdigt. Bruckners flyttning till Wien har blivit tolkad på de mest olika sätt. Man har menat att n o t b l a d e t 2018 v å r

31

Var vänlig och gottgör vad den nyaste tyska litteraturen har förbrutit sig mot mig! det var en olycka för honom. Rudolf Louis däremot hävdar: »Genom Wien fick Bruckner världen som gåva.« August Göllerich går så pass långt att han påstår: »Nu skred Bruckner som mänsklighetens korsbärare fram mot den ort, som hans öde hade utsett att bli hans ›Purgatorio‹. Bruckner kommer till Wien när staden är inne i sitt snabba växande, något som är både vackert och farligt. Vallarna och dikena är borta. Byggnadsboomen, en av det slutande 1800-talets måttlösheter, får kejsarstaden vid Donau i sitt grepp, praktbyggnader såsom operan och konservatoriet kommer till. Invånarantalet har ökat till över en halv million. Men Habsburgsriket med dess kronjuvel Wien som sprider sin glans över hela världen är en skenstormakt. Av den anledningen vad beträffarhuvudstaden kommer en annan maktfaktor att bli enormt stark, pressen. Bakom denna finns riktningar, partier, klickar och stambord, »vilka bekämpar varandra med ofördragsamt fabulerande« (Decsey).

Domkyrkoorganisten Anton Bruckner från Linz hamnar i denna häxkittel, i vilken samtliga lidelser hos det ledande samhällsskiktet

32

n o t b l a d e t 2018 v å r

ohämmat kommer till uttryck. Till detta skikt hör såväl den anonyme skribenten som kritikernas okrönte konung, finanskungen liksom den musikstuderande, den legendariska »vackra wienskan« i societeten liksom konstnären som har tillträde till hennes salong. I Wien finns en daglig tidning – nej! – en daglig tidning, Neue Freie Presse. Under drygt en mansålder var Eduard Hanslick en av de viktigaste företrädarna för kulturkåseriet, ledaren för ett parti som det var omöjligt att ignorera.

Nytt? Naturligtvis befattade man sig med allt nytt inom konstens oh vetenskapens områden som vittnade om ett djupt engagemang. Men denna driftighet var suspekt. Den ledde till en journalistik för dess egen skull.

Dagsländor och skenbara storheter »tillverkades«. Den fackvetenskapliga sakkunskapen – i Hanslicks fall fanns den onekligen – försvann i ett bländverk av snillrika elakheter.

Det var en raffinerad blandning av anekdotisk och skenbart saklig objektivitet, presenterad med stilistisk elegans, en skrupelfri litterär-musikalisk börsspekulation.

Fri!? Det var till synes en andlig frihet, bakom denna fanns en stark finansmakt, som helt kallt prövade

dess användbarhet och sedan köpte den. Ett balzacskt format men med wiensk-österrikisk arom.

Det hände åtskilligt i denna stad och i dess trollkrets som knappast berörde Bruckner men som hör till bilden av detta århundrade. I hemliga underströmmar eller i antagonistiskt avseende har det betydelse för hans liv och verk.

Samma är som Bruckner slog sig ner i Wien dog Adalbert Stifter i Linz, till sin pensionering folk­ skoleinspektör i övre Österrike.

Han sade uppfriskande kvickheter till den allsmäktige Metternich, t.ex..: »Folkskollärarna på landet utgör en av statens betydelsefullaste personer«, och kort innan han tillträdde sin tjänst yttrade han: »Den högsta principen är ännu inte fastställd, att uppfostran är statens första och heligaste plikt.« 1868 har den gamle Grillparzer, som drabbats av ögonsjukdom och som genom ett fall blivit skadad, ännu fyra kvalfulla år att leva. Han skriver till litteraturhistorikern Karl Goedeke: »Var vänlig och gottgör vad den nyaste tyska litteraturen har förbrutit sig mot mig!« (Bruckner har för övrigt komponerat dikten Träumen undWachen för manskör av Grillparzer. Den framfördes under tonsättarens ledning med anledning av att Wiens universitet hyllade Grillparzer). Hebbel är vid denna tid död sedan fem år. Peter Cornelius,

kom positören till operan Barberaren i Bagdad, lovsjöng till att börja med atmosfären i Wien, dialekten, maten och hela staden, några år senare skriver han: »För övrigt är jag trött på Wien, trött till leda ... kan någon tala om för mig hur man skall umgås med Duftmanns, Hanslicks, Ecksteins o.s.v...«

N

ära tre årtionden, de sista i sitt liv, till­ bringade Bruckner i Wien. Storstaden blir tonsättarnas helvete och paradis. Helvete, emedan de för så vitt de är predestinerade att komma med något djärvt och nytt är utsatta för och måste stå ut med kritikens och konkurrensens oupphörliga eldprov, och medan de måste blotta sitt innersta i scenens rampljus eller i konsertsalens lysande klarhet. Paradis, eftersom de mest framstående interpreterna, irigenterna, orkestrarna och solisterna finns att tillgå där.

Dessutom, vilken stimulans, kvantitativt och kvalitativt! Det berättas om Bruckner, att han upprepade gånger gått på Ragnarrök enbart för att avlyssna ett bestämt ställe. Den ene biografen påstår, att det rörde sig om ett speciellt ackord i basunerna, den andre talat om en förhållning. Den faktiska skillnaden är betydelselös, det handlar om sakförhållandet. Det är också utan betydelse om kirurgen utför ett enkelt ingrepp eller blottlägger n o t b l a d e t 2018 v å r

33

hjärtat, i det ena liksom i det andra fallet upplever han alltid vördnad inför den mänskliga kroppens fantastiska byggnad, liksom den skapande musikern varje gång blir lika omskakad när violoncellerna sjunger den uppåtstigande lilla sexten i förspelet till Tristan eller när klarinetterna börjar sin kantilena över Ess-durtremolot i uvertyren till Friskytten. Det är de utseddas och utvaldas förmåga att i groddcellen i förväg ana den storartade organismen i helheten. En skapande syntes ägerrum, medvetet eller omedvetet.

V

ilken musik har Bruckner hört i Wien?

Vilken har han helhjärtat och med entusiasm tagit till sig,hur förhöll han sig till den? Vi vet inte så mycket om detta, han var ju inte den som brukade formulera vad han tänkte i klara ordalag och komma med utläggningar. Den sista konsert som han upplevde – det var en extraordinär konsert med Wiener Philharmoniker – framfördes Richard Strauss Till Eulenspiegel. Ett stormande bifall framtvingade en

repris. Man vet inte vad Bruckner tyckte om verket. Sedan år tillbaka hade han sin särskilda plats i en loge i Musikvereinsalen. Där och på en ståplats på Wiener Philharmonikernas bottenplan eller på operans IV:e galleri fick han höra vad som bjöds av Wiens musikaliska utbud. Som antytts, kritiskt ställningstagande var inte hans sak och vad som har förmedlats vidare avseende sådana yttranden präglas av spontana ögonblicksreaktioner och kommer ofta ur anekdotflorans sfär. Naturligtvis var han en stor beundrare av de stora mästarna från tidigare skeden, framför allt av Bach och Beethoven. Friedrich Klose har vittnat om Bruckners begeistring för Bachs h-mollmässa. Är han såtillvida ett barn av sitt århundrade att han i ordets sannaste mening har tagit del i det? 1887 försökta man värva honom som abonnent för dagspressen. Han skriver, i tämligen skarpa ordalag, att han aldrig skulle komma att prenumerera på en tidning. Det vore naturligtvis ytligt att av detta dra slutsatsen, att han inte var engagerad

Skulle Maximilians lik kunna beskådas öppet i kistan, genom glas eller skulle enbart den täckta kistan visas?

34

n o t b l a d e t 2018 v å r

för händelserna i tiden. Man kan tyda det som en vilja att vända ryggen åt världen, det kan vara en vresig attityd hos en ensam särling som inte vill bli störd, i vilket fall som helst var hans större och mindre kolleger i facket betydligt mera århundradets barn än han. Politisk orientering intresserade honom inte. Ärkehertig Maximilians heltokiga äventyr som slutade med den tilltänkte kungens arkebusering av hans framtvingade undersåtar (1867) förstod han helt enkelt inte som politisk händelse.

Han intresserade sig mycket mer huruvida »Maximilians lik skulle kunna beskådas, alltså öppet i kistan eller genom glas, eller enbart den täckta kistan skulle visas. Var vänlig meddela mig detta telegrafiskt så att jag inte kommer för sent.

Detta är mycket angeläget för mig« (till Rudolf Weinwurm).

På samma plan ligger hans intresse för nordpolsfärder och medicinska säregenheter. Skenbart rör det sig här om barnets naiva upplevelseförmåga som i dess av intellektet ännu ohämmade impulsivitet samlar på det vackra såväl som på det gräsliga.

Men liksom naiv inte är liktydigt med enkel e1ler primitiv så döljer sig bakom dessa absurda monomanier något djupare: Aningen om det demoniska, det överdimensionella, inkommensurabla och gåtfulla. Inte i det yttre livets skeenden men på de fem notlinjerna har han gjort upp sina mellanhavanden med

dessa makter. Inte så att han har komponerat dem utan tyglat dem så att de framstår på nytt i slutgiltig gestalt av konstnärlig form och tämjt innehåll. Men i ett avseende har han helt och full förstått sitt århundrade, visserligen enbart på sitt sätt, det vill säga inte med den intellektuelles spårsinne, ännu mindre med filosofiska spekulationsmetoder, utan i egenskap av musiker.

Vi avser hans förhållande till Richard Wagner. Men detta är ett kapitel för sig.

W

iens, österrikes och Tysklands litterära liv gick honom spårlöst förbi såvida det inte berörde honom i hans komponerande av texter eller i tillfälliga, personliga relationer. 1891 skriver han till Hermann Levi, Münchens generalmusikdirektör: »Vill Ni vara så ytterligt vänlig att till Paul Heyse, Tysklands störste nu levande diktare, framföra min djupaste respekt.« Paul Heyse hade ett år tidigare hört Den romantiska under Levi och i ett brev till Bruckner tackat honom i entusiastiska ordalag för denna upplevelse. Vid denna tid hade Hermann Bahrs röst redan anseende i Wien. (Ungefär tjugo år tidigare hade Bahrs far i egenskap av finansreferent i övre Österrikes lantdag avslagit en »petition från professor Bruckner i Wien om n o t b l a d e t 2018 v å r

35

Där satt grevinnan X, en dum mumie. Denna ras försvinner och må den försvinna. en årlig donation på livstid från lantdagen«. Hermann Bahr, som kom från Linz, har skildrat den korta,men intensiva »kulturkampen« mellan kejsaren och den stridbare biskop Rudigier.) I Wien bor han under en period i en vindskammare i Wiens Trattnerhof tillsammans med Hugo Wolf, för vilkens skapande han starkt engagerade sig. Om temat Bruckner avhandlats mellan dem – med kännedom om Wolfs inställning till Bruckner är det högst sannolikt – vet vi inte. I varje fall kan vi mycket väl tänka oss Hermann Bahr och Hugo Wolf bo under ett tak men knappast Hermann Bahr och Bruckner. Då Bruckners skapande närmar sig höjdpunkten går århundradet mot sitt slut. Det hade kunnat bli ett århundrade med en stor revolution, men för att använda en liknelse inom medicinen stannade det vid febriga inflammationer, mot vilka enbart bedövnings-, inte läkemedel togs i bruk. Det krävdes först det tjugonde århundradets oerhörda omskakningar för att den sociala tanken skulle få sitt genombrott. Visserligen förekommer allt detta redan under andra hälften av 1800-talet, men det stannar vid ansatsen. De ledande samhällsskikten, borgardömet och kapitalismen,

36

n o t b l a d e t 2018 v å r

förblir utan kompromiss kvar i teoretiserandet eller övergår till motangrepp som stöter på en arbetarklass, som visserligen besitter den revolutionära hänförelsen men ingalunda stötkraften hos en enad, obruten falang. En rörelse som redan på förhand är dömd att misslyckas, såsom austro-marxismen på öster­ rikisk botten, måste bedömas ur denna synvinkel.

Oberoende av medvetet politiskt ställningstagande sker just i Öster­ rike på det litterära området om­­vandlingar som inte är utan betydelse, och det är symptomatiskt, att dess företrädare kommer från ett samhällsskikt som inte tycks vara predestinerat att försvara det socialistiska tänkesättet. I detta avseende är det främst Ferdinand von Saar och Marie von EbnerEschenbach man tänker på, framför allt den senare. Under 1860-talet tar denna rörelse sin början med Gogol och Turgenjev. Den har inget gemensamt med de raffinerade psykologiseringsförsök som kännetecknar kulturkåserierna i Wien, ingenting att göra med mikroskopisk själsanalys, inte heller med det bländande fyrverkeri som

utmärker stilister som överbjuder varandra i subjektivism. Människan står i medelpunkten.

Det kan handla om godsägaren, förvaltaren, bonden, landstrykaren eller skökan. Det är något mer än en växling av miljö, det är också mer än en konst att berätta, som tar på sig en liten socialistkappa eftersom det är modesak. En sedlig insikt genomsyrar allt: Ebner-Eschenbach har uttryckt det med fyra ord: »Vara god är lycka.« Grevinnan Dubsky, som gifte sig med den femton år äldre kusinen, friherre von EbnerEschenbach, fysik- kemiprofessor vid Ingenjörsakademien, har skrivit ner yttranden i sin dagbok vilka inte direkt passar till hennes ursprung: »Där satt grevinnan X, en dum mumie. Denna ras försvinner och må den försvinna.« Sina bördslikars uppfostran betecknar hon som »Färdigheten i att yttra samma dumheter på olika språk.« Hon känner sig betydligt mera hemma i Grillparzers, Hebbels, LevinSchiickings, Ferdinand von Saars, Louis von Francois, Paul Heyses och Julius Rodenbergs kretsar än i de adliga salongerna. Ungefär vid samma tid skriver Ludwig Anzengruber sina folkdramer som Prästen från Kirchfeld, Samvetets gnagande mask, Bonden som begår mened, Det fjärde budet och andra och sina berättelser Skamfläcken, Den förstenade gården och andra. Han, som började som bokhandlarlärling och därefter blir skådespelare och slutar

som politisk kanslitjänsteman (en typisk wiensk levnadsbana), hämtar sitt stoff utanför Wien. Det handlar inte om ett primitivt föregripande av senare illaluktande »Blut und Boden«-konst, det skall heller inte uppfattas som det tvivelaktiga begreppet »Heimatkunst«. I detta sammanhang tänker vi också på Peter Rosegger. Det är ett skapande medvetandeberikande, som kommer att leda till en medvetandeförändring.

Det är den så småningom upp­ dykande insikten, att det inom samhällsordningen finns skikt, vilkas substans och dynamik kommer att vara bestämmande för framtiden.

S

å utvecklas ett eggande och charmfullt växelspel mellan Wien och Österrike. Bruckners liv och verk står också i detta tecken. En betydande österrikare utan Wien är en omöjlighet under 1800-talet, framför allt när det handlar om en tonsättare. Wiens musikaliska bokslut under Bruckners levnad har Alfred Orel dokumenterat med sin om grundliga insikter och ömsinta kärlek vittnande bok MusikstadenWien (1953). Bakom de nyktra siffrorna och händelserna anar man Donaustadens unika klimat, den speciella blandningen av Wien och Värld. Lokalt och internationellt tangerar och korsar varandra. Vad som ännu i dag är levande blommar upp i denna tid. Bågen spänner från Johann Strauss operett till n o t b l a d e t 2018 v å r

37

Richard Strauss Till Eulenspiegel.

Namn av enbart wiensk betydelse står sida vid sida av världsnamn.

Samma år som Bruckner kallas till Wien som efterträdare till sin lärare Simon Sechter dirigerar Gounod i gamla operahuset sin opera Romeo och Julia. Den nya hovoperan öppnas följande år med Mozarts Don Giovanni. Samtidigt framträder Bruckners senare motspelare Brahms på arenan med sin Rinaldo. 1870 framföres Mästersångarna. Det blir en skandalpremiär, prygelscenen fortsätter nästan ner på parketten. För de närmaste fem åren har Herbeck, Bruckners vän och gynnare, vars lätt uppflammande entusiasm inte helt är att ta på allvar, den musikaliska spiran i handen. (»Ett konstnärsöde, vars glansfulla, postuma berömmelse idag lyser på en gatuskylt« säger Decsey).

Ett år senare vågar valskungen Johann Strauss språnget in i operettens värld med sin Indigo. Det första kompletta framförandet av Brahms Ein Deutsches Requiem sker samma år. Wagners Rienzi framföres på Hovoperan. Ett år senare övertar Brahms ledningen av Gesellschaftskonserterna. Det är samma år som Wagner dirigerar en konsert med Wiener Philharmoniker.

1873 hör man för första gången

en symfoni av Bruckner i Wien, den »andra«. Under de följande två åren sker en rad engagerande teaterpremiärer, Läderlappen i Theater an der Wien, Aida, Carmen, Tannhäuser och Lohengrin på hovoperan. Ett komplett framförande av Ringen sker innan decenniet gått till ända, men också Suppes Boccaccio och Johann Strauss Prins Methusalem och Drottningens spetsduk. Bland framföranden av symfoniska verk under denna tid (1870-talet) kan nämnas Bruckners tredje symfoni, Brahms andra och Liszts Ideal.

Nästa decennium framföres Strauss operetter Muntra kriget, En natt i Venedig och Zigenarbaronen. Inte att förglömma Millöckers tre stora operettsucceer Tiggarstudenten, Gasparone och Stackars Jonathan med Bayers Dockfen i kölvattnet. (t.o.m på hovoperan). Offenbachs Hofmanns äventyr blev en stor framgång, Schuberts Alfonso och Estrella ett misslyckat försök till återupplivande. Hovoperan framför Wagners Tristan och Isolde, Marschners Vampyren och Manets Manon. Den stora symfonin är företrädd med Bruckners Romantiska, Berlioz Requiem, Brahms 3:e och Bruckners Te Deum. I konsertlivets utkanter

Ett konstnärsöde, vars glansfulla, postuma berömmelse idag lyser på en gatuskylt.

38

n o t b l a d e t 2018 v å r

sker två mindre uppmärksammade framföranden, vilkas internationella följder ännu ingen kan förutse. En ardetonårig tonsättare som anses högt begåvad framför sin violinkonsert som ackompanjatör vid pianot (!).

Snart nog kommer man inte att förväxla honom med sin namne, som komponerar operetter och valser.

Richard Strauss är den unge mannens namn. 1892 kommer han med en pianokvartett och en symfonisk dikt, Don Juan. Under samma år framför Sällskapskonserterna (Gesellschaftskonzerte) samme tonsättares Vandrarens stormsång och redan ett år senare tar Wiener Philharmoniker upp Död och förklaring; Bruckner hör under sitt sista konsertbesök Till Eulenspiegel.

Det andra marginella, av den stora världen knappt uppmärksammade musikaliska tilldragelsen, är det första offentliga uppförandet av Hugo Wolf-sånger. Under Bruckners sex sista levnadsår lägger man märke till en rad anmärkningsvärda förstagångsframföranden. Bland opera- och operettpremiärer bör nämnas: Cavalleria rusticana av Mascagni, Leoncavallos Bajazzo, Evangeliemannen av Kienzl, Smetanas Brudköpet, Hugo Wolfs musik till lbsens Festen på Solhaug (på Burgteatern), Karl Zellers Fågelhandlaren och Gruvfogden och Riddar Pazmann av Johann Strauss.

Av Bruckners verk framföres symfonierna nummer ett och åtta, av hans övriga Helgoland och

f-mollmässan. Bland övrig samtida symfonisk musik bör Tjajkovskijs Pathetique nämnas. På slutet av denna uppräkning, som huvudsakligen hämtats från Orels förtjänstfulla arbete, kan fyra händelser noteras, två uppskakande, en allvarlig och en hoppingivande: »1897/22.2.

Konsert med sånger av Hugo Wolf i Bösendorfersalen. Wolfs sista framträdande. 11.5. Gustav Mahler, som kallats till hovoperan, dirigerar för första gången (Lohengrin). 3.4.

Johannes Brahms avlider. 19.9. Hugo Wolf drabbas av sinnessjukdom.« Men dessa händelser har Bruckner inte upplevt.

E

n märklig rad verk har räknats upp. Av dessa har åtskilliga under tiden blivit internationella, det finns glömda ting bland dem, musik med speciell wiensk doft dyker upp, man framför allt ger det en levande bild av hela 1800-talet.

Utöver vad som musikens direkta budskap ger talar detta sekels ande ur dessa skapelser, denna skenbart förvirrade mångfald, i vilken redan tendenser kan spåras som på ett skrämmande och avgörande sätt ger riktlinjer för det 20:e århundradets struktur. Denna skenmonumentalitet, som snart kommer att urarta till hypertrofi.

Det hantverkstekniska självklara förutsättning för allt sysslande med konst men som måste vara dold i varje uppenbarelse i verket, stegras n o t b l a d e t 2018 v å r

39

till det artistiska. Psykologi som vetenskap blir i sin avart till konsten att psykologisera. Konsterna har del i detta. Det förekommer inte längre några storartat-naiva yttringar, i deras ställe det medvetna raffinemanget. Mot detta står det präktiga, skenbart sunda eller markerat kraftöversvallande-sunda, det »fosterländska« som löper igenom samtliga spelyttrigar, från den oskyldiga kaftmänniskonaturen till den ohöljda chauvinismen. Det militanta kväves i det militäriska.

Ironi och satir uppkommer som motgifter. Motstridiga konstnärliga riktningar som naturalism och symbolism ansluter sig.

Stora och farliga utopier och misstag råder vid århundradets slut och verkar långt in i följande sekel. Richard Wagners »Gesamt­ kunstwerk« och Friedrich Nietzsches »övermänniska«. Allt detta ser ut som ett skuldkonto. I detta fattas ännu en tung post: Blundandet inför den sociala frågan. Den var sedan länge en »fråga«, inte längre en ide.

En ide har alltid farliga kännetecken; den kan (måste inte!) ha sina rötter i abstrakt tänkande, mot realiserandet uppstår retarderande moment, vilkas undanröjande inte alltid är i de bästa händer hos den »tänkande«, de kan lätt bli en lekboll i intellektuellt artisteri eller till objekt för verklighets­främmande svärmare.

En rak fråga fordrar däremot ett strikt svar. Nåväl, det nittonde

40

n o t b l a d e t 2018 v å r

århundradet svarade ännu inte entydigt på denna fråga. Det handlar inte om avgörandenas århundrade, men om sovring av andarna, och detta sker med metodisk grundlighet, liksom över huvud taget böjelsen för det metodiska är ett av detta århundrades kännetecken. Nietzsche är till och med förmäten nog att formulera denna överdrift: »Det är inte ­vetenskapens seger som utmärker vårt århundrade utan den vetenskapliga metodens seger över vetenskapen.« En blomstringstid för det vetenskapliga och konstnärliga källstudiet tar sin början. Hand i hand med detta går, vad angår de bildande konsterna, en tendens till historiskobjektiv rekonstruktionsförmåga.

Det historiska existerar som motiv i sig, som självändamål och genomlöper hela skalan, från den »perfekta« framställningen till det bysantinska förhärligandet. Att man utöver affischeringen också kunde parodiera och ironisera är något som dyker upp i enstaka djärva och framfusiga huvuden. Några årtionden senare blir detta till ett skarpladdat vapen i kampen mot den sterila traditionalismen.

D

et vore dock orätt att glömma en annan riktning. Den kommer från Frankrike, den stora revolutionens land.

Courbet och Millet målar bönder och arbetare. Det är konstverk där fortfarande det måleriska värdet

är mera påtagligt än den själsliga tendensen. Samtidigt spetsar den tredje, Daumier, sitt satiriska ritstift och anklagar skoningslöst i det han framställer. Skarpt belyser han sin tids horisont och säger: »Sådana är ni!«. Naturligtvis menar han: »Så får ni inte vara!« Tematiken har vidgats: det fjärde ståndet finns där.

Bildhuggarna Meunier och Rodin fulländar det som Courbet och Millet eftersträvade.

S

å mycket om hans år­ hundrade. Var han, Anton Bruckner, ett barn av detta århundrade eller var han en främling i detta? Mycket tyder på det senare alternativet. Men bevisföringen stann ar vid det yttre då den yttre livsformen, speciellt när det gäller konstnären, inte är avgörande. Om någon läser många böcker och tidningar, alltså alltid tar del av det aktuella och löpande, om han kan växla vad han har läst till konversationens skiljemynt, om han håller jämna steg med de tekniska nyvinningarna, om han klär sig efter det senaste modet eller håller fast vid det traditionella, allt detta utgör bara den i yttre mening fix och färdiga bilden av den samtida människan. Avgörande är likväl verkets halt och struktur och vem ville förneka, att Bruckners livsverk är oupplösligt förknippat med det nittonde seklet? I vilket avseende det är ett adekvat uttryck för detta sekel, om det bevarar det förgångna

och föregriper det kommande återstår att närmare undersöka.

Den biografiska metodiken känner naturligtvis till sammanhanget mellan levnadsbeskrivning och verkinterpretation, och det är en av dess viktigaste uppgifter att på allvar ta itu med detta. En stor personlighets levnad och verk som dessutom ligger nära i tiden kan förleda till subjektiv tolkning. Vi vet förhållandevis inte mycket om de nederländska mästarnas liv men vi har vunnit värdefulla insikter i deras verk som är lämnat i arv till oss; genom detta erfar vi grundläggande kunskap om deras tid och därmed om dem, även om också det biografiska i trängre mening enbart framstår antydningsvis. »Vi vet för mycket om musiker och för litet om musik.« Det låter misstänkt enligt facklig terminologi eller hermeneutisk verbalisering. Men vi barn av det tjugonde århundradet vet, att musiken inte enbart är en irrationell metafysisk labyrint i vilken vi råkar störta ur det ena klangberusande tillståndet in i det andra, utan också en andens makt, andeinte som »själens vedersakare« utan som uppklarnande och ordnande makt.

n o t b l a d e t 2018 v å r

41

M U S I K K RYS S

lodrätt

Välkomna att gnugga era geniknölar i detta musik­orienterade korsord.

Skicka era svar till adressen nedan.

Fem vinnare kommer att belönas med fin orkestermusik på skiva. Lycka till! msov Malmö Live Konserthus 205 80 malmö

42

n o t b l a d e t 2018 v å r

vågrätt 4. leda 8. Nibelungen 1 9. Haydn 92 10. Mozart 36 12. talande 13. Pacific 231 14. Karajan 15. Polarpriset 16. Wagners egna instrument 1 9. Sjostakovitj 7 24. Nibelungen 4 25. Nibelungen 3 28. Mozart 38 2 9. enkelt

1. förminskande 2. förklädd Gud 3. Mozart 31 4. känd elev till Chopin 5. dans på tre 6. Champagnearia 7. Haydn 104 11. Nibelungen 2 12. tungt 13. Mathis der Maler 1 7. - flöjt 18. Smetanas vattendrag 19. Champagnegalopp 20. Strauss vattendrag 21. festligt 22. Verdis egna instrument 23. La Mer 26. dans på tre 27. tre 30. - flöjt

VINNARE Rätt lösning till korsordet i Notbladet #2 2017.

Vinnare är: Elizabeth Lord, Malmö

VÄNFÖRENINGSRESA Följ med till Berlin efter en lyckad utfärd till Hamburg vill vi nu sondera intresset för en vänföreningsresa våren 2019.

Tanken är att besöka Berlin och dess rika konstmusikaliska utbud.

Anmälan är inte bindande men

hjälper oss i förberedelser och planering.

Intresseanmälan skickas till Anna-Lena Bengmark, helst via e-post: anmalan@msov.se alt tel/sms 0709 65 54 30 n o t b l a d e t 2018 v å r

43

msov Malmรถ Live Konserthus 205 80 malmรถ