Ternheim-fan och kan hennes låtar och jämför kvällens upplevelse med de konserter som jag sett med henne tidigare, senast på Slagthuset där hon uppträdde tillsammans med Martin Hederos. När samspelet med MSO lyckas till fullo blir hennes låtar ännu starkare och vackrare. Det finns också större möjligheter att dramatisera låttexterna med en orkester. Det var så gott som fullsatt i konsertsalen och de flesta i publiken var nog Anna Ternheimfans, en hel del säkert utan upplevelser av MSO:s vanliga konserter med symfonisk musik. Stämningen blev också lite annorlunda, mer som vid en popkonsert på sina ställen. Till och med kontrabasarna i MSO stampade i takt med den rytmiska musiken. Varje gång jag ser Anna Ternheim upplever jag något nytt, säger en konsertbesökare. Senast såg jag henne på en picknickkonsert på Öja och hon gör sig bra i båda formaten, säger en annan. En tredje konsertbesökare tycker följande: – När Anna Ternheim uppträder ensam med sång och gitarr blir hon väldigt sårbar. Med orkester blir det en lika stark upplevelse fast på ett annat sätt. Jag tyckte att Anna Ternheim lyckades behålla det intima, hon och orkestern visade varandra stor respekt.
34
n o t b l a d e t 2019 v å r
Själv tyckte jag att det var som bäst när Anna Ternheim och MSO framförde Broder Daniels klassiker Shoreline. Jag har hört den många gånger både med Broder Daniel och Anna Ternheim, men detta var den starkaste version jag hört. Anna Ternheim satte sig under framförandet mitt i orkestern tillsammans med popbandet. Här lyckades Anna Ternheim, MSO och popbandet skapa en fantastisk och mäktig symbios. De blev som en organism på scenen. Jag har tidigare varit på hyllnings konserterna till isländska popgiganten Björk och till en av de riktigt stora inom popen och rocken, den för några år sedan (2016) bortgångne David Bowie, »Bowie in Berlin», där MSO uppträdde tillsammans med popartister. Också vid dessa konserter stod Hans Ek för arrangemangen och dirigerandet. Vid dessa konserter med popartist och symfoniorkester förväntar man sig något annorlunda, gärna något mer jämfört med när låtarna framförs på traditionellt sätt. Sammantaget tycker jag att när det här formatet fungerar fullt ut blir det en väldigt stark musikalisk upplevelse. Det gäller att arrangemangen är känsliga och nyanserade och att artisterna och musikerna i orkestern är lyhörda mot varandra. Men när allt faller på plats förstärker de varandra och man tänker inte på genrer och traditioner. Egentligen är ju musiken gränslös och universell och ska så vara.