komma upp genom hålet. Till slut får Dan kavla upp ärmen på jackan och hämta upp megaöringen med ett gälgrepp. När han drar upp den på avkrokningsmattan går hela rörelsen som i slow motion. Antagligen inte alls, men för mig gjorde den det. Det är en brunöring av sällan skådat slag. Vi skriker alla rakt ut och glädjen som vi alla delar under detta ögonblick kommer jag ta med mig i graven, det är ett som är säkert. Det är kramkalas samtidigt som vi hela tiden häller vatten på det vackraste monster jag sett i hela mitt liv. Vi mäter med noggrannhet fisken till 105 cm och väger den till helt galna 9,62
kilo! Aldrig förr har jag hört om något liknande. Detta är med stor sannolikhet en vild brunöring på 105 cm och 9,62 kilo, som fångats på ismete, av mig. Min Nemesis har gett upp, kastat in handduken. Min längtan efter trevligt umgänge, god mat och kanske en gäddslips, hade krossat tålamodet hos min värsta fiende. Ismetet är besegrat! Jag är lyckligt lottad att fått vara med om denna fisk, men större ändå är det att dela den glädjen med mina kamrater i ”Team Mosbricka”. Utan dem hade glädjen varit en tusendel så stor. Det vi gör, det gör vi tillsammans. Vi delar dessa stunder, vi gör det tillsammans. Alla fick vi
minnen för livet den här helgen. Minnen som gör det lättare att återgå till vardagen. Tack till Johan Postma med familj för en grym helg i Edsleskogs värdshus. Jag kan rekommendera er som vill ha en skön helg med polarna att besöka Johan och hans värdshus. Det finns massor av fiskevatten i närheten och servicen på värdhuset är outstanding! Nu ska jag gå och lägga mig på soffan och drömma mig tillbaka. Tillbaka till Edsleskog. Till badtunnan och isvaken. Till min Nemesis sista andetag. Till den vackraste och mest betydelsefulla fångst jag någonsin gjort. God natt...