Den svarta fladdermusen

Den svarta FladdermuseN Av Ama nda Steén

Alla har vi spelserier som ligger oss synnerligen varma om hjärtat - min är Batman Arkham. När någon yttrar dessa två ord i en mening är min kroppsliga reaktion en bekant känsla av välbehag som smyger sig upp längs med ryggraden. Likt att ta en gammal vän i handen.

Året är 2009. När då tämligen okända Rocksteady Studios klev ut i rampljuset och visade vad de var kapabla till med Batman Arkham Asylum gick alla videospelande Batmanälskare ned på knä och kysste deras fötter. Det är onekligen med all rätt då det i mina ögon inte kan beskrivas som annat än ett mästerverk.

Två år senare, 2011, var det dags för studion att följa upp succén med Batman Arkham City. De tog den perfekta tårtbit Arkham Asylum var men adderade grädde, kolasås, strössel och en liten maräng på toppen - det är fortfarande en förträfflig upplevelse med oklanderligt utförande men onekligen lite väl mastig. Tillbehören tar över tårtbiten som var så magisk i sin enkelhet. 2013 tog dock Arkhamserien en för mig oanad vändning. Medan Rocksteady kreerade nästkommande del, Arkham Knight, släpptes

avstickaren Arkham Origins. Denna tidiga del i Batmans tidslinje som utvecklades istället av Warner Bros. Games Montréal. Mottagandet var allt annat än fyrverkerier, snarare något passivt aggressiva smällare. Spelet fick mycket kritik för att enbart replikera föregångarna och inte bringa innovation eller inspiration till bordet samt utföra onödiga modifikationer. Det var enbart en värld som var större bara för sakens skull men spelaren innehade i mångt och mycket samma verktyg.

Till att börja med känns vår käre protagonist som han bör - striderna är en följsam dans med ett kraftfullt driv. Vad jag kan tycka känns malplacerat är flertalet bosstrider, där spelaren blir onödigt hårt hållen i handen. Det blir en bakåtsträvande spelmekanisk effekt där spelaren förlorar sin kreativa frihet. Framåtsträvande finner jag däremot att den detektiva vyn är. Skaparna har tagit ledtrådssökandet ytterligare steg längre för att kunna luska ut vad som inträffat på brottsplatserna. När jag var liten ville jag bli konstnär eller detektiv - här får jag verkligen utlopp för det sistnämnda.

Jag kan förstå varifrån kritikerna kommer med världens storlek, däremot tycker jag att detsamma går att säga om föregångaren Arkham City trots min uppenbara kärlek till spelet. Personligen trivs jag nämligen bäst i stängda landskap som världens främste detektiv - att gömma mig i vrår, smyga genom ventilationer och lurpassa på stenfigurer är något som får mig

att spinna, likt Catwoman, på insidan.

I allmänhet är jag en person som ofta känner mig låst av öppna världar då det är svårt att sortera intrycken och hjärnan går i baklås. I Batmans fall är det dock inte den mänskliga faktor som är jag själv som frammanar det instängda behovet. I seriens inledande spel är det just att jag som spelare känner mig trängd som skapar spänningen och ger spelet en psykologisk nerv som utlöser både skräck och extas. Denna skräckblandade förtjusning kan ofta saknas i de tre efterföljande delarna.

En bidragande faktor till skräcken, men även oerhörd förtjusning, är den ökände skurken Jokern. Det mest skräckinjagande med honom är det faktum att han är fullkomligt oförutsägbar. På andra sidan innehar han en charm och komisk tajming som är oförneklig. Det går inte att hata Jokern utan att älska honom.

Skaparna skulle dock få sina fiskar varma när det visade sig att Mark Hamill inte skulle vara personen som röstsatte denna onding i Arkham Origins. Istället blev det Troy Baker - en superb röstskådespelare som vi även känner till som Booker DeWitt i Bioshock Infinite, Joel i The Last of Us samt både Robin och Two-Face i Batman Arkham City. Initialt kan jag utan att skämmas erkänna att jag var en gnutta skeptisk då Mark Hamills Joker i denna spelserie är min favorit bland alla porträtteringar av den ikoniska antagonisten. Så fort karaktären levererade sin första replik var jag dock med på tåget - det känns verkligen helt logiskt att hans röst är lite annorlunda i brottskarriärens begynnelse och att den går mer åt det håll den är i senare delar då galenskapen växt.

Just relationen mellan Batman och Jokern är spelets starkaste kort - vilket är en del av en, på det hela taget, ruskigt bra berättelse.

En julafton, när Batman ännu var i ungdomens dagar och därtill ej var fullt så härjad av de illdåd han hittills bevittnat, får han ett pris på sitt huvud uträttat av Black Mask. Åtta av Gothams skurkaktigaste individer sammanstrålar för att sätta stopp för denne hemlige brottsbekämpare som lurpassar i skuggorna. Givetvis har Jokern ett finger med i denna dödliga lek.

Att Jokern och Batman alltid haft ett oförklarligt band råder det inga tvivel om. Vad som blir startskottet för detta i Arkham Origins är ett händelseförlopp bestående av att Jokern, som just detonerat sprängladdningar staden över, faller från en skyskrapa och Batman räddar honom från en säker död. Jokern kan inte tro sina ögon och undrar självfallet vad som motiverade honom att utföra handlingen. Han kan inte för sitt liv begripa vad som hindrade den han planerat att själv ta kål på från att helt sonika låta honom trilla av pinn.

På något vis är det Batmans uppkomst som göder den dysfunktionalitet som är Gothams kriminella värld och den fascination Jokern känner för Batman är beviset på det. Detta spel ger en helt annan insyn i vad som rör sig i tankarna hos denna snedvridna karaktär och som spelare utvecklar en också större förståelse för hur dessa motpoler behöver varandra - likt ljuset behöver mörkret. Utan mörkrets riddare upphör galningen att le. Utan Batman, ingen Joker.

Många har uttryckt sitt agg mot spelet och vägrar i mångt och mycket att erkänna dess existens. Men Batman Arkham Origins är inte fel - det är annorlunda. På tvåtusentiotalet borde vi vara bekanta med skillnaden.