Och rymden skälvde

av Alexander Rehnman

Det fascinerar mig hur enkelt det skulle vara för mänskligheten att övergå i totalt kaos. Skulle alla poliser sluta arbeta skulle lag och ordning snart vara ett minne blott. Stängde alla kraftverk ned skulle det moderna samhället skakas om i grunden. Detsamma gäller matbutiker och bensinmackar.

Personligen tror jag att anledningen att de flesta samhällen fungerar, åtminstone till en viss grad, är att vi är medvetna om att totalt kaos inte är ett rimligt alternativ. Vi är för beroende av varandra för att det ska fungera. För att jag ska kunna skriva denna text i ett Google-dokument, som jag gör just nu, är jag beroende av bland annat Google-anställda som håller igång Google Drive och Google Docs, bredbandstekniker som ser till att min lägenhet har en fungerande uppkoppling och elbolagsanställda som ser till att det finns el att driva min router och dator med. För att inte nämna att jag är beroende av att min hyresvärd faktiskt kan hyra ut lägenheten till mig. Även dessa människor är beroende av andra i sina liv och yrkesroller och skulle vi göra ett diagram över hur folk är beroende av varandra skulle det bli ett himla virrvarr.

Vi är alla del av en större helhet, där var och en har ett ansvar för att samhället ska fungera. Vi har politiker som har som uppgift att forma de lagar och regler som sätter ramarna för samhället efter folkets vilja, polis och militär som skyddar samhället från inre och yttre hot, sjukvårdspersonal som håller samhället friskt, ingenjörer som bygger vår gemensamma infrastruktur, osv. Någonstans i smeten kan vi hitta mig, som arbetar som översättare inom IT och underhållning. Jag är kanske inte lika kritisk för samhällets funktion som en polis eller sjukvårdare är, men tillgång till underhållning är ändå en del av bra livskvalitet och genom att göra denna underhållning mer lättillgänglig hjälper även jag samhället.

Vad händer om vi inte tar vårt individuella och kollektiva ansvar? Eller om någon går in för att motarbeta samhället? Går det att klara sig ändå?

För att få svar på dessa frågor kan vi vända oss till Space Station 13, ett tämligen obskyrt multiplayerspel som sedan tidigt 2000-tal hållit till på den lika obskyra spelplattformen BYOND. Space Station 13 handlar, som namnet antyder, om en rymdstation. I början av varje runda tilldelas varje spelare en roll. Det vanligaste är att man får spela som en av stationens besättningsmedlemmar eller den AI som övervakar stationen, men det kan också hända att man får spela som en skurk som vill infiltrera stationen och ställa till med oreda på ett eller annat sätt.

Rollerna varierar från livsviktiga sådana som tekniker som ser till att rymdstationen inte faller sönder och säkerhetsvakter som håller lag och ordning till mindre viktiga roller så som präster och clowner. Rymdstationen blir en slags samhälle i miniatyr, som är beroende av att alla spelare bidrar för att det ska

fungera. Katastrofer av alla slag är ett ständigt hot. Kanske stormas rymdstationen av ondskefulla agenter som tänker spränga den i luften och inte drar sig för att skjuta ihjäl besättningsmedlemmar. Eller så får en uttråkad personalchef för sig att ge stationens clown ett passerkort som har tillgång till alla rum på stationen. Eller så är en av teknikerna en förrädare som kopplar in en tank full med giftig gas i luftförsörjningssystemet.

I Space Station 13 kan nästan vad som helst hända. Det är ett enormt komplext spel med många lager av system som samverkar på olika sätt och skapar en kaotisk helhet. Detta i kombination med att alla besättningsmedlemmar spelas av riktiga människor öppnar för en radda händelser. Släng dessutom på ett användargränssnitt från helvetet tillsammans med uråldrig spaghettikod så har du ett perfekt recept på kaos. Kommer du in i en korridor där det ligger söndersprängda lik och en naken clown beväpnad med brandsläckare rusar runt, jagad av tre säkerhetsvakter, är “Jaha, igen?” inte en

ovanlig tanke.

Kanske är det tack vare att spelet är så pass obskyrt och svårtillgängligt som det faktiskt är så roligt som det är. Det är en sjuhelsikes inlärningskurva, med många “men hur fan ska jag göra då”-ögonblick när saker oundvikligen går på tok för en och det är ens eget fel. Det är svårt att rusa in och leva rövare bara för sakens skull. Man måste faktiskt sätta sig in i spelet och vilja lära sig hur det fungerar om man ska få ut något från det. Troll kommer dessutom snabbt finna sig exkluderade, då varje server har sin egna lilla men gedigna gemenskap samt moderatorer som ser till att spelare inte skapar kaos eller sabbar andras spelupplevelse utan att ha faktiska skäl för det. När spelet på något sätt hamnar i rampljuset, typ genom att en känd Youtuber gör en video om det, är reaktionerna i spelarbasen delade. Å ena sidan, nya spelare som håller spelet vid liv! Å andra sidan, en invasion av folk som inte har någon aning om hur spelet fungerar och ställer till med elände!

Det påminner kanske om något.

Detta virtuella samhälle är snäppet mer kaotiskt och bisarrt än vårt egna, men man kan se tydliga paralleller med verkliga samhällen. Exempelvis händer det lätt att spelare som spelar som säkerhetsvakter missbrukar sitt våldsmonopol och använder orimliga mängder våld, lite som poliskårer i verkligheten ofta kritiseras för. Om folk tar ansvar och bidrar till rymdstationens drift så går det oftast galant, men om folk slarvar kan det få förödande konsekvenser - exempelvis svarta hål som sliter sönder stationen inifrån. De flesta rundor slutar med att kaoset växer sig för stort och att stationen evakueras.

Förhoppningsvis går det bättre för vårt samhälle än så. Dock kommer en ny runda kort efter det, med nya förutsättningar. En chans att göra om och göra rätt. Eller köra samhället i fördärvet ännu snabbare, om man önskar.

Det är vårt egna beslut hur vi vill göra.