Gitarrmannen

av Anders Eklöf

Redan flera år innan Guitar Hero tog spelvärlden med storm och “Through the Fire and Flames” spelades frenetiskt i tonårsrummen, på hemmafesterna och ungdomsgårdarna släpptes ett litet japanskt rytmspel till Playstation 2, kallat Gitaroo Man. De båda försökte visserligen att göra elgitarrspelande till ett spelmoment, men där slutar egentligen likheterna. Här finns inget plastinstrument att vifta i luften, utan allt spelas med handkontrollen. Trots det lyckades faktiskt utvecklarna Koei och iNiS rätt väl med att få mig att känna att det var jag, och inte spelets protagonist, som framförde spelets svängiga gitarrsolon där på skärmen. Spelet handlar om den nervösa och mobbade pojken U-1, som mest av allt skulle vilja att flickan Pico som han på avstånd är förälskad i lade märke till honom. En dag får hans pratglada hund Puma plötsligt för sig att lära honom hur man spelar gitarr, samtidigt som han passar på att berätta att U-1 är den legendariska hjälten Gitaroo Man. Planeten Gitaroo är nämligen övertaget av “The Gravillian Empire” och deras karismatiske prins Zowie, och det är upp till dig att stoppa honom. För att kunna besegra skurken måste U-1 samla på sig de åtta legendariska gitarooerna (?), vilka han får tag i genom att klå ett gäng ondingar med sina gitarr på vägen. Berättelsen låter kanske inte som något speciellt och är väldigt « spelig », men eftersom manuset är skrivet med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe fungerar det. Ett av mina absoluta favoritögonblick i spelmediet är när U-1 och flickan Kirah (som ser väldigt misstänkt ut som Pico) får sig en andningspaus mellan gitarrstriderna. Framför en brasa under natthimlen kryper de ihop tillsammans och pratar. U-1 börjar sedan spela en makalöst fin akustisk melodi som kontrasterar mot de mer livliga elgitarrerna som soundtracket annars består av. Det är en oerhört effektfull scen och en time-out för både

U-1 och spelaren, efter de frenetiska gitarrsolona. Sen kommer vi till det absolut viktigaste i ett rytmspel: musiken. Till skillnad från till exempelvis Guitar Hero är det helt nyskriven musik här, likt i Parappa the Rapper. På vägen till Zowie får du möta allt ifrån ett pårökt reggiebi, ett gäng maraccasspelande robotskelett, utomjordingar som försöker ta över en stad med japansk glättig popmusik och en galen gothmusiker i en gammal kyrka. Variationen på låtarna, skrivna av det japanska bandet COIL, är verkligen perfekt och de smälter naturligt samman med den coola visuella stilen som illustratören Mitsuru Nakamura ligger bakom. Gitaroo Man har dessutom ett ganska annorlunda kontrollsystem. Utöver att du ska

trycka på knappar i takt, som i de flesta rytmspel, gäller det att föra den ena analogspaken längs en orange linje. Det är ett förvånansvärt övertygande sätt att få mig att tro att jag spelar ett gitarrsolo med en Dual Shock-handkontroll, som ger ett extra välbehövligt inslag till en genre som oftast bara handlar om att just trycka på fyra knappar som flyger in på skärmen i takt till musiken. På de högre svårighetsgraderna är det dessutom riktigt utmanande och jag behöver oftast köra igenom spelet en gång på den lättaste varje gång jag plockar fram spelet för att minnas hur det fungerar. Något som är härligt då är att det går att klara på ungefär två timmar, om du inte misslyckas med låtarna allt för många gånger. Det gör att spelet är välkommet att spela om med jämna mellanrum, som en liten musikalisk munsbit att återvända till mellan de stora AAA-spelen. I dagens klimat hade det dock säkert publicerats arga

klipp på Youtube där spelets längd och brist på innehåll i paritet med priset kritiserats. När spelet släpptes här i väst, 2002, var det en annan tid i spelmediets historia. Även om det finns utrymme för mer nischade spel idag, upplever jag att det fanns en mer självklar plats för de mer udda titlarna som Gitaroo Man då. Spelet sålde visserligen inte särskilt bra och klassas idag som « kult », men jag drömmer om den dagen Koei får för sig att släppa spelet på nytt till moderna format, så att spelet får den uppmärksamhet det förtjänar. Det fick en andra chans i form av Gitaroo Man Lives! till Playstation Portable några år senare, men även det har blivit en ovanlig dyrgrip som inte många valde att lägga sina slantar på när det fanns i butikshyllorna. Därmed håller jag verkligen tummarna på att det ska få en tredje chans på dagens konsoler. Gitaroo Man förtjänar att spelas av fler och du förtjänar att spela det.