Spenatromans

Det finns inget mer klassiskt än kampen mellan gott och ont om en förälskelses hand. Det är bara att fråga sjömannen Karl-Alfred. Han vet.

Jag upptäckte en idol i den modige Karl-Alfred när jag var barn. De stora underarmarna med ankare som tatueringar såg så häftiga ut och jag tyckte att han var så tuff. Karl-Alfred var inte rädd för något, inte ens för hans ärkefiende Brutus som i sin tur försökte vinna Olivias kärlek. Men Olivias hjärta tillhörde en sjöman med passion för spenat i konservburk. Karl-Alfred fick huvudrollen i arkadspelet Popeye 1982 och det skapades av Nintendos utvecklare på R&D1. Nintendo ville få med sjömannen i ett spel året innan, men vid det tillfället fick de inte tillstånd att använda Karl-Alfred eller någon annan av King Featured Syndicates karaktärer. Istället fick det spelet handla om en gubbgrinig apa som kastade tunnor mot en mustaschprydd hoppgubbe. Ja, det spelet blev Donkey Kong.

Popeye släpptes till andra enheter, bland annat till Nintendos Famicom som var den mest kända versionen.

Det fanns en särskild scen från ett gammalt tv-avsnitt som jag minns från min barndom. Karl-Alfred var på

en skräckinjagande ö och i scenen stötte han på patrull i form av en jätte med två huvuden. Efter att Karl-Alfred slog till den stora siamesiska tvillingens ena huvud, så växte en bula på det andra huvudet. Det är just den där lustiga humorn som jag uppskattade mest med de gamla serierna, och givetvis fanns de komiska inslagen med i spelet Popeye. Det var kul att se Karl-Alfred ge Brutus ett slag efter att ha ätit spenat, och att rivalen studsade omkring över hela banan som en flipperkula.

Popeye har endast tre banor och det går ut på att jag, som Karl-Alfred, ska samla fallande objekt som Olivia kastar ned från översta våningen och därmed vinna hennes hjärta. Det största hindret är den store Brutus som jagar mig överallt och vill ge mig ett kok stryk. Brutus är en skäggig målsökande missil och hans envishet är faktiskt imponerande. Den store antagonisten kan göra en dykande attack från en våning ovanför mig, eller så kan han överrumpla mig med ett knytnävsslag underifrån.

Jag kan gå omkring, klättra och slå hejvilt med knytnävarna, men de stora underarmarna är ingen match för Brutus. Vid ett dödsfall i Donkey Kong gör Mario en frivolt i dödsanimationen, och i Popeye utför

jag en liknande snurrande volt vid min undergång.

Brutus är inte den ende som ställer till med problem för den spenatätande protagonisten. Sjöhäxan är en annan av Karl-Alfreds fiender från serierna, och eftersom hon är förälskad i honom så ser hon Olivia som en rival. I spelets högre svårighetsgrad släpper Sjöhäxan ut studsande dödskallar med en liknande ljudeffekt som studsfjädrarna i Donkey Kong. Gamen Bernard, som attackerar Karl-Alfred på tredje banan, är häxans husdjur.

Famicom-versionen hade enklare grafik i jämförelse med arkadspelet, men vissa beståndsdelar togs bort i Nintendos konsolspel. Sjöhäxan kunde dyka upp lite varstans och kasta ölflaskor, till och med på fartyget. I arkadspelet stod burgarfrossande Frasse på andra banans gungbräda som motvikt. Det förklarade hur Karl-Alfred eller Brutus kunde kastas högt upp i skyn från gungbrädan. Käre Frasse. Jag gillar hans glada livsstil. Så länge han får njuta av smaken från en nylagad burgare, har han inget att oroa sig över. Inte ens när en av Brutus ölflaskor flyger förbi.

Jag tycker att det starka kärleksbandet mellan Karl-Alfred och Olivia fortfarande är

beundransvärt än idag. Det spelar ingen roll hur många ölflaskor Brutus kastar mot sin ärkefiende, eller hur ofta gamen beter sig elakt på fartyget. Karl-Alfred vill visa hur mycket han älskar Olivia, genom att samla fallande hjärtan, noter eller bokstäver.

Kärleken övervinner allt. Fast lite spenat kan underlätta mot en argsint buse med skägg. När Brutus lägger benen på ryggen efter att Karl-Alfred ätit sin burk spenat, så tänker jag på de flyende spökena när Pac-Man smaskat i sig ett superpiller.

Låt mig leka med tanken att Nintendo hade fått licensen 1981. Jag kan se Karl-Alfred hoppa över tunnor som Brutus kastar ned från byggarbetsplatsens stålskelett. Jag antar att Marios hammare, som han använder mot tunnorna, skulle ha varit en burk spenat istället. Tänk om upphovsrättsägarna King Features hade gått med på att låta Nintendo använda Karl-Alfred? Hade han blivit den japanska speljättens frontfigur istället för en italiensk rörmokare? Men ödet ville annorlunda och idag är både Mario och Donkey Kong stora kulturikoner i modern tid, precis som Karl-Alfred var för över ett halvt sekel innan deras debut.

Karl-Alfred såg livets ljus för 90 år sedan i seriestrippen Thimble Theatre och han har inspirerat till flera seriefigurer, bland annat världens starkaste björn Bamse. En ikonisk figur av Karl-Alfreds kaliber förtjänar att hedras och minnas med välförtjänt respekt.