Finns det något du fortfarande vill uppnå i yrkeslivet? – Jag måste säga att jag lever ett lyckligt liv som artist och kompositör. Jag hade från början inte en tanke att stå på scen, det bara blev så. Men jag är tacksam för alla erfarenheter och jag känner att jag fortfarande har orken. Nu är jag även på väg tillbaka till där jag började. Efter många år på olika scener vill jag hitta närheten till skrivandet igen och att få jobba med musik som jag inte hann skriva då. Jag ser också fram emot den nya boken, att se hur den utvecklas. Men jag kommer aldrig skriva mina memoarer, jag orkar helt enkelt inte, säger Lasse och skrattar. Ofta när jag läst andras memoarer finns det en bitterhet över livet, men så är det inte för mig. Jag är nu 68 år gammal, men jag tycker bara det är kul med musiken och framför allt att få möjligheten att jobba med nya talanger. Den planerade rivningen av Östermalms Saluhall i slutet på 1960-talet blev aldrig verklighet till Lasses stora glädje som kan fortsätta handla mat, småprata med personalen och njuta av sitt dagliga ostron på Lisa Elmqvist. Får du syn på honom i Hallen kan du alltid önska en låt, det finns en liten chans att han sjunger en refräng. Det är ju trots allt en livs levande nallebjörn, eller grizzlybjörn som en av hans bekanta skämtsamt kallar honom. En ganska ofarlig grizzlybjörn skulle jag vilja säga, som förmodligen ger dig en bamsekram!
35
PRIVAT MED LASSE Hur skulle en nära vän beskriva dig med tre ord: Positiv, öppen och kärleksfull. Jag vill bli bättre på: Motionera. Jag är aktiv, men att röra mig ännu mer. Jag lägger ner för mycket tid på att: Fundera. I min ålder ska man vara ”glad pensionär”, men jag älskar att hålla på med ord och fördjupar mig nog i det så mycket att jag hamnar i min egen lilla värld ibland. Bästa artist jag upplevt "live": Rod Stewart, i spöregn för tjugo år sedan i Stockholm. Han gjorde ett makalöst framträdande. Ett roligt scenminne: När Ricky Martin gästade Allsången. Vi hann aldrig presenteras före uppträdandet, utan vi möts först på scen. I samma program ska Galenskaparna göra en av sina sketcher och innan Ricky Martin kliver upp på scen står han vid en monitor och ser Anders Eriksson med snusnäsduken på huvudet (när Anders gör sin karaktär Farbror Frej). Då säger Ricky så personalen backstage hör: ”Vem SJUTTON är det där” (på engelska). Det glömmer jag aldrig. Om jag får ordna en middag bjuder jag in: Gamla gänget från Chinarevyn. Revyformen var det som passade mig bäst och Folkan var en ypperlig skola.
Under dessa år blev vi sammansvetsade och vi håller ihop än idag: Sissela Kyle, Loa Folkman, Magnus Härenstam och Helen Sjöholm. Ofta när en show tar slut säger folk ”vi måste hålla kontakten” och så blir det aldrig så. Men vi gör verkligen det och det är jätteroligt. En oväntad vänskap: Genom golfen mötte jag Nicko McBrain, trummis i Iron Maiden, och jag har även lärt känna Mikkey Dee i Motörhead. Det är kanske en otippad kombination, men det handlar inte om ålder eller yrke, utan om personkemi. Vardagshjälte: Alla som ger sig tid att hjälpa människor som har det svårt i samhället. Välgörenhetsprojekt jag stödjer: Under 80-talet var jag medlem i ”Föreningen Artister Mot Narkotika” och på senare år har vi i samarbete med Nallegram tagit fram Teddybjörnen Fredriksson som han såg ut när jag var fyra år. Den är nu en symbol för BRIS och genom att köpa nallen bidrar man till att stötta samhällets utsatta barn och unga. Vad jag vill föra vidare till mina barn: Kärlek, värme och närhet. Jag är mest tacksam över: Turen att ha fått leva tillsammans med samma kvinna i större delen av mitt liv, det är en rikedom!
sa lu h a l l e n m agas i n
n o 2 2013