SEX Skjuta Gud Hämndlystnad är en egendomlig känsla för den som inte har ett offer att vilja anbringa driften på. Man finner sig ibland i situationer där en specifik individ ej kan hållas ansvarig för en annans olycka, även om de i högsta grad är anledningen till den. Istället kan endast högst olyckliga skeenden, villfarelser och premisser beskyllas. Då kvarstår driften att hämnas på det enda som finns kvar, som är skuldfritt och synnerligen ansvarigt för sorgen, abstraktet. Då kvarstår endast driften att vilja skjuta Gud. I början av december uttryckte jag skämtsamt en önskan till högre makter om att få mitt hjärta krossat då jag behövde material till Sex and the södra. Pro tip, be inte om saker av sådan karaktär. Det visar sig att de faktiskt lyssnar ibland. Samtidigt fann jag och två kompisar oss i en situation där vi alla tre var hopplöst devoterade till killar som för oss verkade mer eller mindre utom räckhåll. En kille var i ett förhållande, den andra tycktes avsky min kompis och min var mycket svår att läsa av. Det visade sig att den attraktion jag så gärna ville tro var besvarad de facto inte var det. Mitt, vid den tidpunkten, så gott som orubbliga självförtro-
28
AND THE
SÖDRA
ende och nyfunna målmedvetenhet hade fått mig att på ett nästintill aspigt sätt förklara mina känslor för nämnda kille. Konversationens natur lämnade få frågetecken och det fanns inte mycket kvar att älta. Därför återstod endast att processa och gå vidare. Månader av matikulöst drömmande som bortblåsta. För att riktigt bevisa för universum, Gud, mig själv att jag minsann var en okomplicerad tjej som inte tog hårt på eller blev skadad av något så obetydligt som ett avvisande, rörde sig min affektion snabbt vidare mot ett nytt mål. Någon jag inte ens var intresserad av. Det visade sig vara ett hopplöst fall. Det var droppen för mitt självförtroende. Jag körde för fort och min motor höll på att bli överhettad. Jag blev utom mig av ilska. Det är så svårt att vara den femme fatale och hänsynslösa playern man vill vara när man inte har några motspelare. Jag frågade mig själv vad det var med mig som så effektivt repellerade killar. Jag kände mig som en riktigt dyr teflonpanna. Vad behövde man göra för att få lite manlig bekräftelse? Bara lite. Önskade att jag delade ideologi med J.K Rowling så att jag kunde bekräfta mig själv.
Jag valde istället att åter sluta cirkeln. En app laddades ned. Ett mobilspel för omedelbar affirmation, som sällan resulterar i något mer än så. Dagar av meningslöst svepande förbättrade inte situationen, men att fortsätta var oundvikligt. Till min då stora förtjusning uppstod en cyberögonkontakt med någon som var en ultimat personifiering av min ofrivilliga attraktionstyp; blek, blond, indie, lite för snäll och tråkig. Med en bonusförmån, studerar på annan ort. Perfekt, det skulle aldrig funka. Jag kunde inte bärga mig från att lägga vantarna på denna otillgängliga normalitet till person. Samtidigt som min rationalitet panikartat uppmanade mig att chilla, skickades en utbjudning. Dejten gick bra, för bra. Inte bra. Han lyckades häva min smittoinstituerade aversion mot caféer och ölcaféer. Så där spenderades tiden, för mycket av den. Min pappa behöver dock gå på autismutredning, för om elektrakomplexet inte är roten till den återkommande attraktionen till såna killar förstår jag inte vad det är. Att objektivt ogilla den typ av personer man inte kan få nog av är en intressant sensation. Jasså dina mest lyssnade var Beatles och Bob Dylan? Fuck. Du brinner för matlagning? Me. Du kom inte in på Berghain för
