Sex and the Södra Clara Cronhielm

SEX AND THE SÖDRA

Skjuta Gud

Hämndlystnad är en egendomlig känsla för den som inte har ett offer att vilja anbringa driften på. Man finner sig ibland i situationer där en specifik individ ej kan hållas ansvarig för en annans olycka, även om de i högsta grad är anledningen till den. Istället kan endast högst olyckliga skeenden, villfarelser och premisser beskyllas. Då kvarstår driften att hämnas på det enda som finns kvar, som är skuldfritt och synnerligen ansvarigt för sorgen, abstraktet. Då kvarstår endast driften att vilja skjuta Gud.

I början av december uttryckte jag skämtsamt en önskan till högre makter om att få mitt hjärta krossat då jag behövde material till Sex and the södra. Pro tip, be inte om saker av sådan karaktär. Det visar sig att de faktiskt lyssnar ibland. Samtidigt fann jag och två kompisar oss i en situation där vi alla tre var hopplöst devoterade till killar som för oss verkade mer eller mindre utom räckhåll. En kille var i ett förhållande, den andra tycktes avsky min kompis och min var mycket svår att läsa av.

Det visade sig att den attraktion jag så gärna ville tro var besvarad de facto inte var det. Mitt, vid den tidpunkten, så gott som orubbliga självförtroende och nyfunna målmedvetenhet hade fått mig att på ett nästintill aspigt sätt förklara mina känslor för nämnda kille. Konversationens natur lämnade få frågetecken och det fanns inte mycket kvar att älta. Därför återstod endast att processa och gå vidare. Månader av matikulöst drömmande som bortblåsta.

För att riktigt bevisa för universum, Gud, mig själv att jag minsann var en okomplicerad tjej som inte tog hårt på eller blev skadad av något så obetydligt som ett avvisande, rörde sig min affektion snabbt vidare mot ett nytt mål. Någon jag inte ens var intresserad av. Det visade sig vara ett hopplöst fall.

Det var droppen för mitt självförtroende. Jag körde för fort och min motor höll på att bli överhettad. Jag blev utom mig av ilska. Det är så svårt att vara den femme fatale och hänsynslösa playern man vill vara när man inte har några motspelare. Jag frågade mig själv vad det var med mig som så effektivt repellerade killar. Jag kände mig som en riktigt dyr teflonpanna. Vad behövde man göra för att få lite manlig bekräftelse? Bara lite. Önskade att jag delade ideologi med J.K Rowling så att jag kunde bekräfta mig själv. Jag valde istället att åter sluta cirkeln. En app laddades ned. Ett mobilspel för omedelbar affirmation, som sällan resulterar i något mer än så. Dagar av meningslöst svepande förbättrade inte situationen, men att fortsätta var oundvikligt. Till min då stora förtjusning uppstod en cyberögonkontakt med någon som var en ultimat personifiering av min ofrivilliga attraktionstyp; blek, blond, indie, lite för snäll och tråkig. Med en bonusförmån, studerar på annan ort. Perfekt, det skulle aldrig funka. Jag kunde inte bärga mig från att lägga vantarna på denna otillgängliga normalitet till person. Samtidigt som min rationalitet panikartat uppmanade mig att chilla, skickades en utbjudning.

Dejten gick bra, för bra. Inte bra. Han lyckades häva min smittoinstituerade aversion mot caféer och ölcaféer. Så där spenderades tiden, för mycket av den. Min pappa behöver dock gå på autismutredning, för om elektrakomplexet inte är roten till den återkommande attraktionen till såna killar förstår jag inte vad det är. Att objektivt ogilla den typ av personer man inte kan få nog av är en intressant sensation. Jasså dina mest lyssnade var Beatles och Bob Dylan? Fuck. Du brinner för matlagning? Me. Du kom inte in på Berghain för

du hade knark i väskan. Now. Det visade sig att hans päron bara bodde några hundra meter från mig, så han följde mig till porten. Traditionella könsroller får mig verkligen att tappa kontrollen.

Vi sågs fler gånger. I don't kiss and tell, men det kan sägas att jag underskattat ett års isolerings påverkan på vissa färdigheter. Det i kombination med nykterhet och faktisk attraktion. Livrädsla. Så jag förstörde det lite, genom att skratta. Något jag tycker är en rimlig reaktion i en pressad situation, men inte han, mycket sårbar manlighet. I fumlandet behövde också en ofrånkomlig lögn uttalas. Lögnen som är det medhållande bekräftandet av uttalandet att den andra personens intentioner är strikt icke-romantiska då förutsättningarna inte tillåter det. Lögnen man för sig själv rättfärdigar med att intentioner kan förändras.

Det var dags för honom att återvända till studieort. Då, som ett brev på posten kom den. Crushen. Kände mig själv falla igen. Panik. Försökte greppa tag i något. Det var för sent. Blev arg på mig själv. Hade jag inte lärt mig något om mig själv. Hur ska man rättfärdiga ett tillstånd man lärt sig är på låtsas men som känns så äkta? Blir känslor genuina bara för att de känns så? Eller bör man förbise dem när man lärt sig sitt känslomönster och kan se det utifrån? Är det den sunda eller osunda saken att göra för och mot sig själv? Blodet kokade. Vem var jag arg på? Var dessa händelser olyckliga tillfälligheter? Eller var det ett sätt för mitt undermedvetna att förmedla att jag inte ansåg mig själv redo? Var det jag som valde detta, eller var det ödet? Vem skulle jag skjuta? Gud, eller mina osäkerheter?

Det som komplicerade saken och höll mina tankar i lås var vad han lovade innan han åkte. De lika betryggande som skrämmande lovorden att han skulle höra av sig när han kom tillbaka till sommaren. Dessa var förutsättningar för något alltför filmiskt. Jag kunde inte låta bli att direkt förvänta mig en sommar à la G som i gemenskap. Skulle jag låta mig själv glömma honom nu och vänta till sommaren? Men tänk om han inte hör av sig då. Skulle jag kanske höra av mig till honom nu och berätta vad jag känner? Men tänk om jag skulle framstå som jobbig och därmed sumpa alla framtida chanser. Kände också att distans var något jag fått nog av. Jag kunde ju leka romcom och åka dit? Nej. Psyko. Jag kunde ju glömma honom helt och vara stark i mig själv ett tag. Gud. Så. Tråkigt. Varför gå runt och göra ingenting när man kan underhålla sig själv med drömmar? Att hänföra sitt allt till en annan kan verkligen vara den allra effektivaste av verklighetsflykter. En kär bekant förklarade att man inte hittar kärleken när man söker den. Endast när man inte söker kommer den olägligt överrumpla en. Att man först helt måste acceptera dess eventuellt eviga frånvaro. Hon menade att man aldrig kommer få till det med någon man drömmer om. Det skulle jag dock vilja motbevisa med min väldigt empiriska fältstudie. Min slutsats är att ifall den drömmande parten agerar på sin vilja är chansen att få till det med sin affektions objekt en på tre inom en period av tre månader. Min tidigare nämnda vän vars kille var i ett förhållande hade nämligen inte bara infiltrerat och brutit upp detta förhållande, utan fann sig även nu i ett nytt förhållande med den killen. En homewrecking icon. Jag hade som dokumenterat redan avslutat mitt svärmeri men på något sätt lyckats hamna i en liknande situation igen, och den andra vännen var kvar i ungefär samma stadie som då.

I all min förvirring och kluvenhet kom en uppenbarelse. Det var när jag lagade mat, lyssnade på Beatles och googlade Berghain som Material Girl av Madonna, ett av vår historias kanske viktigaste verk och min romantiska handbok, fullkomligen slog mig i ansiktet. Vad hade jag hållit på med de senaste månaderna? Hade jag låtit fiendekönet ockupera mina tankar nästintill konstant. Låtit dem diktera mitt värde. Nej. Nej. Nej. Killar är till för att leka med men inte till för att du ska leka med dig själv. Här var det tid för förändring. Inga fler storys med en person som målgrupp. Inga fler telefonsamtal till någon som inte skulle ringa dig först. Framförallt inga fler dagar spenderade med att drömma om någon som inte drömmer om dig. Eller? Kanske lite bara.

Detta är rent fiktivt. Eventuella likheter med verkligheten är tillfälligheter.