Mot Erebor! Johanna Fröde

Nu på jullovet lärde jag mig den fantastiska konsten att virka. Oj oj oj, det tog ett litet tag kan man säga, min virknål om mina fem garnnystan har legat och hånat mig i över ett år undangömda i min garderob. Äntligen så tog jag tag i det. Förstår helt ärligt inte hur virkning räknas som en tantaktivitet då jag fick reumatism i alla fingrarna efter första timmen, men till slut så gick det. Det enda var att det var så oerhört tråkigt att bara virka. Jag är ansiktet utåt för att kolla på tv-serier, lyssna på musik och scrolla Instagram…. samtidigt. Passande nog så sändes alla Hobbit- och Sagan om ringen-filmer på tv och jag visste direkt att jag skulle ge mig in i denna förtrollande sagovärld. Jag har nog sett alla filmerna men jag har inte SETT dem, förstår ni? Alla vet vad Sagan om ringen handlar om men ingen vet vad den handlar om på riktigt. Ännu mindre har jag läst böckerna. Jag kollade och virkade (och bakade lite under tiden, ibland gick jag på promenad, sen blev jag uttråkad och det var ju reklam hela tiden så då gjorde jag saker under reklamen och så tappade jag bort tiden lite etc etc.) med alla sinnena öppna och insåg i slutet av andra Hobbit-filmen vad de faktiskt handlar om. ATT VARA KORT - SÅ KLART!

Dvärgarna är korta, Bilbo är kort och resten av världen är långa och känner sig överlägsna. Då tände jag till. Min problematiska relation till längd började för länge länge sedan när jag i tvåan insåg att alla mina vänner hade växt om mig och vilket läge det hade ställt mig i. Jag var, och är inte ens kort, utan det var bara folk i skolan som var så himla långa! När jag skaffade mina första Buffalos var det första gången jag blev behandlad som en riktig person. Okej det är lite överdrivet men det var först på gymnasiet som jag insåg att jag är ganska average. Efter år av att behöva ta kliv som var längre än mig själv, konstant bli använd som armstöd och bli kollad odiskret ned på vid samtal, började min ilska växa och min revolution startade. Det blev en kortvarig ilska och revolution som slutade med att jag fick, efter 10 år som sittande, STÅ upp på ett skolfoto.

Men när jag såg sönerna av Durins sökande efter sitt rike där ingen kan härska över dem tände min glömda ilska när jag smärtsamt kom ihåg alla längdrelaterade minnen från mina forna dagar. Och nu har jag börjat planera min hämnd på alla långa personer. Min enda plan just nu är att bli en jättekänd arkitekt och sen ändra normalmåtten i hus till kortare än vad de är nu. Brutalt! Men på något sätt ska jag lyckas och jag lovar att jag ska utkämpa hämnden för alla korta personer och leda er likt Thorin ledde sina vänner mot deras rättmätiga rike Erebor. Eller nåt sånt. Usch vad nördigt.