Arg Naturare Maja Nuhic

Som regel klagar jag så lite som möjligt. Jag försöker spinna de flesta situationer och människor till en positiv väv. Min starka tro på människans godhet, samt generella optimism, leder till att jag betraktas som en relativt positiv person. Ja, i största allmänhet vill jag påstå att denna skola är ganska fylld av människor som mig; idealister med smal verklighetsuppfattning och stora hjärtan. Min stora fråga är: hur blev vi övertygade om att det är najs att vara glad och nöjd HELA tiden? Senaste gången jag kollade betyder inte att ha en “positiv inställning till livet”, att göra negativa känslor tabu.

Med detta menar jag inte det överdrivet positiva småpratet som på något vis blivit norm på Södra. Det höga tonläget och de repeterande fraserna kan vara tröttsamma ifall man är på dåligt humör, men mestadels gläder dessa beteenden mig. Jag menar, alternativet är ju självgodhet och snobberi, och jag antar att de flesta inte är med i SLAVS av en anledning. Skämt åsido, så tycker jag att den allmänna stämningen här är upplyftande, överdriven eller inte. Det jag har problem med är hur en positiv attityd ibland ersätts med att monetära negativa känslor inte respekteras på något sätt. Detta är speciellt sant för naturlinjen, där negativa tankar associeras med “try-hards”. Enligt några av skolans nördar, är nörd det värsta i världen man kan vara.

Jag vet inte om det är allmänna fakta, men det finns två typer av irriterande naturare: ångest bombers som klagar hela tiden och får A i allt, och människor med tönt-komplex som vill vara så obrydda att de försöker tvinga dig att också vara obrydd. Den första typen är faktiskt mindre jobbig än den andra, då den första bara misslyckas med att vara relaterbar, medan den andra försöker vara cool. Personligen tycker jag varken eller är outhärdliga, men om någon försöker diktera MINA känslor, vill jag slå dem i ansiktet oavsett vilken typ av människa de är. Konsekvent vandrar mitt huvud ofta till att örfila tönt-komplexare, då deras specialitet verkar vara att berätta för andra hur de ska må.

Helt ärligt har jag själv varit på båda ändar av denna skala, detta främst i ettan när jag gick på snällatyckommig-autopilotläge. Och såklart är dessa beteenden produkter av osäkerhet, något som iallafall delvis går att bli av med. Efter en period av förtjänt högt självförakt lyckades jag lära känna mina egna känslor igen, istället för att uttrycka dem som var anpassade för andra. Sluta försöka ändra på det för att du vill att vi ska vara coola. Det har på riktigt hänt att jag skyggt nämnt min nervositet inför ett prov, och blivit attackerad av fraser som “man siktar ändå inte högt”, “alla överdriver vem fan bryr sig” och rakt av “nej”. Okej, ska du ta fram min handflata och berätta för mig vem jag ska gifta mig med också? För fan, det enda jag sa var att JAG var nervös, inte ens “att” det är nervöst.

Lugna dig. Om du inte bryr dig om provet kan du absolut säga det, men lämna mig ifred. Här har du en effektiv fras: “åh synd, jag är typ inte stressad”. På detta vis kommer du verka mycket coolare, vilket du uppenbarligen vill, och du kommer kunna uttrycka din åsikt. Tro mig, du framstår snarare hysterisk än lugn när en annan persons ambitioner nästan ger dig en panikattack. Sluta bry dig om andra människors känslor ifall du är så nonchalant. Ifall jag inte hetsar dig eller fejkstressar när jag egentligen inte bryr mig, kan du bara låta mig må som jag mår? Tack.