Novelltävling

Inför Latin Lover #78 BLÅ anordnade vi en uppskattad dikttävling, som ni säkert minns, och eftersom det blev en sådan succé är vi här igen med en ny tävling - en novelltävling. Vi annonserade och ni skrev, och tack för era fantastiska bidrag. Vi har noga läst igenom alla noveller och slutligen kommit fram till att den här novellen hade det lilla extra. Stort grattis! Du vinner ett presentkort i Caffiz värt 150 kr.

DOLCE VITA: Det är mer än ett år sen nu. Jag har träffat många sen dig och du är inte den första jag tänker på när det ringer. Du har flyttat nu, men det händer att jag går förbi huset som du bodde i. Det händer att jag ser dig då och då.

Jag såg er på stan idag. Du hade kommit tillbaka, du skulle ju höra av dig. Jag vände. Det skulle inte vara stelt för du har sagt att vi är kompisar nu. Men jag ville inte kallprata med dig. Det skulle bli för tydligt att vi inte varmpratade längre. Jag undrar om du såg mig? Såg du att det vara jag? Du hade din arm runt henne. Du såg lycklig ut, och jag är faktiskt glad för din skull. Men jag saknar dig bara, det är allt.

Men visst hade vi det bra? Du hade rosiga kinder när det var kallt. Har inte kunnat släppa det. Du tog med mig ut på restaurang en gång. Eller upp. Det var en sån där man ser hela stan. För du visste att jag skulle älska det. Visst älskade du mig? Alla har så snäv syn på kärlek. De säger att du inte kan ha älskat mig. Men du gjorde det, eller hur? Även om du hade lite svårt att hantera det sen. Jag fick träffa dina vänner en gång. Då hade du rosiga kinder även fast det inte var kallt. Undrar om du fick det när hon träffade dom. De var så grabbiga ditt gäng. Var det därför?

Dina föräldrar fick jag träffa fler gånger. De var trevligare också. Bohemer, men rika bohemer, lite skenheligt. Du skämdes inte lika mycket då. De tyckte om mig. Jag tror de nästan var lite stolta över att det var just mig du tog hem.

Bäst var det när vi var ensamma. Hemma hos mig eller i ditt pojkrum. Du hade lite läskigt bra musiksmak. Ibland undrade jag om jag var med i Truman show. Du behövde inte oroa dig när det bara var du och jag. Då var jag mer än det du skämdes för. Men ibland blev det jobbigt när vi låg också. Det var väl därför vi gjorde det så sällan. För jag var så obekväm med vad jag hade. Det var du med. Du brukade lyssna på more than a woman och skratta.

Så egentligen kanske det var bäst när vi inte var exponerade. Varken för andra eller varandra. Vi älskade bäst med kläderna på. Du hade bra stil så det var lugnt. Promenaderna var fina. Och jag vågade faktiskt hålla din hand. Eller det var du som behövde våga, men vi var ändå inte såna som i slutet fick varan. En gång hamnade vi i Vasaparken. Har alltid tänkt mig att gröna små äpplen utspelar sig i en lägenhet med utsikt över den. Det var ett sånt liv jag ville ha med dig. Det kanske du också ville? Men jag tror du var för fixerad vid att det skulle vara dina egna barn som gått till skolan. Vår historia blev väl mer the way we were. Den filmen är i och för sig väldigt bra. Jag kan fortfarande bli arg på dig ibland. Var det tvunget att sluta på grund av det? Kunde du inte bara tröttnat på mig eller träffat någon annan. Jag ville göra saker som skulle få dig att önska att du aldrig träffat mig. Men det blev inte så. Ingen gjorde ju något fel. Det bara blev fel. Du var min vän som bodde i huset intill. Du lovade mig allt vad jag ville. Du var lika blåögd som jag. Vi skulle få det bra.

Jag vände igen. Det var ju bara du. Du blev lite obekväm. Men det är okej. Det gick över snabbt. Det var ganska fint egentligen. Du hade inte förändrats något. Du var dig lik. Så jag ställde mig frågan. Var allt lika lätt som jag minns det nu? Eller har tiden skrivit om varje ord? Det som är för smärtsamt att minnas, kanske man väljer att glömma. Nu är det skratten jag minns. Men om vi fick chansen att göra om allt igen. Säg mig, skulle vi? Kunde vi?

Kanske inte. Men tårar i regn, vem ser dem? Inte jag. Så många gånger jag tänkt ringa dig för att säga hur det känns. Men än sen. Min vän, det var rätt så länge sen. Endast en sak vill jag ha sagt. Jag hoppas du minns den tiden som var då som dolce vita. Det ljuva, ljuva livet. Dolce vita, livet för dig.

ANONYM