När ska jag sluta försöka sälja mig själv till den rikaste av man som inte vågar betala för något annat än det han redan vet. Han vet om utsmyckade, vackra kvinnor klädda i diamanter dem bär för att göra sig sedda, dem kan få hela världen genom endast sig själva. Han vet om höga tak och ljuskronor, möbler i zebrano och flyglar placerade framför fönster i kristall med utsikt över stadens mest framgångsrika. Hos honom kan kläder och skor ta dig så långt du vill, bara dina tänder är vita och raka. Han vet om den visuella skönheten och vad man kan få ut av den om man är duktig nog. Han vet att allting är ingenting om man blundar hårt nog, att det är bäst att inte röra sig utanför dem gator han befinner sig på. Varför riskera ett perfekt liv? Han vet allt om den dyra lilla värld han själv lever i, men ingenting om något annat. Han vet ingenting om sympati för den som bor på gator, om för höga utgifter som får mammor att bryta ihop, om att behöva jobba som fortfarande ung, om att golvet knarrar och tapeten lossnar
14
från väggarna. Han vet inte att den visuella skönheten endast har en påverkan på de platser där människor går själlösa. Han vet ingenting om att behöva stanna upp och tigga en cigg av en främling för att det inte går att blunda från verkligheten om man inte lever i en overklighet. Den inre ångesten som konstant växer, för att världen blir mer grym för varje dag som går, för att det man glömt tvingar en minnas igen. Om att livet kommer ikapp för fort, medans man fortfarande är ung. Han blundar för min verklighet, jag borde blunda för hans overklighet men istället kan jag inte titta bort.
Anonym
